Sparvhök (Accipiter nisus) – Fakta, utseende, beteende och utbredning
Sparvhök (Accipiter nisus) – fakta, utseende, beteende och utbredning. Upptäck jakt, häckning, migration och var du kan se denna karakteristiska rovfågel i Europa, Asien och Afrika.
Sparvhök (Accipiter nisus) är en liten rovfågel i familjen Accipitridae. Den har en stor utbredning i Eurasien och Nordafrika och är anpassad både till skogsmiljöer och mer öppna landskap, samt till stadsnära parker och trädgårdar. Arten är rörlig: vissa populationer är stannfåglar medan andra, framför allt de som häckar i nordligare områden, flyttar söderut under vintern.
Utseende
Den vuxna hanen har blågrå rygg och vingar. Bröstet och magen har tunna orangefärgade ränder. Honan och unga sparvhökar har brun rygg och vingar med tunna bruna ränder. Honan är upp till 25 % större än hanen — en av de största storleksskillnaderna mellan könen hos fåglar. Ungfåglar visar ofta mer markerade tvärband och fläckar än adulta fåglar. Både ögonfärg och näbbform är typiska för accipitrider: skarpa, kroknäbbade fåglar med kraftiga klor.
Storlek och ålder
Sparvhökens kroppsstorlek varierar mellan könen och mellan olika bestånd. Honorna är klar större och kraftigare än hanarna, vilket påverkar vilken storlek på bytesfågel de oftast tar. Den genomsnittliga livslängden i naturen är omkring fyra år, men enstaka individer kan leva längre. Andelen ungar som överlever till ett års ålder är cirka 34 %. Fler unga hanar dör jämfört med unga honor, och omkring 69 % av de vuxna överlever från ett år till nästa.
Habitat och utbredning
Sparvhökar förekommer i Europa, delar av Asien och delar av Afrika. De finns i skogsområden, i öppnare landskap med busk- och trädridåer och i tätbebyggda områden där det finns god tillgång på småfåglar. Fåglar som häckar i nordliga områden flyttar ofta söderut på vintern, medan populationer längre söderut ofta är stannfåglar eller genomför kortare förflyttningar.
Föda och jakt
Sparvhökarna äter främst småfåglar som lever i skogsområden, men de anpassar sitt byte efter vad som finns tillgängligt. Den kan ses i alla livsmiljöer och jagar ofta fåglar i stadsträdgårdar. Hanar tar oftare mindre arter som mesar, finkar och sparvar, medan honorna kan ta större fåglar som trutar och stare. De är skickliga i snabba, korta överraskningsanfall och kan manövrera smidigt genom träd och buskar vid jakt. Ibland tar de även små däggdjur, insekter eller andra fågelarter; de kan döda fåglar som väger mer än 500 gram när tillfälle ges.
Fortplantning och ruvning
Sparvhökar bygger ett bo i en skog, ofta väl dolt i tät vegetation. Boet är upp till 60 cm brett och består huvudsakligen av kvistar, ibland fodrat med grenar eller bark. Honan lägger vanligtvis fyra eller fem ägg med ljusblått skal. Honan sköter i stort sett själva ruvningen och ungarna kläcks efter ungefär 33 dagar. Ungarna lämnar boet (fågelflyger — flyggnistor) efter ytterligare 24 till 28 dagar, men de är ofta beroende av mat från föräldrarna under några veckor efter utflygningen.
Population och hot
Antalet sparvhökar minskade kraftigt i Europa på 1950-talet. Kemikalier för att döda oönskade insekter ("bekämpningsmedel") applicerades på frön innan de planterades, småfåglar åt fröna och därefter åt sparvhökarna småfåglarna. Den ökade koncentrationen av bekämpningsmedel i näringskedjan ledde till förgiftningar och till att en del fåglar lade ägg med för tunna skal, som gick sönder innan ungarna kläcktes. När dessa preparat förbjöds återhämtade sig många bestånd och arten ökade i antal igen. Idag är sparvhöken en av de vanligare rovfåglarna i Europa och är internationellt klassad som livskraftig (IUCN: Least Concern).
Mänskliga konflikter och kultur
Sparvhökens jaktbeteende innebär att människor som äger brevduvor eller håller fåglar för mat ibland ser den som ett problem. Den har också pekats ut som orsak till minskade antal mindre fåglar, men flera studier visar att ökningen av sparvhökar inte nödvändigtvis minskar populationerna av småfåglar i jordbruks- och skogsmarker på ett mätbart sätt. Forskning i Skottland visade till exempel att mindre än 1 % av de brevduvor som dog, dödades av sparvhökar.
Människor har använt sparvhökar för falkoneri (jakt med hjälp av en rovfågel) i mer än 500 år. De är svåra att träna men anses modiga och snabba. Sparvhökar förekommer också i litteratur och folktro; arten nämns i vissa gamla tyska myter, i en pjäs av William Shakespeare och i en dikt av Ted Hughes.
Slutsats
Sparvhök är en anpassningsbar och skicklig jägare som utnyttjar en mängd olika miljöer, från djupa skogar till städernas parker. Trots historiska nedgångar på grund av bekämpningsmedel har arten återhämtat sig väl i stora delar av sitt utbredningsområde. Fortsatt övervakning av bestånd, skydd av habitat och försiktighet med miljögifter är viktiga åtgärder för att säkerställa att sparvhöken fortsätter vara en del av vår naturliga fauna.
Ägg av sparvhök
Beskrivning
Sparven är en liten rovfågel med korta, breda vingar och lång svans. Dessa anpassningar hjälper den att flyga mellan träden. Honorna kan vara upp till 25 % större än hanarna och kan vara dubbelt så tunga. När honorna är större än hanarna kallas det för "omvänd sexuell dimorfism". Det är ovanligt hos högre ryggradsdjur men typiskt för rovfåglar.
Den vuxna hanen är 29-34 cm lång från näbb till svans och har ett vingspann på 59-64 cm. Den väger 110-196 g. s158 Hanen har en skiffergrå rygg och vingar (ibland mer blå). Bröstet och magen har tunna röda ränder, men de kan se orange ut på avstånd. Hans ögon är orangegula eller orangeröda.
Honan är mycket större - 35-41 cm lång och med ett vingspann på 67-80 cm. Hon väger 185-342 g (6,5-12,1 oz). Honan har mörkbrun eller gråbrun rygg och vingar och bruna ränder på bröstet och magen. Hennes ögon är ljusgula till orange.
Unga sparvhökar har brun rygg och bruna vingar, med rostfärgade kanter på fjädrarna. De har större bruna ränder och fläckar på bröstet och magen och ljusgula ögon.
Sparvhökens ljusa undersida och mörkare rygg och vingar är ett exempel på motskuggning. Färgningen motverkar effekten av ljus som kommer uppifrån och bidrar till att göra fågeln mindre synlig. Faktum är att motskuggning förekommer hos de flesta djur, inklusive pilgrimsfalken, Merlin och andra Accipiters. Sparvhökens ränder är typiska för markeringar hos rovfåglar som lever i skogsområden.
Sparvhökar flyger i ett mönster som beskrivs som "flap-flap-glide". Glidning innebär att flygningen sker upp och ner. I Storbritannien har sparvhökar som bor längre norrut längre vingar än fåglar i söder. Sparvhökarna har en liten krokig näbb. Den används för att ta bort fjädrarna från sitt byte. Sparvhökens långa ben och tår hjälper den att fånga och äta fåglar. Dess mellantå är mycket lång och används för att gripa tag i saker.
Det gula ögat hos denna unga hane av sparvhök (fångad för ringmärkning) kan bli orange.
Livslängd
De flesta sparvhökar lever i ungefär fyra år. 34 % av de unga fåglarna överlever till ett års ålder. 69 % av de vuxna fåglarna överlever från ett år till nästa. Den äldsta kända vilda sparvhöken levde i över 20 år.
Unga sparvhökar (mindre än ett år gamla) väger mindre än vuxna. De är särskilt lätta under de två månaderna efter att de lämnat boet. Det finns förmodligen en hög dödlighet vid denna tid, särskilt för hanar. Detta kan bero på att de mindre hanarna fångar mindre mat. De kan inte fånga några av de större byten som honorna kan. Detta innebär att de måste äta oftare. En honlig sparvhök med genomsnittlig vikt kan överleva i sju dagar utan att äta. En hane kan bara överleva i fyra dagar.
Taxonomi
Sparvhökar tillhör familjen Accipitridae och släktet Accipiter. Vissa engelsmän brukade kalla sparvhök för blå hök på grund av hanens färg. Andra gamla namn är bland annat spar hawk, spur hawk och stone falcon.
Den svenske biologen Carolus Linné var den första som beskrev sparvhökarna. Han kallade den Falco nisus år 1758. Den franske naturforskaren Mathurin Jacques Brisson flyttade den till släktet Accipiter år 1760.
Det nuvarande vetenskapliga namnet kommer från de latinska orden accipiter (hök) och nisus (sparvhök).
Sparvhökarna bildar en superart tillsammans med den rufusbröstade sparvhökarna i östra och södra Afrika, och möjligen Madagaskarsparvhökarna. Eurasiska sparvhökar ser något annorlunda ut i olika delar av sitt utbredningsområde. Fåglar i den östra delen av utbredningsområdet är större och blekare. Sex underarter av sparvhök är allmänt erkända:
Frågor och svar
F: Hur ser den vuxna hanen av sparvhök ut?
S: Den vuxna hanen av sparvhök har en blågrå rygg och vingar, med tunna orangefärgade ränder på bröstet och magen.
F: Hur stor är storleksskillnaden mellan manliga och kvinnliga sparvhökar?
S: Honan är upp till 25 % större än hanen, vilket är en av de största storleksskillnaderna hos någon fågelart.
F: Vilken typ av fåglar äter de?
S: Hanar av sparvhökar äter mindre fåglar som mesar, finkar och sparvar, medan honor äter större fåglar som trastar och stare. De kan döda fåglar som väger mer än 500 gram.
F: Var finns de?
S: Sparvhökar förekommer i Europa, delar av Asien och delar av Afrika. Fåglar som häckar i norr flyttar söderut för vintern medan de som bor längre söderut stannar där eller flyger kortare sträckor.
F: Hur bygger de sina bon?
S: Sparvhökar bygger ett bo i skogsmark av kvistar som kan vara upp till 60 cm breda. Honan lägger fyra eller fem ägg med ljusblå skal.
F: Hur lång tid tar det för ungarna att kläckas från ägg som lagts av en sparvhökhona?
S: Ungarna kläcks efter 33 dagar och lämnar boet efter ytterligare 24-28 dagar.
Fråga: Varför minskade deras population i Europa under 1950-talet? Svar: Populationen minskade på grund av att bekämpningsmedel användes på frön innan de planterades, som åtes av småfåglar som sedan åt av sparvhökar, vilket ledde till att mängden kemikalier i näringskedjan ökade och påverkade dem negativt - vissa förgiftades medan andra lade ägg med för tunna skal som gick sönder innan ungarna kläcktes.
Sök