Översikt

The Turn of the Screw är en kammaropera av Benjamin Britten med libretto av Myfanwy Piper, baserad på novellen av Henry James. Som kammaropera är den skriven för ett litet antal sångare och en kompakt orkester, vilket ger ett intimt och skoningslöst ljudlandskap. Verket har blivit ett av Brittens mest omdiskuterade och ofta iscensatta operor tack vare sin koncentrerade dramatiska form och sin öppna tolkbarhet.

Musikalisk struktur och egenskaper

Operan är indelad i två akter och ytterligare i en prolog samt sexton scener. Innan varje scen hörs en variation över det så kallade "Screw"-temat, vilket ger verket en sammanbindande rytmisk och harmonisk logik. Britten använder en tolvtonsrad som grund för temat, men han behandlar materialet på ett sätt som behåller en tonal känsla snarare än strikt atonalitet. Detta skiljer sig från den klassiska tolvtonstekniken som förknippas med komponister som Schönberg, trots att alla tolv tonerna i oktaven används i raden (tolvtonsrad).

Handling i korthet

Handlingen kretsar kring en ung governant som anlitas för att ta hand om två föräldralösa barn på en lantgård kallad Bly. Barnen, Miles och Flora, verkar till en början oskuldsfulla men snart börjar governanten uppleva hot från närvaron av två döda personer som sägs hemsöka huset: en tidigare anställd man och en tidigare guvernant. Operan spelar skickligt på gränsen mellan övernaturligt hot och psykologisk projektion, och lämnar avsiktligt en mängd obesvarade frågor om vad som är verkligt.

Sammansättning, premiär och tidig reception

Britten komponerade operan efter att ha blivit ombedd av festivalen i Venedig. Den uruppfördes den 14 september 14 september 1954 på Teatro La Fenice i Venedig. En månad senare gavs Storbritanniens premiär den 6 oktober på Sadler's Wells i London. Mottagandet var blandat men nyanserat: recensenter lovordade den musikaliska skickligheten och den koncentrerade dramatiska effekten, samtidigt som berättelsens tvetydighet väckte diskussion.

Roller, instrumentation och framförande

Verkets orkester består av tretton instrumentalister, vilket är typiskt för kammaroperan och ger en transparent, ibland kylig klangfärg. Rollbesättningen inkluderar en prologberättare, governanten, Mrs Grose och de två barnen samt de två spökena. Barnrollen Miles sjungs traditionellt av en pojksopran (treble), vilket bidrar till den obevekliga tonen i verket. I framföranden varierar regikoncepten kraftigt: vissa regissörer betonar det övernaturliga, andra det psykologiska och symboliska.

Tolkningar, betydelse och notabla drag

Operan är känd för sina dubbla läsningar — en som en spökhistoria och en som en psykologisk studie om skuld, sexualitet och överföring. Britten utnyttjar det lilla ensembledramat för att skapa intensitet och tvetydighet: varje musikalisk variation och motiv återknyter till frågor om makt och skydd. Genom sin ekonomiska form, suggestiva musik och öppna slut fortsätter Brittens verk att vara föremål för nya regikoncept och akademiska analyser.

Operan lever vidare som ett rikt kulturhistoriskt föremål: den utmanar gränser mellan litteratur och musik, psykologisk realism och det överjordiska, och fortsätter att locka både publik och kritiker över generationer.