Metafysik: studiet av verklighetens grundläggande natur

Ontologi

Studiet av ontologi är brett, medan andra grenar av metafysiken är mer specifika. En huvudfråga inom ontologin är vilka de mest grundläggande kategorierna av varande är. Tänk dig till exempel ett träd. Ett träd är en del av en större kategori, som en växt. Växter är också en del av en större kategori: levande varelser. Så småningom kommer vi fram till en mycket stor kategori: substans. Filosofer som studerar ontologi vill upptäcka och förstå grundläggande kategorier som substans. Aristoteles försökte till exempel förstå verkligheten genom många andra kategorier som han upptäckte, till exempel kvantitet, kvalitet, relation, plats och tid.

På 1400-talet trodde René Descartes att det kunde finnas två olika substanser, själ och materia. Detta är ett synsätt som kallas dualism. Andra tänkare, som Immanuel Kant, ansåg att vi inte kan säga något om substans, eftersom det enda sättet vi kan tala om substans är genom samband. För att bevisa detta använde Kant meningen "Detta är ett hus". Kant ansåg att betydelsen av ordet hus berodde på hur andra människor använde hus, eller hur andra hus såg ut. Detta innebar att mening handlar om kopplingar, och att det inte finns någon mening med "hus" i sig självt. Så Kant ersatte kategorin substans med relation i sin metafysiska övertygelse.

På 1900-talet ansåg vissa västerländska filosofer att dessa frågor egentligen bara handlar om ords definition. Ludwig Wittgenstein ansåg att ord inte har några tydliga definitioner. I stället är definitionerna suddiga. För en del filosofer innebar detta att metafysiken inte hade någon nytta. För andra filosofer inspirerade detta dem att tänka på metafysik på nya sätt.

Identitet och förändring

Identitet är ett viktigt metafysiskt ämne. Alla objekt i världen verkar ständigt förändras. Herakleitos, en gammal grekisk filosof, har sagt följande: "Man kan inte trampa i samma flod två gånger." Floden flyter alltid, så det är omöjligt att tala om floden som om den förblev samma flod. Heraklit drog slutsatsen att identitet inte är verklig, utan endast förändring. Parmenides, en annan filosof, menade tvärtom: förändring är inte verklig utan en illusion. För honom har allting alltid varit samma objekt. Detta är ett synsätt som kallas monism.

På 1600-talet upptäckte Leibniz lagen om identiteten av oskiljbara saker. Lagen säger att om ett objekt X är identiskt med ett objekt Y, måste objekt X och objekt Y ha samma egenskaper. Filosoferna trodde att det kan finnas två typer av egenskaper: inneboende och yttre egenskaper. Inre egenskaper är de egenskaper som gör objektet till vad det verkligen är. Extrinsika egenskaper är egenskaper som handlar om dess förhållande till andra saker. För att lösa problemet med förändring har vissa filosofer hävdat att det som förändras är de yttre egenskaperna, men att de inre egenskaperna förblir desamma. Även om din kropp har förändrats genom åren kan det till exempel finnas inneboende egenskaper hos dig som inte har förändrats och som gör dig till den du verkligen är. Detta kan vara en själ, psykologisk konsistens eller något annat.

Rymd och tid

Föremålen finns i tid och rum och är därför av stort intresse inom metafysiken. Några metafysiska frågor om rum och tid är:

• Existerar rum och tid oberoende av sinnet?
• Existerar rum och tid oberoende av varandra?
• Finns det andra tider än den nuvarande?

På 1600-talet hade Leibniz och Newton en berömd debatt om huruvida rum och tid var verkliga objekt eller om de bara var en metod för att ordna objekt. Newton ansåg att rum och tid var verkliga och absoluta. Leibniz ansåg att det måste vara relativt. Detta var oklart i århundraden tills Albert Einstein föreslog att fysikens lagar skulle baseras på relativitetsprincipen och att rum och tid inte kunde vara absoluta.

På 1700-talet hävdade Kant att rum och tid inte är substanser eller något som vi lär oss genom vår medvetna erfarenhet. I stället ansåg Kant att rum och tid är en del av vårt sinnes system och gör det möjligt för oss att organisera vår upplevelse av världen. Även om detta innebar att rum och tid var beroende av sinnet, trodde Kant fortfarande att de var empiriskt verkliga.

Kausalitet

Vad menar vi när vi säger att något har orsakats av något annat? Detta är en viktig fråga för både forskare och filosofer. Orsakssamband är ett slags påverkan där en händelse bidrar till att skapa en annan händelse. Aristoteles ansåg att kausalitet betydde "förklaring" och delade upp kausalitet i fyra orsaker: materiella, formella, effektiva och slutliga. Materiell orsak är det som ett föremål är gjort av. Formell orsak är det mönster eller den form som organiserar materian i objektet. Effektiv orsak är vem eller vad som förändrar och skapar objektet. Den slutliga orsaken är anledningen till att objektet skapades. De flesta filosofer idag är intresserade av att tala om effektiv orsak.

Det finns många teorier om orsakssamband. År 1973 ansåg David Lewis att kausalitet är som en kedja av saker som är beroende av varandra. Om en händelse C orsakar en händelse E betyder det att det finns en kedja av andra händelser som förbinder dem med varandra. Andra teorier använder sig av sannolikhet. Till exempel orsakar rökning inte alltid cancer, men den ökar risken för att det ska inträffa. Därför är det mer användbart att vända sig till en definition av kausalitet som använder sannolikhet.

Kosmologi och kosmogoni

Metafysisk kosmologi och kosmogoni försöker ta upp frågor som:

• Vad är universums ursprung? Vad är dess första orsak?
• Vilka är universums yttersta materiella beståndsdelar?
• Vad är den yttersta orsaken till universums existens? Har universum ett syfte?

Sinne och materia

Att förklara våra sinnen i en värld som består av materia är ett särskilt metafysiskt problem. I modern tid började filosofer och vetenskapsmän förkasta icke-fysiska idéer om verkligheten. Detta skapade en åsikt som kallas materialism, som hävdar att materia är mer grundläggande än sinne. Men det verkar som om våra tankar och uppfattningar inte är materiella. Detta gör medvetandet svårt att förklara enligt den materialistiska synen.

Detta motiverar vissa filosofer att utforska andra idéer, som dualism, idealism eller panpsykism. Dualismen hävdar att själ och materia är två skilda saker. Enligt dualismen kan sinnet vara som själen. Dock måste dualister förklara hur själen interagerar med kroppen. Idealismen hävdar att sinnet är mer grundläggande än materien och att objekt inte existerar förrän vi känner dem. Panpsykism hävdar att allting har en mental aspekt, så med hjälp av en teori som kallas neutral monism kan man hävda att sinne och materia faktiskt är samma sak.