Peter Pears (1910–1986) – engelsk tenor och Benjamin Brittens livspartner

Peter Pears — hyllad engelsk tenor och livslång partner till Benjamin Britten. Inspiratör bakom många ikoniska tenorroller och en central gestalt i 1900-talets operakonst.

Peter Neville Luard Pears CBE (hans namn rimmar på "cheers") (född Farnham 22 juni 1910, död Aldeburgh 3 april 1986) var en engelsk tenor och livslång partner till kompositören Benjamin Britten. Pears var en av 1900-talets mest framträdande sångare inom engelsk konstsång och operarepertoar och spelade en central roll i utformningen av många av Brittens viktigaste verk.

Tidiga år och utbildning

Pears gick i skolan på Lancing College och fortsatte sina studier vid Keble College i Oxford. Han arbetade som organist vid Hertford College i Oxford men lämnade universitetet utan att ta sin examen. Senare studerade han sång under två terminer vid Royal College of Music. Dessa år lade grunden för hans tekniska skicklighet och känsla för texttolkning, som kom att bli kännetecken för hans konstnärskap.

Samarbetet med Benjamin Britten

Pears träffade Britten 1934, då han var medlem i BBC Singers. De två inledde en både personlig och konstnärlig relation som kom att pågå livet ut. Pears och Britten gav sin första gemensamma recital tillsammans 1937 på Balliol College i Oxford. År 1939 reste de tillsammans till Amerika på grund av andra världskriget, men redan 1942 bestämde de sig för att återvända till England. Tillbaka i hemlandet framförde de Brittens Seven Sonnets of Michelangelo tillsammans i WigmoreHall i London (Britten var också en mycket skicklig pianist), och spelade sedan in dem för EMI – deras första inspelning tillsammans.

Tillsammans med Britten var Pears en av grundarna av Aldeburgh Festival 1948, en festival som blev ett viktigt centrum för ny musik och för Brittens och Pears' konstnärliga verksamhet. De bosatte sig i Red House i Aldeburgh, som blev deras hem under större delen av livet.

Roller och repertoar

Pears var både diktare och tolk: hans röst och sceniska personlighet inspirerade Britten att skapa många huvudroller för just honom. Många av Brittens operor innehåller tenorpartier skrivna med Pears röst i åtanke. Bland de roller han sjöng i Brittens operor finns Peter Grimes och Albert Herring (titelrollerna), The Beggar's Opera (Macheath), Owen Wingrave (Sir Philip Wingrave), Billy Budd (Captain Vere), The Turn of the Screw (Quint) och Death in Venice (Aschenbach). Han medverkade också i de tre kyrkliga liknelserna och andra scenversioner av Brittens verk.

Britten skrev även en betydande mängd kammarmusik och sångcykler för Pears —över 100 sånger med pianoackompanjemang samt verk för tenor och orkester som Les Illuminations, Nocturne, Serenaden för tenor, horn och stråkar och Canticles. Pears sjöng ofta dessa verk tillsammans med Britten som pianist och var en viktig tolk av Brittens vokala estetik.

Röst, stil och andra repertoar

Pears röst beskrevs som en lyrisk tenor: elegant, artikulerad och särskilt lämpad för textförmedling snarare än tung dramatisk sång. Britten var skicklig i att skriva musik som anpassade sig till Pears uttrycksfulla röst och säkra musikaliska instinkt. Pears uppträdde regelbundet vid Royal OperaHouse och i många ledande operahus i Europa och USA.

Förutom Brittens verk var Pears en uppskattad tolk av Franz Schuberts sånger och en framstående evangelist i Johann Sebastian Bachs passioner. Han sjöng också titelrollen i Elgars Dream of Gerontius och en mängd annat oratoriematerial.

Skapande, scenisk humor och samarbeten

Pears bidrog inte bara som sångare utan också i arbetet med libretton och textbearbetningar; han hjälpte till att skriva texten till A Midsummer Night's Dream, som bygger på Shakespeares pjäs. I Brittens uppsättning av En midsommarnattsdröm hade Pears ett mer komiskt framträdande som Flute the Bellowsmender. I denna roll framträdde han travesti och gjorde ibland parodieriska inslag, vilket visade en annan sida av hans scennärvaro och humoristiska register.

Lärarskap, utmärkelser och senare år

Britten skrev sin sista stora roll för Pears som Aschenbach i Döden i Venedig. Pears sjöng premiären 1973 vid Aldeburgh Festival och året därpå på Royal Opera House. Britten drabbades under senare år av hjärtproblem och var för sjuk för att regelbundet närvara vid föreställningarna; han avled 1976.

Pears fortsatte efter Brittens död att bo i Red House i Aldeburgh och ägnade sig åt undervisning och mentorskap för yngre sångare via Britten-Pears Foundation (numera bland annat känt för Britten-Pears Young Artist Programme). Han tilldelades en CBE 1955 och adlades (Sir) 1977 för sina insatser för musiken.

Under sina sista år drabbades Pears också av hjärtsjukdomar. Han avled 1986, tio år efter Britten, och ligger begravd bredvid honom på kyrkogården vid Saint Peter and Saint Paul's Church i Aldeburgh.

Inspelningar och arv

Det finns många inspelningar av Pears, både studio- och liveupptagningar. Av särskilt historiskt och konstnärligt värde är nästan all den musik som Britten skrev för honom, där Pears’ tolkningar ofta räknas som auktoritativa. Han finns dokumenterad som evangelist i Johann Sebastian Bachs Matteuspassion och Johannespassionen, samt som Gerontius i Elgars Dream of Gerontius. Genom sina framföranden, inspelningar och undervisning lämnade Pears ett bestående avtryck på den vokala kulturen i Storbritannien och internationellt.

Frågor och svar

Fråga: Vem var Sir Peter Neville Luard Pears?

F: När föddes han?

F: Vilken titel hade han?

Fråga: Vad är hans mest anmärkningsvärda prestation?

Fråga: När dog han?

Fråga: Hur uttalar man hans namn?

Sök med bokstav