Nötknäpparen: Tjajkovskijs berömda julbalett – historia och musik

Nötknäpparen har sitt ursprung i den stora succén med baletten Törnrosa. Denna balett uppfördes på Mariinskijteatern i S:t Petersburg i Ryssland 1890. Den var ett verk av Ivan Vsevolozjskij, direktör för de kejserliga teatrarna i S:t Petersburg, kompositören Tjajkovskij och koreografen Marius Petipa. Vsevolozskij trodde att en annan balett baserad på en barnaga skulle bli lika framgångsrik som Törnrosa.

Han valde Hoffmanns saga "Nötknäpparen och musekungen" från 1816 som tema för den nya baletten. Den här sagan var älskad av ryssarna. Han skrev en bearbetning av Hoffmanns saga baserad på Alexandre Dumas översättning. Han släppte mycket av originalet. Petipa anpassade Vsevolozskijs berättelse till balettens krav. Vsevolozsky pressade sedan Tjajkovskij att skriva musiken till baletten. Tjajkovskij gillade inte anpassningen av Hoffmanns berättelse, men gick med på att skriva musiken.

Petipa utformade danserna. Han gav Tjajkovskij särskilda anvisningar om hur musiken skulle skrivas. Till exempel ville han ha ett stort crescendo på 48 takter när julgranen steg högre och högre i första akten. Han skrev att musiken till "Sockerblommans dans" skulle låta som vattendroppar som stänker i en fontän.

I mars 1892 var musiken nästan klar. Tjajkovskij tog "Sockerblommans dans", "Blommornas vals" och andra nummer från baletten till den 20 minuter långa Nötknäpparsviten. Den spelades för första gången för det ryska musiksällskapet. Organisationens medlemmar älskade den. Nötknäpparsviten spelas fortfarande idag.

Tjajkovskij färdigställde musiken till baletten i april 1892. Repetitionerna inleddes i september 1892. Petipa blev sjuk och hans assistent Lev Ivanov avslutade danserna. Baletten uruppfördes den 18 december 1892 på Mariinskijteatern i S:t Petersburg. Tjajkovskijs enaktsopera Iolanta spelades innan ridån gick upp för Nötknäpparen. Uppsättningen avslutades 1893 efter elva föreställningar.

År 1919 satte koreografen Alexander Gorsky upp en föreställning. Han klippte bort Sockerblommans fe och hennes kavaljer och gav deras danser till Clara och Nötknäpparpryssen. De spelades nu av vuxna i stället för av barn. En förkortad version av baletten uppfördes för första gången utanför Ryssland på Kungliga Operan i Budapest 1927.

År 1934 satte Kirovbalettens koreograf Vasili Vainonen upp en version av verket som också påverkades av kritiken mot den ursprungliga produktionen. Han satte också vuxna dansare i rollerna som Clara och prinsen, precis som Gorsky hade gjort. Vainonens version påverkade flera senare uppsättningar. Kunskapen om koreografin spreds eftersom många dansare reste till väst efter den ryska revolutionen.

Den första kompletta föreställningen utanför Ryssland ägde rum i England 1934. Den sattes upp av Nicholas Sergeyev på Vic-Wells Ballet. Man använde en version av Petipas ursprungliga koreografi. Sedan 1952 har baletten spelats årligen där.

Baletten utspelar sig i Tyskland i början av 1800-talet. Ridån går upp på en julaftonsfest i Silberhaus. Gästerna anländer. Barnen får sina presenter och dansar sedan runt i rummet.

Dörren öppnas. En märklig liten man vid namn Drosselmeyer kommer in i rummet. Han är en leksakstillverkare. Han är också Clara Silberhaus gudfar. Han har fyra dansande dockor till barnen och en speciell överraskning till Clara. Det är en nötknäppare. Hon älskar den, men hennes bror Fritz råkar förstöra den av misstag. Hon lägger nötknäpparen i sin docksäng för att bli frisk.

Festen avslutas och alla går därifrån. Clara och hennes familj går till sängs. Clara smyger tillbaka till rummet. Hon måste försäkra sig om att hennes Nötknäppare vilar lugnt och stilla. Plötsligt börjar möss springa runt i rummet. Dockorna, tennsoldaterna och alla andra leksaker vaknar till liv för att bekämpa mössen.

Julgranen reser sig högre och högre. Nötknäpparen hoppar ut ur dockan för att slåss mot musekungen. När Nötknäpparen är i fara räddar Clara hans liv genom att kasta sin toffel på musekungen. Muskungen springer ut ur rummet tillsammans med alla andra möss.

Nötknäpparen blir en mänsklig prins. Clara och Nötknäpparprimen beger sig genom den snöiga skogen till det magiska godislandet. Den vackra Sockertoppsfén styr detta land. Hon välkomnar de två barnen och beordrar sedan sina undersåtar att dansa för dem. Danser om kaffe, te och choklad presenteras. Många andra danser presenteras. Baletten avslutas med att alla dansar en vals.

• Ouvertyr

Akt I: Tableau 1

• Scen nr 1 (Julgranen)
• nr 2 mars
• Nr 3 Barnens galopp och föräldrarnas dans
• Nr 4 Dansscen (Drosselmeyers ankomst)
• Nr 5 Scen och farfars dans
• Nr 6 Scen (Clara och Nötknäpparen)
• Scen nr 7 (slaget)

Akt I: Tableau 2

• Nr 8 Scene (En tallskog på vintern)
• Nr.9 Snöflingornas vals

Akt II: Tableau 3

• Scen nr 10 (Godisets rike)
• Nr 11 Scen (Clara och Nötknäpparpriinsen)
• Nr 12 Divertissement:

a. Chocolate (spansk dans)

b. Kaffe (arabisk dans)

c. Tea (kinesisk dans)

d. Trepak (rysk dans)

e. Rörpipornas dans

f. Moder Gigogne och clownerna

• Nr.13 Blommornas vals
• Nr 14 Pas de Deux (Sockerblommans fe och prins Coqueluche)
• Nr.15 Avslutande vals och Apotheosis

Kritiken av baletten var blandad. En del tyckte att den var en ädel komposition, med exemplariska teman och känslor, men många tyckte annorlunda. Ryska balettomaner gillade kunniga vuxna dansare och den stora rollbesättningen av barn angreps kritiskt. En person klagade över att baletten var "producerad med barn för barn". Även de vuxna dansarna kom under beskjutning. En person tyckte till exempel att dansaren som spelade dockan i första akten var "trevlig" medan en annan person tyckte att hon var "intetsägande".

En kritiker klagade över att baletten var smaklös eftersom karaktärerna i andra akten såg ut som mat från ett konditori. En annan klagade över att Ivanovs "Snöflingornas vals" var hämtad från Petipas baletter. Tjajkovskij tyckte dock att iscensättningen var mycket vacker, så mycket att hans ögon tröttnade när han tittade på den.

En del människor var förvånade över att Tjajkovskij hade något med baletten att göra. De tyckte att Nötknäpparen var dum. De skämdes över att den store kompositören hade haft ett finger med i spelet. På den första kvällen kallade emellertid tsar Alexander III Tchaikovsky inför sig i den kungliga logen för att gratulera honom till musiken.

Tidningarna var delade om balettens värde. Petersburg Gazette skrev att "denna balett är det tråkigaste man någonsin sett ... långt ifrån vad balettmusik borde vara". St Petersburg News-sheet skrev: "Det är svårt att säga vilket nummer som är störst, för allt från början till slut är vackert". The New Age skrev att Tjajkovskijs orkesterskrivande var ett genialt verk. En balettälskare tyckte att Nötknäpparen var den största av de tre baletter som Tjajkovskij hade skrivit.

Balettens första spelperiod avslutades i januari 1893. När den ryska revolutionen bröt ut 1917 blev många balettdansare arbetslösa. De begav sig till Europa. De pratade med sina nya vänner i Europa om Nötknäpparen. Några urval framfördes här och där. År 1940 använde Walt Disney en del av musiken i sin film Fantasia. År 1944 sattes Nötknäpparen upp av William Christensen på San Francisco Ballet, den "allra första fullängdsföreställningen" på julafton. W.Christensen kallades den amerikanska balettens farfar, född (1902-2001) i Brigham City, Utah. Han grundade San Francisco Ballet 1938. Senare grundade han balettavdelningen vid University of Utah 1951, den första i sitt slag, och Ballet West 1963. Mr C:s skapelse har ett 75-årsjubileum under säsongen 2019-2020. År 1954 satte George Balanchine upp Nötknäpparen i New York. Folk gillade den. När den sändes på tv 1957 och 1958 blev baletten mer känd än någonsin. Balanchines Nötknäppare på tv hade tillräckligt mycket roligt i sig för att människor som inte hade sett en balett skulle kunna ha roligt, och tillräckligt mycket dans i sig för att glädja de balettälskare som såg den. På 1960-talet började små balettkompanier producera Nötknäpparen eftersom den kunde ge mycket pengar och på så sätt hålla kompaniet igång.

Idag har Nötknäpparen satts upp och setts av många människor över hela världen. Jennifer Fisher påpekar att det är "den mest populära och oftast uppförda baletten i världen". I Nordamerika är den ett årligt återkommande evenemang på många ställen. Föräldrar och barn deltar i uppförandet av baletten och dansar i den. Utbildade ballerinor dansar sida vid sida med barn som bara lär sig dansa. Föräldrarna arbetar med kostymer och scenografi. Lokala kändisar har små roller.

Det har gjorts många bearbetningar av baletten genom åren. I USA finns det till exempel versioner av hola, steppdans, reggae, rullstol, dans tillsammans, is och drag. I Kanada har det funnits anpassningar för hockey. Produkter som Nötknäppardockor, tvålar, mat och kläder säljs på teatrarna före föreställningen.

Ballettälskare ifrågasätter att Nötknäpparen för närvarande förminskas (förenklas) för att göra den tillgänglig för massorna. De orsaker till att baletten ursprungligen inte gillades i Ryssland (de många barndansarna, den ojämna berättelsen) verkar vara orsakerna till att baletten har blivit en så stor framgång i Nordamerika. Amerikaner gillar att se sina barn på scenen och historien är mycket lik de berättelser om hur man från en trasig till en rikedom som amerikanerna älskar. En del människor klagar dock över stereotyperna av barn i första akten (pojkar är stygga, flickor är snälla) och även över stereotyperna av araber och kineser i andra akten.

Instrumentering

Tjajkovskij skrev Nötknäpparen för en orkester bestående av stråkare, träblåsare, mässing och slagverk. Till denna orkester lade han till en celesta för "Sockerblommans dans" i andra akten och barninstrument - trummor, trumpeter, cymbaler, fågelkvitter, visselpipor och en skallra - för julfesten i första akten. Instrumenten beställdes särskilt och stämdes enligt Tjajkovskijs önskemål. Skallran hörs i orkesterdiket när Fritz knäcker nötter i första akten, och de andra instrumenten hörs när pojkarna gör mycket oväsen medan Clara tröstar den trasiga Nötknäpparen.

Tjajkovskij hoppades att barnen skulle spela instrumenten på scenen, men de hade svårt att hålla ihop med orkestern. På grund av de svårigheter som barnen hade fattade Tjajkovskij beslutet att de fick spela fritt. Han bad dem inte att hålla sig till den skrivna musiken. Efter den första kvällen skickade Tjajkovskij sitt tack och korgar med godis till barnen i den kejserliga balettskolan.

Sockertoppsfén är en karaktär i Nötknäpparen. Sockerblommans fe dansar bara i andra akten av baletten. Clara somnar, och den andra akten kan ses som Claras dröm. Roland John Wiley anser dock att den andra akten är en verklighet som formas av Drosselmeyer. Sockertoppsfén är härskare över godislandet. Hon välkomnar Nötknäpparprinsen och hans kärlek Clara till sitt land och bestämmer över festligheterna. Karaktären dansas av en prima ballerina (solistdansare), även om hon har lite dans att göra. Hon får sällskap av en manlig dansare i en pas de deux mot slutet av baletten. Hennes nummer i denna pas de deux kallas "Dance of the Sugar Plum Fairy".

Sockerblommans dans

"Sockerblommans dans" är ett av de mest kända numren i Nötknäpparen. Den är skriven för celesta. Detta instrument var nytt när dansen skrevs. Det ser ut som ett litet piano, men det låter som klockor. Tjajkovskij upptäckte celesta i Paris 1891 när han gjorde en resa till USA. Hans förläggare köpte en och lovade att hålla köpet hemligt. Tjajkovskij ville inte att Rimskij-Korsakov eller Glazunov skulle "få nys om den och ... använda den för ovanliga (olika, konstiga) effekter inför mig". Petipa ville att sockertoppsféns musik skulle låta som vattendroppar som stänker i en fontän. Tjajkovskij ansåg att celesta var det instrument som skulle göra detta. De ursprungliga stegen för dansen är okända. Antonietta Dell'Era var den första som dansade rollen som Sugar Plum Fairy. Karaktären har väldigt lite dans att göra så Dell'Era satte in en gavotte av Alphonse Czibulka i baletten. Därefter hade hon något mer att göra.

Historikers yttrande

I sin biografi om Tjajkovskij påpekar John Warrack att balettens största svaghet är dess berättelse. Den gjorde det inte möjligt för Tjajkovskij att musikaliskt utveckla baletten på samma sätt som Svansjön eller Törnrosa. De få symfoniska passager som finns i baletten (mestadels i första akten) är inte de bästa som Tjajkovskij skrev. Warrack anser att balettens "väsentliga karaktär" finns i de separata numren. Tjajkovskij visste detta när han satte ihop Nötknäpparsviten för att främja den kompletta baletten. Eftersom berättelsen var så svag och inte tillät någon symfonisk utveckling, gav Tjajkovskij efter för sin smak för "sötma" i de separata numren. Det är detta som enligt Warrack gör Nötknäpparen till en "genialisk underhållning".

I sin biografi om Tjajkovskij påpekar författaren David Brown att Tjajkovskij inte var nöjd med Nötknäpparen och att han klagade till sina vänner över svårigheten att tonsätta sagan. Brown frågar sig varför Tjajkovskij någonsin skulle låta sig övertalas att acceptera sagan som ämne för en balett. Han påpekar att Svansjön och Törnrosa var "dramatiskt fylliga och djupt allvarliga" medan Nötknäpparen var "banal ... [och] meningslös". Baletten har ingen verklig kulmen skriver han. Han frågar sig sedan: "Vad handlade det egentligen om? Nötknäpparen är meningslös i den djupaste bemärkelse". Han bestämmer sig för att baletten är den "mest oviktiga" av alla kompositörens mogna teaterverk och "dess dramatiska struktur den minst tillfredsställande". Även om Brown aldrig ger sitt godkännande till Nötknäpparen, tycker han att Tjajkovskij gjorde ett anmärkningsvärt arbete trots "ämnets förfärliga begränsningar".