Éamon de Valera: Irlands dominerande politiker och konstitutionsförfattare

De Valera föddes 1882 på New York Nursery and Child's Hospital i New York City av en irländsk mor. Han berättade att hans föräldrar var Catherine Coll Wheelwright, en invandrare från Bruree i grevskapet Limerick, och Juan Vivion de Valera, en spansk-kubansk bosättare och skulptör, och att de gifte sig 1881 i New York.

År 1885, efter faderns död, togs de Valera med till Irland av sin farbror Ned. Han växte upp hos sin mormor Elizabeth Coll, hennes son Patrick och hennes dotter Hannie i grevskapet Limerick. Vid sexton års ålder fick han ett stipendium till Blackrock College i grevskapet Dublin. Under sitt första år på Blackrock College blev han årets student. År 1903 blev han matematiklärare vid Rockwell College i grevskapet Tipperary. När han tog examen i matematik från Royal University of Ireland återvände han till Blackrock College Han undervisade på många andra college, bland annat Belvedere college där han undervisade Kevin Barry, den unge irländske republikanen som hängdes av britterna under det irländska frihetskriget.

De Valera var en aktiv gaeilgeoir (entusiast av det irländska språket). År 1908 gick han med i Conradh na Gaeilge (Gaelic League), där han träffade Dubhghlas de hÍde, senare Irlands första president, och Sinéad Flanagan, en annan lärare som han gifte sig med den 8 januari 1910 i St Paul's Church, Arran Quay, Dublin.

Den 25 november 1913 gick han med i Irish Volunteers. Han valdes snart till kapten för Donnybrook-kompaniet, sedan till kommendant för tredje bataljonen och adjutant för Dublinbrigaden. Han anslöt sig också till Irish Republican Brotherhood, som i hemlighet kontrollerade Volunteers centrala ledning.

Den 24 april 1916 inleddes påskupproret. De Valera ockuperade Boland's Mills, Grand Canal Street i Dublin. Efter striderna ställdes de Valera inför krigsrätt, dömdes till döden, men domen ändrades till livstids fängelse. Detta berodde på att han inte hölls i Kilmainham-fängelset tillsammans med de första fångarna som avrättades. Fördröjningen innebar att de brittiska myndigheterna började kontrollera om han verkligen var amerikansk medborgare och undrade hur USA skulle reagera på avrättningen av en av sina medborgare.

De Valeras anhängare säger att han visade ledaregenskaper och en stor förmåga att planera. Hans fiender hävdar att han fick ett nervöst sammanbrott under upproret.

Efter att ha suttit i fängelser i Dartmoor, Maidstone och Lewes i England släpptes de Valera och andra fångar under en amnesti i juni 1917. Den 10 juli 1917 valdes han till ledamot av det brittiska underhuset för East Clare (den valkrets som han representerade i Dail Eireann fram till 1959) i ett fyllnadsval efter att parlamentsledamoten Willie Redmond dött i strid i första världskriget.

Brittiska tidningar och vykort kallade ofta påskupproret för Sinn Féin-upproret. Från och med 1917 var de Valera ordförande för Sinn Féin. Han och de andra överlevande från upproret tog över Sinn Féin och förvandlades sedan till ett republikanskt parti. Arthur Griffith hade velat ha en anglo-irländsk "dubbelmonarki", med ett självständigt Irland som styrdes separat från Storbritannien, med en gemensam monark som enda länk, som Kanada och Storbritannien i dag.

Irland hade styrts på detta sätt med den så kallade konstitutionen från 1782 under Henry Grattan, tills Irland förenades med Storbritannien för att bilda Förenade kungariket Storbritannien och Irland 1801.

Sinn Féin vann 73 av 104 irländska platser i parlamentsvalet 1918. Många fler människor ville ha ett självständigt Irland efter att ledarna för påskupproret hade avrättats av 1916 års ledare och hotet om värnplikt. I januari 1919 möttes dessa parlamentsledamöter från Sinn Féin i Mansion House (stadshuset) i Dublin och bildade den första Dáil Éireann (engelska: Assembly of Ireland).

De Valera deltog inte i mötet eftersom han hade arresterats. Han rymde från Lincoln-fängelset i februari 1919 och när han kom tillbaka till Dublin ersatte han Cathal Brugha som irländsk premiärminister: Príomh Aire. I Dáil-konstitutionen som antogs av Dáil stod det att Príomh Aire var premiärminister och inte statschef.

I september 1919 förklarade de brittiska myndigheterna att Dáil var olaglig. Striderna mot Storbritannien eskalerade till det irländska självständighetskriget (även kallat det anglo-irländska kriget).

I januari 1921 återvände han från USA med ett lån på 5 500 000 dollar, vilket gjorde honom mycket populär.

I augusti 1921 fick de Valera Dáil Éireann att ändra 1919 års konstitution för Dáil Éireann för att höja hans titel från premiärminister till republikens president. Han sade att han i egenskap av irländskt statsöverhuvud inte skulle delta i fördragsförhandlingarna i oktober-december 1921 eftersom det brittiska statsöverhuvudet, kung George V, inte heller skulle vara där.

Genom fördraget ersattes republiken av ett dominion i det brittiska samväldet där kungen representerades av en generalguvernör i den irländska fria staten. Detta var precis hur Kanada styrdes. Fördraget undertecknades slutligen den 6 december 1921.

De Valeras motståndare hävdade att han inte deltog i förhandlingarna eftersom han visste att britterna bara skulle tillåta ett irländskt dominion, inte en republik, och att han inte ville bli beskylld för att ha gett upp idén om en republik. De Valera sade att han var arg för att delegaterna som arbetade fram fördraget inte hade frågat honom innan han undertecknade fördraget. Men vid ett hemligt sammanträde i Dáil under fördragsdebatterna, som offentliggjordes i januari 1922, innehöll hans idéer för ett fördrag bland annat dominionstatus, "fördragshamnarna", ett veto från parlamentet i Belfast och kungen som ledare för samväldet. Irland skulle betala en del av den kejserliga skulden.

När fördraget accepterades med 64 röster mot 57 lämnade de Valera och en stor minoritet av Sinn Féins ledamöter Dáil Éireann. Han avgick och Arthur Griffith valdes till ordförande för Dáil Éireann i hans ställe.

I mars 1922 höll de Valera ett ilsket tal där han sa att om fördraget accepterades skulle det kanske bli nödvändigt att "vada i irländskt blod" för att uppnå irländsk frihet. Senare sade han att

IRA skulle vara tvunget att vada genom, kanske blodet från några av regeringens medlemmar, för att få irländsk frihet.

- De Valera, i ett tal i Thurles

De Valeras fiender sade att detta uppmuntrade till inbördeskrig.

Inbördeskriget bröt ut i slutet av juni 1922.

Striderna i det irländska inbördeskriget inleddes den 28 juni 1922 och avslutades i maj 1923 när de fördragsvänliga fristatsstyrkorna besegrade den fördragsfientliga IRA.

De Valera var tänkt att vara ledare för antifördragsaktivisterna, men han hade liten makt. Vanligtvis hade han litet inflytande hos IRA:s stabschef Liam Lynch. De Valera bildade en republikansk regering den 25 oktober 1922, men den hade ingen verklig auktoritet och var aldrig som Dáil-regeringarna 1919-21, som var en alternativ regering till britterna och till och med drev egna domstolar.

När IRA:s nya stabschef utlyste vapenvila i Frank Aiken den 30 maj 1923 hade regeringen vunnit. Många republikaner arresterades när de kom ut ur sina gömställen och återvände hem. De Valera arresterades i grevskapet Clare och internerades fram till 1924.

De Valera avgick från Sinn Féins ordförandeskap efter att ha förlorat en omröstning om att acceptera Free State Constitution (om trohetseden slopades). I mars 1926 bildade han ett nytt parti, Fianna Fáil (ödets soldater). Fianna Fáil var framgångsrik i valen, men i över ett år tog det inte plats i Dáil. När en ny lag innebar att kandidater skulle lova att avlägga en ed om de blev valda, avlade de Valera och hans TD:s 1927 en trohetsed. De sade att eden var "en tom formel", det vill säga bara ord som de var tvungna att säga, de behövde inte tro på dem.

Sex år efter grundandet vann Fianna Fáil 72 platser i parlamentsvalet 1932 och hade en majoritet i Dáil. Det vill säga, det var det största partiet men hade mindre än hälften av alla platser, vilket skulle vara en majoritet. Den 9 mars utnämnde generalguvernör James McNeill de Valera till ordförande för det verkställande rådet . Han avskaffade eden och slutade betala pengar som han var skyldig Storbritannien.

De Valera utlyste allmänna val i januari 1933 och vann 77 mandat, vilket gav honom en total majoritet. Under hans ledning vann Fianna Fáil ytterligare allmänna val 1937, 1938, 1943 och 1944.

De Valera var sin egen utrikesminister. Han deltog i Nationernas förbunds möten och var ordförande för förbundets råd vid sitt första besök i Genève 1932. År 1934 stödde han Sovjetunionens inträde i förbundet. I september 1938 valdes han till nittonde ordförande för förbundets församling, en hyllning till det internationella erkännande han hade vunnit genom sin självständiga hållning i världsfrågor.

Under 1930-talet ändrade de Valera en hel del av Irlands fria stats konstitution.

Generalguvernören i den irländska fristaten kunde reservera eller förneka det kungliga samtycket till alla ändringar efter att ha blivit informerad (beordrad) av Hans Majestäts regering i London. Efter en juridisk diskussion med den brittiska regeringen ändrades denna befogenhet till Hans Majestäts regering i Irlands fria stat.

Detta innebar att de Valera var den enda person som kunde stoppa ett lagförslag från att bli lag.

De Valera avskaffades:

• Eden om trohet;
• Överklaganden till Privy Councils rättsliga kommitté, och
• Senaten, som kontrollerades av oppositionspartierna.

När kung Edvard VIII abdikerade (avgick) som kung av Irland antog de Valera två lagförslag;

• man tog bort alla omnämnanden av kungen och generalguvernören i konstitutionen
• Den andra sade att kungens enda uppgift var att formellt skicka och ta emot ambassadörer.

I juli 1936 skrev de Valera till kung Edward i London och meddelade att han planerade att införa en ny konstitution. Denna skilde sig bara lite från Bunreacht na hÉireann (som bokstavligen betyder Irlands konstitution).

Den nya konstitutionen var inte ett beslut av Dáil utan röstades igenom i en folkomröstning, eftersom de Valera ville ha en ny start för det nya land han höll på att skapa.

Irland höll sig neutralt under andra världskriget, som kallades för Irlands nödsituation. Både möjligheten till en tysk och brittisk invasion diskuterades i Dáil.

Men även om de Valera hatade Storbritannien gynnade Irlands neutralitet ofta de allierade:

• Den irländska regeringens väderrapporter hjälpte till att bestämma när D-dagen skulle äga rum;
• Brittiska flygplan från Lough Erne i grevskapet Fermanagh flög en genväg över Donegal för att patrullera Atlanten.
• Den tyska ambassadörens Eduard Hempel-radiosändare stängdes 1943.
• De flygare som störtade med "operativa" flygningar internerades fram till krigsslutet. Om flygningen var "icke-operativ" fick besättningen återvända hem. Nästan alla allierade flygare ansågs vara på "icke-operativa" flygningar, medan tyska flygare ansågs vara på "operativa" flygningar.
• Ungefär 45 000 irländska män anslöt sig frivilligt till de allierade styrkorna (inklusive Patrick och Tom Clancy, som också hade varit frivilliga från IRA).

I maj 1945 besökte de Valera den tyska ministern i Dublin för att uttrycka sin sympati för Führerns död. Tillsammans med president Douglas Hyde var de Valera den enda regeringschefen som gjorde detta. De Valera besökte inte den amerikanska ambassaden efter Roosevelts död, eftersom David Gray, den amerikanske ambassadören, sade att han inte skulle ta emot de Valera. Alla flaggor flaggades på halv stång vid Roosevelts död på de Valeras instruktioner.

Efter sexton år vid makten förlorade Fianna Fáil valet 1948. John A. Costello var premiärminister i en koalitionsregering. Det var Costello som förklarade Irland som republik och gjorde de Valeras vän president Ó Ceallaigh till Irlands statschef. År 1951 återkom de Valera till makten, men utan total majoritet. Många ansåg att detta var hans sämsta regering. Han tillbringade flera månader i Nederländerna där han genomgick sex ögonoperationer.

Fianna Fáil förlorade återigen i 1954 års allmänna val, men 1957 fick de Valera en majoritet på nio platser. Detta var början på ytterligare en sextonårig mandatperiod för Fianna Fáil. Men de Valera var bara premiärminister i två år.

1959 valdes han till Irlands president, vilket han var fram till 1973. När han gick i pension vid 90 års ålder var han den äldsta statschefen i världen.

Éamon de Valera dog i Linden Convalescent Home, Blackrock, County Dublin den 29 augusti 1975, 92 år gammal. Hans fyra år äldre hustru Sinéad de Valera hade avlidit i januari föregående år, kvällen före deras 65-års bröllopsdag. Han är begravd på Glasnevin Cemetery i Dublin.

I sin nyligen publicerade kontroversiella biografi av Tim Pat Coogan säger Pat Coogan att hans misslyckanden är större än hans framgångar och att de Valeras popularitet sjönk när Michael Collins ökade.

Garret Fitzgerald sammanfattade sin sista period som premiärminister;

Total ekonomisk stagnation präglade de Valeras sista sju år som ledare för sitt parti - eftersom alla hönor från hans katastrofala engagemang för en inåtvänd självförsörjningspolitik höll på att komma hem till hönan.