Inom biologin är raser olika populationer inom samma art med relativt små morfologiska och genetiska skillnader.

Populationerna är ekologiska raser om de uppstår genom anpassning till olika lokala livsmiljöer eller geografiska raser om de är geografiskt isolerade.

Om två eller flera raser är tillräckligt olika kan de beskrivas som underarter, vilket är en officiell biologisk taxonomisk enhet under "art".

Om så inte är fallet kallas de för raser, vilket innebär att gruppen inte bör ges någon formell rang, eller att taxonomer är osäkra på om en formell rang bör ges eller inte.

Enligt Ernst Mayr är "en underart en geografisk ras som är tillräckligt annorlunda taxonomiskt för att förtjäna ett eget namn".

Vad skiljer raser från underarter?

Skillnaden ligger främst i graden av skillnad och i om skillnaderna bedöms vara konsekventa och relevanta ur ett taxonomiskt perspektiv. En underart får ofta ett formellt vetenskapligt namn (ett så kallat trinomen, treledat namn) och beskrivs när variationen är tydlig, reproducerbar och ofta kopplad till geografisk isolering. Raser används när variationen är mindre uttalad eller när forskare anser att den inte motiverar en formell taxonomisk rang.

Typer av raser

  • Ekologiska raser: uppstår genom lokal anpassning till olika livsmiljöer, till exempel skillnader i pälsfärg eller kroppsstorlek beroende på klimat eller födotillgång.
  • Geografiska raser: bildas när populationer är geografiskt isolerade under lång tid och utvecklar egna karakteristika.
  • Kliner: ibland varierar egenskaper gradvis över ett geografiskt område (en klinal förändring) istället för att bilda skarpa gränser mellan raser.

Biologiska mekanismer bakom bildning av raser

Bildandet av raser påverkas av faktorer som genflöde (hur mycket individer rör sig mellan populationer), naturligt urval i olika miljöer, genetisk drift i små populationer och sexuell selektion. Geografisk isolering (allopatri) minskar genflödet och underlättar differentiering, medan ständig utbyte av individer gör att skillnader suddas ut.

Metoder för att skilja raser och underarter

Forskare använder morfologiska mått, beteendestudier och genetiska analyser (t.ex. DNA-markörer och genomsekvensering) för att avgöra hur stora skillnaderna är. Hybridzoner — områden där olika populationer möts och parar sig — ger också viktig information om reproduktiv isolering och grad av differentiering.

Betydelse för bevarande och förvaltning

Identifikation av raser och underarter kan ha praktiska konsekvenser: vissa populationer kan vara unika och kräva särskilda bevarandeåtgärder. Begrepp som evolutionarily significant units (ESU) används inom bevarandebiologi för att bedöma vilka populationer som bör skyddas, även om de inte alltid formellt klassificeras som underarter.

Rasbegreppet och människor

Det är viktigt att skilja på biologiska begrepp hos djur och växter och hur ordet ras används i mänskliga sammanhang. Bland biologer råder bred enighet om att mänskliga populationer inte delas upp i klart åtskilda biologiska raser på samma sätt som hos många andra arter; mänsklig genetisk variation är övervägande kontinuerlig och överlappar mellan grupper. Användningen av begreppet "ras" i mänskliga sammanhang är därför socialt och historiskt laddad, och har ofta missbrukats.

Sammanfattning

Begreppen ras och underart beskriver grader av biologisk variation inom en art. Raser är grupper med relativt små, ofta lokala skillnader, medan underarter innebär tydligare och mer konsekventa skillnader som motiverar en formell taxonomisk rang. Vilken terminologi som används beror både på biologiska fakta (grad av skillnad, isolering, genflöde) och på vetenskapligt omdöme.