Retorik – teori, metoder och tillämpningar inom kommunikation

Den har sitt ursprung i det antika Grekland på 500-talet. De fattade sina beslut genom att tala för eller emot förslag på en offentlig plats. Man höll också tal när en person anklagades för ett allvarligt brott inför domare. Eftersom retoriken var så viktig för dem skrev grekerna och romarna om hur man blir en bra retoriker. Detta kallas ibland för "sekundär retorik". Det är en teknik som kan läras ut och användas i skrift. Ett tidigt exempel är Platon, som skrev sina verk i form av dialoger. Varje fråga som tas upp diskuteras mellan två karaktärer. I den antika världen använde romarna, som var mycket påverkade av de gamla grekerna, också samma metoder för beslutsfattande. Cicero var en av deras berömda talare. I deras fall involverade debatterna inte alla medborgare, utan endast den romerska senaten eller domstolarna.

Vid medeltida universitet undervisades retorik som en del av läroplanen. Retorik, dialektik och grammatik utgör trivium som tillsammans med quadrivium utgör den västerländska kulturens sju fria konstarter. Under antiken och medeltiden användes retorik för att övertyga på offentliga och politiska arenor och även i domstolar. Orden "retorik" eller "sofism" används ofta med en negativ innebörd, av desinformation eller propaganda. Som övertalningskonst fortsätter retoriken att vara viktig i dagens offentliga liv. De används också för att beskriva ett tal med tveksamma eller vinklade argument. Flera hundra retoriska figurer erkändes av de klassiska retorikerna. Några av dessa används fortfarande, till exempel metafor, liknelse och paradox.

I den moderna världen är alla tal som hålls i tv, idéer som ingår i reklam eller inför folkmassor retorik. De talar direkt till människor i syfte att övertyga dem. Före andra världskriget var radio och tryckta medier kraftfulla verktyg för retorik. Tidningar och böcker övertalade läsarna till en viss ståndpunkt. Retoriken är inte bara beroende av en levande publik.

Enligt Aristoteles har en retorik tre element för att övertyga:

• Ethos: beror på talarens personliga karaktär (måste verka god, värd att lita på).
• Pathos: försätter publiken i ett lämpligt sinnestillstånd (väcker deras känslor).
• Logos: bevis, eller skenbart bevis, som ges av talets ord (det egentliga argumentet).

Söter genomförde en studie 1988 i Australien bland elever med arabiska, vietnamesiska och engelska som modersmål. Eleverna i urvalet, 6:e och 11:e klass, ombads att skriva en godnattsaga för ett litet barn. Mönster var omedelbart uppenbara i de olika tillvägagångssätt som eleverna använde i uppgiften att skriva en berättelse.

De vietnamesiska berättelserna fokuserar främst på karaktärerna och relationerna mellan dem (vilket visar sig i en stor andel dialog). Engelska berättelser fokuserade främst på handlingen i sekvenser. De arabiska berättelserna fokuserade främst på beskrivande element i miljön.

Kontrastiv retorik säger att människor som har ett gemensamt språk kan ha olika retoriska stilar på grund av kultur och utbyten. Diskursen går utöver målspråkets inhemska former för diskursorganisation eller retorik.

I USA gjordes en studie av kinesiska och ryska studenter med en parafraseringsuppgift. Amerikanska studenter hade lätt att parafrasera, men kinesiska studenter hade svårt att göra det, kanske på grund av att deras akademiska miljö är påverkad av konfucianska traditioner. De ryska studenterna hade svårt att parafrasera eftersom normen i den ryska akademiska miljön var att studenterna bara skulle läsa och beskriva, och inte ge en personlig tolkning eller åsikt.

Amerikansk retorisk stil: etnocentriska källor beskriver den som typiskt direkt och relativt logisk.

Det har sagts en del mycket kvicka saker om talare och deras retorik:

1. Platon: "En talare är den som vill vilseleda en annan utan att själv bli vilseledd".
2. Kant: "Oratorik är konsten att för sina egna syften spela på människors svagheter och förtjänar ingen respekt alls".

• Offentligt talande