AlegsaOnline.com

Södra corroboree-grodan (Pseudophryne corroboree) – akut hotad i Australien

Södra corroboree‑grodan, akut hotad med under 250 individer i Kosciuszko National Park — risk för utdöende. Läs om hoten, dess unika varningsfärg och pågående bevarandeinsatser.

Författare: Leandro Alegsa

21-02-2026

Det finns två arter av corroboree groda, den södra corroboree grodan, Pseudophryne corroboree, och den norra corroboree grodan, Pseudophryne pengilleyi. Den sydliga corroboree grodan är en mycket liten groda med varningsfärg. Den har svarta och gula ränder, ibland med en grönaktig ton. Den är en av de ljusaste grodorna i världen.

Den lever endast i ett område på cirka 10 km² i Kosciusko National Park i sydöstra Australien. Forskare tror att den totala populationen av corroboree-grodor är mindre än 250 stycken. Antalet grodor har minskat med 80 % under de senaste tio åren, och därför har Internationella unionen för bevarande av natur och naturresurser (IUCN) listat den södra corroboree-grodan som en akut hotad art.

Utseende och biologiska särdrag

Pseudophryne corroboree är mycket liten, vanligen omkring 2–3 cm i kroppslängd. Färgteckningen består av tydliga svart-gula band eller ränder som fungerar som varningsfärg för rovdjur. Arten producerar också ett giftämne i huden som gör den oaptitlig för många fiender.

Utbredning och livsmiljö

Arten är endemisk för högre liggande våtmarker och myrar i Kosciuszko National Park i New South Wales. Den lever i kalla, alpina och subalpina miljöer där fuktigt moss- och gräsbevuxet markskikt är viktigt för överlevnad, fortplantning och äggläggning.

Fortplantning

Södra corroboree-grodan lägger sina ägg på land i fuktiga hålor, mossmattor eller under växtlighet nära tillfälliga pooler. Äggen utvecklas i den fuktiga miljön men kläcks först när våtmarkerna översvämmas och ynglen kan fortsätta sin utveckling i vattnet. Denna specialiserade reproduktionsbiologi gör arten särskilt sårbar för förändringar i hydrologi och klimat.

Hot mot arten

Svampsjukdomen chytridiomykos (orsakad av Batrachochytrium dendrobatidis) har varit den främsta orsaken till massiva populationstapp hos corroboree-grodor.
Förändringar i habitat – bränder, torkperioder, hydrologiska förändringar och störningar i våtmarker påverkar lek- och uppväxtområden.
Klimatförändringar – ökade temperaturer och förändrade nederbördsmönster hotar de kalla alpina miljöer arten är beroende av.
Låg populationsstorlek – få individer innebär ökad risk för inavel, genetisk utarmning och slumpmässiga händelser som kan utplåna lokala populationer.

Bevarandeinsatser

Ett flertal insatser pågår för att rädda den södra corroboree-grodan:

Säkerhetskolonier i fångenskap – avelsprogram vid utvalda djurparker och forskningsanläggningar skapar försäkringspopulationer.
Fältprojekt och återintroduktioner – noggrant planerade återintroduktioner i naturen, ofta i avgränsade och övervakade inhängnader för att minska sjukdomsrisken.
Forskning mot chytrid – utveckling av behandlingar, vaccinliknande metoder, probiotiska bakterier och andra åtgärder för att minska svampsjukdomens påverkan.
Habitatförvaltning – skydd och restaurering av våtmarker, samt brand- och vattenhantering för att bevara lämpliga lek- och uppväxtområden.
Övervakning och lagstiftning – kontinuerlig population- och hälsomonitorering samt rättsligt skydd på nationell nivå.

Vad kan göras

Allmänhetens stöd, finansiering till forskning och habitatrestaurering samt medvetenhet är viktiga för arten överlevnad. Genom att stödja bevarandeprogram och naturvårdsorganisationer som arbetar i Kosciusko National Park bidrar man till att ge corroboree-grodorna en chans att återhämta sig.

Habitat

Den södra korroboree grodan lever i ett litet område i Kosciusko National Park. Den lever vanligen i snögummi-skog och sphagnumsumpskogar. Dessa platser är mycket kalla, eftersom corroboree grodan endast lever i områden högre än 1000 meter över havet. Corroboree-grodan häckar i små dammar och våtmarker under sommarmånaderna.

Fysisk beskrivning

Den sydliga korroboree grodan har ett mycket distinkt mönster av svart med ljusgula ränder. De är mycket små, endast cirka 25 mm långa när de är fullvuxna. Hongrodan är vanligtvis större än hanen och kan bli så stor som 30 mm (1 tum). De äter främst insekter, som myror, skalbaggar och kvalster. De har en mycket annorlunda fortplantningscykel än de flesta andra grodor. De flesta grodor förökar sig på våren, men dessa grodor förökar sig bara på sommaren under januari och februari. De använder de fuktiga områdena för att gräva små hål för sin parning och häckning. De lägger mellan 16-40 ägg. Äggen kläcks 4-6 månader senare när vattennivån stiger och översvämmar boet. Grodorna lever som groddjur i ytterligare 6-8 månader. De förvandlas till grodor i början av sommaren i december. De blir sexuellt aktiva efter ytterligare två år. Det är inte känt att grodorna överlever en andra häckningssäsong.

Toxicitet

Corroboree-grodor är de första ryggradsdjur som upptäckts som kan tillverka sin egen giftiga alkaloid, pseudo-phrynamin. De flesta andra grodor får den från sin föda. Alkaloiden utsöndras från huden som ett försvar mot rovdjur och kanske mot hudinfektioner av mikrober.

Bevarande

Den sydliga korroboree grodan är Australiens mest hotade groda. Forskarna har inte hittat någon orsak till att antalet grodor minskar. Det finns en rad problem som påverkar det område där de lever. Ökad tillgång för människor med fyrhjulsdrivna fordon och utvecklingen av skidorter förstör deras livsmiljö. Den globala uppvärmningen är också ett stort problem för dem, eftersom de är vana vid kyla. Den globala uppvärmningen kan förkorta grodans häckningstid under vintern och även förstöra deras snöiga livsmiljö. Hål i ozonskiktet kan också vara ett problem, för när det finns hål i ozonskiktet innebär det att fler solstrålar träffar marken och att det därför blir mindre snö. Sjukdomar från svampar kan döda många grodor. Erosion och förorening av de vattendrag där de förökar sig kan döda grodornas ägg. De påverkas också av vildsvin som förstör våtmarkerna.

NSW National Parks and Wildlife Service föder nu upp grodorna i laboratorier och släpper sedan ut dem i naturen när de är fullvuxna. Efter buskbränderna sommaren 2002 och 2003 samlades alla ägg i naturen in och fördes till Melbourne Zoo för kläckning.

Frågor och svar

F: Vad är det vetenskapliga namnet på den sydliga korroboreegrodan?

S: Det vetenskapliga namnet på den sydliga korallgrodan är Pseudophryne corroboree.

F: Hur många arter av corroboreegroda finns det?

S: Det finns två arter av korallgrodor: den sydliga korallgrodan och den nordliga korallgrodan.

F: Vilken färg har den sydliga korallgrodan?

S: Den sydliga korallgrodan har svarta och gula ränder, ibland med en grönaktig nyans. Den har en varningsfärg och är en av de ljusaste grodorna i världen.

F: Var lever den sydliga korallgrodan?

S: Den sydliga korallgrodan lever bara i ett område på ca 10 km2 (4 sq mi) i Kosciusko National Park i sydöstra Australien.

F: Hur stor är populationen av corroboreegrodor?

S: Den totala populationen av corroboreegrodor är mindre än 250.

F: Har populationen av sydliga korallgrodor minskat eller ökat under de senaste tio åren?

S: Antalet sydliga korallgrodor har minskat med 80 % under de senaste tio åren.

F: Vad är statusen för den sydliga korallgrodan när det gäller bevarande?

S: Den sydliga korallgrodan är listad som en kritiskt hotad art av Internationella unionen för bevarande av natur och naturresurser (IUCN).