Slaveriet i USA: Historia, lagar och avskaffande (1700–1865)

Koloniala Amerika

De första afrikanerna kom till den nya världen med Christopher Columbus 1492. En afrikansk besättningsmedlem vid namn Juan Las Canaries var med på Columbus fartyg. Kort därefter skedde den första förslavningen i det som senare skulle bli USA. År 1508 skapade Ponce de Leon den första bosättningen nära nuvarande San Juan. Han började förslava ursprungsbefolkningen Tainos. År 1513 importerades de första afrikanska slavarna till Puerto Rico för att komplettera det minskande antalet Tainos-folk.

De första afrikanska slavarna på den amerikanska kontinenten kom via Santo Domingo till kolonin San Miguel de Gualdape (troligen i Winyah Bay-området i nuvarande South Carolina). Kolonin grundades av den spanske upptäcktsresanden Lucas Vázquez de Ayllón 1526.

Kolonin stördes nästan omedelbart av en strid om ledarskapet. Under striden gjorde slavarna uppror och de flydde från kolonin för att gömma sig bland de lokala indianerna. De Ayllón och många av kolonisterna dog kort därefter av en sjukdom. Kolonin övergavs. Kolonisterna och de slavar som inte flydde åkte tillbaka till Haiti, varifrån de kom.

Den 28 augusti 1565 grundades St. Augustine i Florida av den spanske erövraren Don Pedro Menendez de Aviles. Han tog med sig tre afrikanska slavar. Under 1500- och 1600-talen var St. Augustine platsen där en stor del av slavhandeln i det spanska koloniala Florida ägde rum. Det var den första permanenta bosättningen på den amerikanska kontinenten som hade afrikanska slavar.

60 år senare, under de första åren av bosättningarna i Chesapeake Bay, hade koloniala tjänstemän svårt att övertyga människor att komma och arbeta för dem. Detta berodde på att vädret och miljön i bosättningarna var mycket hård. Risken att människor skulle dö var mycket stor. De flesta människor kom från Storbritannien som kontraktsarbetare. De undertecknade kontrakt där det stod att de skulle betala med arbete för sin transport, sitt underhåll och sin utbildning, vanligtvis på en gård. Kolonierna hade en jordbruksekonomi. Dessa människor var ofta unga människor som ville bli permanent bosatta. I vissa fall skickades dömda brottslingar till kolonierna som indentured laborers, i stället för att skickas till fängelse. Dessa människor var inte slavar, men de var tvungna att arbeta i fyra till sju år i Virginia för att betala kostnaderna för deras transport och underhåll. Många tyskar, skottar, irländare och irländare kom till kolonierna på 1700-talet och bosatte sig i Pennsylvanias bakland och längre söderut.

De första cirka 19 afrikaner som kom till de engelska kolonierna anlände till Jamestown i Virginia 1619. De fördes med av engelska kapare som hade tagit dem från ett kapat portugisiskt slavskepp. Slavarna döptes vanligtvis i Afrika innan de skickades. Eftersom engelsk sedvänja då ansåg att döpta kristna var undantagna från slaveri, behandlade kolonisatörerna dessa afrikaner som kontraktsanställda tjänare. De afrikanska indentured servants anslöt sig till omkring 1 000 engelska indentured servants som redan fanns i kolonin. Afrikanerna frigjordes efter en viss tid. De fick också använda mark och förnödenheter av sina tidigare herrar.

Det fanns inga lagar om slaveri i Virginias tidiga historia. År 1640 dömde dock en domstol i Virginia John Punch, en afrikan, till slaveri. Detta berodde på att han försökte fly från sin tjänstgöring. Han rymde tillsammans med två vita personer. De två vita personerna dömdes endast till ytterligare ett år av sitt kontrakt och tre års tjänstgöring i kolonin. Detta är den första rättsliga sanktionen av slaveri i de engelska kolonierna. Det var en av de första rättsliga distinktioner som gjordes mellan européer och afrikaner.

År 1641 blev Massachusetts den första kolonin att tillåta slaveri genom lag. Massachusetts antog Body of Liberties. Den förbjöd slaveri i många fall, men den tillät att slavar hölls om de var krigsfångar, om de sålde sig själva till slaveri eller köptes någon annanstans, eller om de dömdes till slaveri som straff av regeringen. I Body of Liberties användes ordet "främlingar" för att hänvisa till personer som köptes och såldes som slavar; de var i allmänhet inte engelska undersåtar. Kolonisterna trodde att termen syftade på indianer och afrikaner.

Under större delen av den brittiska kolonialtiden förekom slaveri i alla kolonier. Slavarna i norr arbetade vanligtvis som hushållstjänare, hantverkare, arbetare och hantverkare. De flesta fanns i städerna. Många män arbetade på kajerna och inom sjöfarten. År 1703 hade mer än 42 procent av hushållen i New York City slavar. New York City hade den näst högsta andelen slavar av alla städer i kolonierna efter Charleston i South Carolina. Slavar användes också som jordbruksarbetare i jordbrukssamhällen. Detta omfattade områden i norra New York och Long Island, Connecticut och New Jersey. År 1770 fanns det 397 924 svarta i en befolkning på 2,170 miljoner människor. De var inte jämnt fördelade. Det fanns 14 867 i New England där de utgjorde 2,7 % av befolkningen, 34 679 i de mellanatlantiska kolonierna där de utgjorde 6 % av befolkningen (19 000 fanns i New York eller 11 %) och 347 378 i de fem sydliga kolonierna där de utgjorde 31 % av befolkningen.

Sydstaterna utvecklade en jordbruksekonomi. Den förlitade sig på råvaruväxter. Planterarna fick snabbt fler slavar. Detta berodde på att deras råvaruodlingar var arbetsintensiva.

Den revolutionära eran

Även om det fanns några afrikanska slavar som hölls och såldes i England, var slaveri i Storbritannien inte tillåtet enligt lag. År 1772 gjordes det genom ett rättsligt beslut omöjligt att tillämpa common law i England och Wales. Den stora brittiska rollen i den internationella slavhandeln fortsatte fram till 1807. Slaveriet fortsatte i de flesta av Storbritanniens kolonier. Många rika slavägare bodde i England och hade stor makt.

I början av 1775 skrev Lord Dunmore, kunglig guvernör i Virginia, till Lord Dartmouth. Han skrev att han skulle befria slavar som ägdes av patrioter om de skulle göra uppror. Den 7 november 1775 utfärdade Lord Dunmore Lord Dunmores proklamation som förklarade krigslagar. Han lovade frihet för alla slavar tillhörande amerikanska patrioter som skulle lämna sina herrar och ansluta sig till de kungliga styrkorna. Slavar som ägdes av lojalistiska herrar skulle dock inte befrias av Dunmores proklamation. Omkring 1 500 slavar som ägdes av patrioter flydde och anslöt sig till Dunmores styrkor. De flesta dog av sjukdomar innan de kunde delta i några strider. Trehundra av dessa frigivna slavar tog sig till friheten i Storbritannien.

Många slavar utnyttjade kriget för att fly från sina plantager. De flydde till städer eller skogar. I South Carolina rymde nästan 25 000 slavar (30 % av den totala slavbefolkningen), flyttade eller dog under kriget.^{[ ytterligare förklaring behövs]} I Södern dog många slavar, många av dem på grund av flykt. Slavar flydde också i hela New England och i mitten av Atlanten och anslöt sig till britterna som hade ockuperat New York.

Slavar och fria svarta kämpade också med rebellerna under revolutionskriget. Washington tillät att slavar som stred i den amerikanska kontinentala armén befriades. Rhode Island började värva slavar 1778. Rhode Island lovade pengar till ägare vars slavar tog värvning och överlevde för att bli fria. Under krigets gång var ungefär en femtedel av den nordliga armén svart. År 1781 uppskattade baron Closen, en tysk officer i det franska Royal Deux-Ponts-regementet vid slaget vid Yorktown, att den amerikanska armén var ungefär en fjärdedel svart. Bland dessa män fanns både före detta slavar och fria svarta.

På 1700-talet blev Storbritannien världens största slavhandlare. Från och med 1777 gjorde patrioterna det olagligt att importera slavar i varje enskild delstat. De agerade alla för att få slut på den internationella handeln. Den återupptogs dock senare i South Carolina och Georgia. År 1807 agerade kongressen på president Jeffersons inrådan och gjorde import av slavar från andra länder till ett federalt brott, vilket konstitutionen tillät, från och med den 1 januari 1808.

1790 till 1860

"Fancy damer"

I USA i början av 1800-talet kunde ägarna till kvinnliga slavar fritt och lagligt använda dem som sexuella objekt. Detta kan jämföras med besättningarnas fria användning av kvinnliga slavar på slavskepp.

"Fancy" var ett kodord som betydde att flickan eller den unga kvinnan kunde användas eller tränas för sexuellt bruk. Ibland utnyttjades även barn på detta sätt. Försäljningen av en 13-åring "nästan en fancy" är dokumenterad.

Kvinnor som kunde bli gravida skulle dessutom hållas gravida, så att de kunde skapa fler slavar att sälja. De skillnader i hudfärg som finns i USA gör det uppenbart hur ofta svarta kvinnor blev befruktade av vita. I 1850 års folkräkning beskrevs till exempel 75,4 procent av de "fria negrerna" i Florida som mulattos, av blandad ras. Det är dock först på mycket kort tid, med DNA-studier, som någon form av tillförlitlig siffra kan tillhandahållas, och forskningen har bara börjat. Ljusa flickor, som kontrasterade mot de mörkare fältarbetarna, föredrogs.

Svarta som ägde slavar

En del slavägare var svarta. Anthony Johnson, en afrikansk f.d. kontraktsanställd tjänare som bosatte sig i Virginia 1621, blev en av de tidigaste dokumenterade slavägarna i de amerikanska kolonierna. Detta dokumenterades när han vann en civilrättslig process om att äga en man vid namn John Casor. År 1830 fanns det 3 775 svarta slavägare i södern. De ägde sammanlagt 12 760 slavar. 80 % av de svarta slavägarna bodde i Louisiana, South Carolina, Virginia och Maryland.

Mer läsning

Vetenskapliga böcker

• Baptist, Edward E. (2014). Hälften har aldrig berättats: Slavery and the Making of American Capitalism. Basic Books. ISBN 978-0-465-00296-2.
• Beckert, Sven (2014). Bomullens imperium: A Global History. Knopf Doubleday. ISBN 978-0-385-35325-0.
• Beckert, Sven; Rockman, Seth, eds. (2016). Slavery's capitalism : a new history of American economic development. University of Pennsylvania Press. ISBN 9780812248418.
• Forret, Jeff (2015). Nya riktningar inom slaveristudier: varufiering, gemenskap och jämförelse. Louisiana State University Press. ISBN 9780807161159.
• Johnson, Walter (2013). River of Dark Dreams: Slaveri och imperium i bomullsriket. Harvard University Press. ISBN 9780674045552.
• Schermerhorn, Calvin (2015). Slaveriets affärer och den amerikanska kapitalismens framväxt, 1815-1860. Yale University Press. ISBN 9780300192001.

Vetenskapliga sidor

• Turner, Edward Raymond (1912). "The First Abolition Society in the United States". Pennsylvania Magazine of History and Biography. 36: 92-109.
• Singleton, Theresa A. (1995). "The Archaeology of Slavery in North America". Annual Review of Anthropology. 24: 119-140. doi:10.1146/annurev.an.24.100195.001003.
• McCarthy, Thomas (december 2004). "Coming to Terms with Our Past, Part II: On the Morality and Politics of Reparations for Slavery". Political Theory. 32 (6): 750–772. doi:10.1177/0090591704268924. S2CID 32786606.
• Lindsey, Treva B.; Johnson, Jessica Marie (hösten 2014). "Searching for Climax: Black Erotic Lives in Slavery and Freedom". Meridians: Feminism, Race, Transnationalism. 12 (2): 169+. Hämtad den 25 mars 2018.^{[ permanent dead link]}

Muntliga berättelser och självbiografier från före detta slavar.

• Goings, Henry (2012). Schermerhorn, Calvin; Plunkett, Michael; Gaynor, Edward (red.). Rambles of a Runaway from Southern Slavery. University of Virginia Press. ISBN 978-0813932408.
• Hurmence, Belinda, red. (1989). Före friheten när jag bara kan minnas: Tjugosju muntliga berättelser från tidigare slavar i South Carolina. Blair. ISBN 978-0-89587-069-8.

• Hurmence, Belinda, red. (1990). Före friheten: Fyrtioåtta muntliga berättelser från tidigare slavar i North och South Carolina. Mentor Books. ISBN 978-0-451-62781-0.
• Hurmence, Belinda, red. (1990). My Folks Don't Want Me to Talk about Slavery: Tjugoen muntliga historier från före detta slavar i North Carolina.
• Hurmence, Belinda, red. (1997). Slaveriets tid när jag var Chillun. G. P. Putnam's Sons. ISBN 978-0399231940.
• Hurmence, Belinda, red. (1994). Vi bodde i en liten stuga på gården: Personliga berättelser om slaveriet i Virginia. Blair. ISBN 978-0895871183.
• Jacobs, Harriet Ann (1861). Child, L. Maria (red.). Incidents in the Life of a Slave Girl, Written by Herself (PDF). Thayer & Eldridge.^{[ permanent dead link]}
• Johnson, Clifton H. (1993). God Struck Me Dead, röster från före detta slavar. Pilgrim Press. ISBN 978-0-8298-0945-9.

Litteratur- och kulturkritik

• Ryan, Tim A. Upprop och svar: Den amerikanska romanen om slaveriet sedan Borta med vinden. Baton Rouge: Louisiana State University Press, 2008.
• Van Deburg, William. Slaveri och ras i amerikansk populärkultur. Madison: University of Wisconsin Press, 1984.

Dokumentärfilmer

• Kovgan, A. Ray, J. Browne, K. (direktör). (2008). Traces of the Trade [Videofil]. California Newsreel.