Immanuel Kant – tysk filosof och grundare av transcendental idealism

Immanuel Kant föddes den 22 april 1724. År 1740 började han vid universitetet i Königsberg och studerade filosofi av Gottfried Leibniz och hans anhängare Christian Wolff. Han studerade där fram till 1746, då hans far dog, och lämnade därefter Königsberg för att ta anställning som lärare. Han blev handledare för greve Kayserling och hans familj. År 1755 blev Kant docent och stannade i denna tjänst till 1770. År 1766 blev han andre bibliotekarie vid det kungliga biblioteket. Kant fick så småningom professuren i logik och metafysik vid universitetet i Königsberg. Under hela sitt liv reste Kant aldrig mer än sjuttio mil från staden Königsberg. Kant dog den 12 februari 1804 med de sista orden "Es ist gut" ("Det är bra").

Universitet

Efter att ha avslutat sina studier vid universitetet hoppades Kant på att bli filosofilärare, men det var mycket svårt. Han kunde ha levt ett liv som privatlektor under lång tid. Han erbjöds ett jobb som professor i poesi vid universitetet i Königsberg, men han tackade nej. Senare, 1770, blev han ordinarie professor i filosofi vid Königsbergs universitet.

Den unge Kant var intresserad av fysik, både av astronomiska objekt (som planeter och stjärnor) och av jorden. Han skrev några artiklar om detta, men han blev mer intresserad av metafysik. Han ville lära sig den mänskliga erfarenhetens natur: hur människor kunde veta något och vad deras kunskap baserades på.

Första tvivel

Under starkt inflytande av Leibniz' och Wolffs filosofiska system började Kant tvivla på de grundläggande svaren från tidigare filosofer. Sedan läste Kant en skotsk filosof, David Hume. Hume hade försökt klargöra vad vår erfarenhet hade varit, och hade nått fram till en mycket stark åsikt som kallades "skepticism", att det inte fanns något som gjorde vår erfarenhet säker. Kant blev mycket chockad av Hume och såg den teori han lärt sig ur en ny synvinkel. Han började försöka hitta en tredje väg utöver de två som Kant kallade "skepticism" och "dogmatism".

Kant läste en annan tänkare som hette Jean-Jacques Rousseau. Hans tankar om människan, särskilt om moral, mänsklig frihet och evig fred, imponerade på Kant.

En del forskare vill räkna Kant som en av de tyska idealisterna, men Kant själv tillhörde inte den gruppen.

Kants mest kända verk är Kritiken av det rena förnuftet (Kritik der reinen Vernunft) som Kant publicerade 1781. Kant kallade sitt sätt att tänka för "kritik", inte för filosofi. Kant menade att kritiken var en förberedelse för upprättandet av verklig filosofi. Enligt Kant bör människor veta vad det mänskliga förnuftet kan göra och vilka gränser det har. I Critique of Pure Reason skrev Kant flera gränser för det mänskliga förnuftet, både för att känna och tänka något. När det gäller förnimmelse finns det två gränser inom den mänskliga förnimmelsen: rum och tid. Det finns inga fysiska objekt, utan begränsningarna i vårt sinne som fungerar när vi känner något genom våra sinnen. När det gäller tänkandet sade han att det finns tolv kategorier eller rena rationella begrepp som är indelade i fyra områden: kvantitet, kvalitet, relation och modalitet. Kant ansåg att det mänskliga förnuftet tillämpade dessa idéer på allting.

Är det vi tror bara vår fantasi? Kant sa "Nej", även om vi utan de sinnliga och rationella begränsningarna inte kan tänka någonting, så var Kant övertygad om att det finns något vi inte kan veta direkt bakom våra begränsningar, och även med begränsningar kan vi veta någonting. Det kan inte heller vara en personlig fantasi, eftersom dessa begränsningar var gemensamma för allt mänskligt förnuft före vår särskilda erfarenhet. Kant kallade det vi inte kunde veta direkt Ding an sich -- "tinget självt". Vi kan tänka "tinget i sig självt", men vi kan inte ha någon erfarenhet av det, och vi kan inte heller känna det. Gud, själens evighet, livet efter döden, sådana saker hör till "ting i sig", så de var inte rätt objekt för filosofi enligt Kant, även om människor hade velat diskutera dem sedan urminnes tider.

Kant skrev två andra böcker med namnet Kritik: Kritik av det praktiska förnuftet (1788) och Kritik av domslutet (1790). I Kritiken av det praktiska förnuftet skrev Kant om problemet med friheten och Gud. Det var hans viktigaste etiska verk. I Critique of the Judgement skrev Kant om skönhet och teleologi, eller problemet om det fanns ett syfte i allmänhet, om världen, en levande varelse hade ett skäl att existera och så vidare. I båda böckerna sade Kant att vi inte kunde besvara dessa problem eftersom de rörde "tinget i sig".

Kant hade ett stort inflytande på andra tänkare. På 1800-talet påverkades tyska filosofer som Fichte, Schelling, Hegel, Schopenhauer och författare som Herder, Schiller och Goethe av Kant.

I början av 1900-talet hade Kants idéer stort inflytande på en grupp tyska filosofer. De blev kända som nykantianerna. En av dem, Windelband, sade att "varje filosofi före Kant hällde i Kant, och varje filosofi efter Kant häller från Kant".

Kant har påverkat många moderna tänkare, däribland Hannah Arendt och John Rawls.