Peter Pears

Sir Peter Neville Luard Pears CBE (hans namn rimmar på "cheers") (född Farnham 22 juni 1910 död Aldeburgh 3 april 1986) var en engelsk tenor och livslång partner till kompositören Benjamin Britten.

Pears gick i skolan på Lancing College. Därefter studerade han musik vid Keble College i Oxford. Han var organist vid Hertford College i Oxford men lämnade Oxford utan att ta sin examen. Han studerade senare sång under två terminer vid Royal College of Music.

Han träffade Britten 1934, då han var medlem i BBC Singers. Pears och Britten gav sin första recital tillsammans 1937 på Balliol College i Oxford. År 1939 reste de tillsammans till Amerika på grund av andra världskriget. År 1942 bestämde de sig dock för att återvända till sitt eget land. Tillbaka i England framförde de Brittens sångcykel Seven Sonnets of Michelangelo tillsammans i WigmoreHall i London (Britten var en utmärkt pianist) och spelade sedan in dem för EMI, deras första inspelning tillsammans.

Peter Pears var en stor inspirationskälla för Brittens sångkonst. Många av Brittens operor har en huvudtenorroll som skrevs för att Pears skulle sjunga. Britten skrev också över 100 sånger med pianoackompanjemang. Britten skrev också verk för tenor och orkester. Dessa inkluderar Les Illuminations, Nocturne, Serenaden för tenor, horn och stråkar och Canticles. I Brittens operor sjöng han Peter Grimes och Albert Herring (titelrollerna), The Beggar's Opera (Macheath), Owen Wingrave (Sir Philip Wingrave), Billy Budd (Captain Vere), The Turn of the Screw (Quint), Death in Venice (Aschenbach) och de tre kyrkliga liknelserna.

Pears hjälpte till att skriva texten till A Midsummer Night's Dream, som bygger på Shakespeares pjäs. I de flesta av Brittens operor sjöng Pears allvarliga roller, men i En midsommarnattsdröm hade han en komisk roll: rollen som Flute the Bellowsmender. I denna roll var han utklädd till kvinna och gjorde en parodi på den stora operasångerskan Joan Sutherland som sjöng den galna scenen ur Lucia di Lammermoor .

Pears röst var en lyrisk tenor, inte en tung, operativ röst. Britten var mycket skicklig när det gällde att skriva musik för honom som passade mycket bra till hans röst. Han sjöng regelbundet på Royal OperaHouse och många andra operahus i Europa och USA.

Han var också en stor sångare av Franz Schuberts sånger, vanligtvis med Britten som ackompanjatör, och han sjöng ofta evangelisten i Johann Sebastian Bachs passioner.

Britten skrev sin sista stora roll för honom som Aschenbach i Döden i Venedig. Han sjöng den 1973 vid Aldeburgh Festival och året därpå på Royal Opera House. Britten hade då drabbats av en hjärtsjukdom och var för sjuk för att gå på föreställningarna och dog 1976.

Pears fortsatte att bo i Red House i Aldeburgh. Efter att han dragit sig tillbaka från konsertverksamheten fortsatte han att undervisa unga sångare vid Britten-Pears Foundation. Han tilldelades en CBE 1955 och adlades 1977.

Under sina sista år led Pears också av hjärtsjukdomar. Han dog tio år efter Britten. Han ligger begravd bredvid honom på kyrkogården i Saint Peter and Saint Paul's Church i Aldeburgh.

Det finns många inspelningar av Pears sång, inklusive nästan all musik som Britten skrev för honom, liksom rollerna som evangelisten i Johann Sebastian Bachs Matteuspassion och Johannespassionen och Gerontius i Elgars Dream of Gerontius.

Frågor och svar

Fråga: Vem var Sir Peter Neville Luard Pears?

F: När föddes han?

F: Vilken titel hade han?

Fråga: Vad är hans mest anmärkningsvärda prestation?

Fråga: När dog han?

Fråga: Hur uttalar man hans namn?

Sök med bokstav