Vikingatid

Starta

I England började vikingatiden dramatiskt den 8 juni 793 när nordborna förstörde klostret i Lindisfarne. Munkar dödades i klostret, kastades i havet för att drunkna eller fördes bort som slavar tillsammans med kyrkans rikedomar. Vikingarnas ödeläggelse av Northumbrias heliga ö chockade och varnade Europas kungliga hovar. "Aldrig tidigare har en sådan grymhet setts", förklarade den nordumbrianska lärde Alcuin av York. Mer än någon annan enskild händelse kastade attacken mot Lindisfarne en skugga över synen på vikingarna under de kommande 1100 åren. På 1890-talet började forskare utanför Skandinavien ompröva vikingarnas prestationer, konstnärlighet, tekniska färdigheter och sjömanskap.

Fram till Victorias regeringstid i Storbritannien framställdes vikingarna som våldsamma och blodtörstiga. Berättelserna från det medeltida England hade alltid skildrat dem som "vargar bland får". Under 1800-talet förändrades den allmänna opinionen. De första utmaningarna mot de många anti-vikingarbilderna i Storbritannien uppstod på 1600-talet. Vissa vetenskapliga arbeten om vikingatiden blev tillgängliga för läsare i Storbritannien. Arkeologer började gräva fram Storbritanniens vikingatida förflutna. Språkforskare började arbeta med att identifiera vikingatida ursprung för idiom och ordspråk på landsbygden. De nya ordböckerna över det fornnordiska språket gjorde det möjligt för viktorianerna att studera några av de isländska sagorna.

Under andra hälften av 1700-talet användes de isländska sagorna fortfarande som viktiga historiska källor, men vikingatiden betraktades som en barbarisk och ociviliserad period i de nordiska ländernas historia. Fram till nyligen baserades det man visste om vikingatidens historia på de isländska sagorna, danskarnas historia skriven av Saxo Grammaticus, den ryska primärkrönikan och irländarnas krig mot främlingarna. Få forskare accepterar fortfarande dessa texter som tillförlitliga källor; historiker förlitar sig numera mer på arkeologi och numismatik, som har hjälpt människor att förstå perioden.

Bakgrund

Nordborna var upptäcktsresande, kolonisatörer, handelsmän och plundrare. Vikingarna från Norge utforskade Nordatlanten och bosatte sig på Island, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna, Caithness i Skottland, Grönland och (kortvarigt) Nordamerika. Vikingarna från Danmark plundrade hamnar och kuststäder längs Europas och Storbritanniens kuster. Vikingarna från Sverige trängde österut, in i områden som nu är delar av Ryssland och Ukraina, och upprättade handelsförbindelser med Mellanöstern och andra länder.

På 800-talet hade en stark centralmakt etablerats på Jylland, och danskarna sökte utanför sitt eget territorium efter land, handel och plundring. Norge hade under många århundraden koloniserats av germanska folk från Danmark och Sverige som bildade jordbruks- och fiskesamhällen kring dess kuster och sjöar. Bergen och fjordarna utgjorde starka naturliga gränser. Samhällena förblev oberoende av varandra, till skillnad från situationen i Danmark som är ett lågland. År 800 fanns det 30 små kungadömen i Norge. Havet var det enklaste sättet att kommunicera mellan dessa norska kungariken och omvärlden. På åttonde århundradet började skandinaverna bygga krigsskepp och skicka ut dem på räder. Vikingarnas långskepp kunde färdas på öppet hav men hade också ett mycket lågt djupgående, vilket innebar att de kunde segla in i grundare vikar och längre upp i floder än andra fartyg på sin tid. Detta ledde till termen viking, som kommer från det fornnordiska ordet vīk (som betyder inlopp eller vik). En person som åkte på plundringståg sades gå "viking".

Det är okänt vad som utlöste vikingarnas expansion och erövringar. Denna epok var samtidigt med den medeltida värmeperioden (800-1300) och slutade med början av den lilla istiden (ca 1250-1850). Bristen på packis under deras tid kan ha gjort det möjligt för nordborna att gå på "a-viking" eller "plundringståg". Man tror att de hedniska nordborna led av ojämlika handelsmetoder från kristna köpmän som fick företräde genom ett kristet nätverk av handelsmän. Det fanns ett tvåstegssystem för prissättning bland köpmän som i hemlighet handlade med de hedniska nordborna. Vikingarnas räder skedde både separat och tillsammans med regelbundna handelsexpeditioner.

Historiker menar också att den skandinaviska befolkningen var för stor för halvön och att det inte fanns tillräckligt med grödor för att mätta alla. Detta ledde till en jakt på mer mark för att föda den ständigt växande vikingabefolkningen. Interna konflikter, särskilt under den period av erövring och bosättning som följde på de tidiga räderna, ledde till att makten successivt centraliserades till färre händer. Detta innebar att lägre klasser som inte ville förtryckas av giriga kungar sökte sig till sina egna länder. De som bosatte sig på Island skapade Europas första moderna republik med en årlig församling av valda ämbetsmän som kallades Althing.

Ett vikingalångskepp

Översikt

Det tidigaste datumet för ett vikingatåg är 787 e.Kr., då en grupp män från Norge enligt den anglosaxiska krönikan seglade till Portland i Dorset. Där misstog en kunglig tjänsteman dem för köpmän. De dödade honom när han försökte leda dem till kungens herrgård för att betala handelsskatt på deras varor. Vikingatidens början på de brittiska öarna anges dock ofta som år 793. Det antecknades i den anglosaxiska krönikan att nordmännen plundrade det viktiga öklostret Lindisfarne:

"AD. 793. Detta år kom fruktansvärda förvarningar över Northumbrians land och skrämde folket på det mest fruktansvärda sätt: det rörde sig om enorma ljusskidor som rusade genom luften, virvelvindar och eldiga drakar som flög över himlavalvet. Dessa oerhörda tecken följdes snart av en stor hungersnöd: och inte långt därefter, den sjätte dagen före ides of January samma år, gjorde hedniska människors hårda intrång en beklaglig förödelse i Guds kyrka på Holy-island (Lindisfarne), genom våldtäkt och slakt." -Anglo Saxon Chronicle

År 794 skedde enligt Ulster-annalerna en allvarlig attack mot Lindisfarnes moderhus på Iona, som följdes 795 av räder på Irlands norra kust. Från baser där attackerade nordborna Iona igen år 802 och orsakade stor slakt bland Céli Dé-bröderna och brände klostret till grunden.

Slutet på vikingatiden markeras traditionellt i England av tre stora händelser: Haraldr Harðráði misslyckades med sin invasion och besegrades av den sachsiske kungen Harold Godwinson 1066 i slaget vid Stamford Bridge, på Irland intog Strongbow och hans hibberno-normandiska styrkor Dublin 1171 och i Skottland besegrades kung Hákon Hákonarson i slaget vid Largs 1263. Harold Godwinson besegrades därefter inom en månad av William, hertig av Normandie, som också var en ättling till vikingar. Normandie hade förvärvats av normanderna (nordborna) år 911. Skottland fick sin nuvarande form när det återfick territorium från nordborna mellan 1200- och 1400-talet.

De flesta skandinaviska historiker och arkeologer ger en annan definition. I stället sägs vikingatiden ha upphört i och med att kunglig auktoritet etablerades i de skandinaviska länderna och kristendomen antogs som den dominerande religionen. Datumet brukar sättas någonstans i början av 1000-talet i alla tre skandinaviska länder. Slutet på vikingatiden i Norge markeras av slaget vid Stiklestad år 1030. De proklamerade Norge som en kristen nation och norrmännen kunde inte längre kallas vikingar.

Frankerriket under Karl den store drabbades särskilt hårt av vikingarnas plundringståg, som utan större svårigheter kunde segla nedför Seine. Mot slutet av Karl den stores regeringstid och under hans söners och sonsons regeringstid inleddes en rad vikingatåg som ledde till att skandinaverna erövrade och bosatte sig i den region som nu kallas Normandie.

År 911 slöt den franske kungen Karl den Ensam ett avtal med vikingarnas krigsledare Rollo, en hövding av antingen norskt eller danskt ursprung. Karl gav Rollo titeln hertig och gav honom besittning av Normandie. I gengäld svor Rollo trohet till Karl, konverterade till kristendomen och svor att försvara Frankrikes norra region mot andra vikingagruppers räder. Flera generationer senare identifierade sig de normandiska ättlingarna till dessa vikingasättare som fransmän och förde med sig det franska språket och sin variant av fransk kultur till England år 1066. I och med den normandiska erövringen blev de den härskande aristokratin i det anglosaxiska England, vilket ledde till förändringen från det gamla engelska språket till det medelengelska språket.

Religion

I början av vikingatiden trodde vikingarna på den nordiska religionen. De trodde på en panteon av gudar och gudinnor samt Valhalla, en himmel för krigare. Den lägre klassen i samhället skulle gå till en plats som kallades "hel", som liknade livet på jorden. Enligt vikingarnas tro skulle vikingahövdingar behaga sina krigsgudar genom sitt mod och bli "värdskepp", det vill säga att hövdingen skulle förtjäna en "begravning till sjöss". De utförde också landbegravningar som ofta fortfarande innehöll ett skepp, skatter, vapen, verktyg, kläder och till och med slavar och kvinnor som begravdes levande tillsammans med den döde hövdingen, för hans resa till Valhalla och äventyr i livet efter detta. Poeter skrev sagor om dessa hövdingars bedrifter och höll deras minnen levande.

Freyr och hans syster Freya var gudar för "fertilitet", vilket betyder att man kan växa. De såg till att människor fick många barn och att jorden gav rikligt med grödor. Vissa bönder kallade till och med sina fält efter Freyr i hopp om att detta skulle garantera en god skörd. Mot slutet av vikingatiden konverterades allt fler skandinaver till kristendomen, ofta med våld. Införandet av kristendomen gjorde inte omedelbart slut på vikingarnas resor, men det kan ha varit en faktor som bidrog till att vikingatiden tog slut.

Handelscentrum

Några av de viktigaste handelshamnarna under perioden är både befintliga och gamla städer som Jelling (Danmark), Ribe (Danmark), Roskilde (Danmark), Hedeby (Danmark, nu Tyskland), Århus (Danmark), Vineta (Pommern), Truso (Polen), Kaupang (Norge), Birka (Sverige), Bordeaux (Frankrike), Jorvik (England), Dublin (Irland) och Aldeigjuborg (Ryssland).

den befästa vikingastaden Aros (Århus, Danmark) 950 e.Kr.

Bosättningar utanför Skandinavien

Storbritannien

• Jórvík (Yorkshire)
• Danelaw
• Hjaltland

Östeuropa

• Bjarmland
• Garðaríki
• Serkland
• Miklagard

Atlanten

• Färöarna
• Grönland
• Helluland
• Island
• Markland
• Vinland

Inom skönlitteratur och teater

I slutet av 1800-talet gjorde Richard Wagner och andra konstnärer från den romantiska perioden operor och andra konstverk om den gamla germanska kulturen. De gillade vikingarna eftersom de inte var greker eller romare. De kom på idén om vikingar som bar pälskläder och hjälmar med vingar eller horn på och som drack ur urholkade djurhorn. Vissa gamla germaner bar hjälmar med horn på, men det gjorde inte riktiga vikingar. Wagner och hans kompanjoner klädde medvetet skådespelarna i operan Ring des Nibelungen så att de skulle se ut som gamla tyskar och så att publiken skulle känna att moderna tyskar kom från medeltida vikingar.

Relaterade sidor

• Viking