Dido, drottning av Karthago

Tidiga berättelser om hennes liv

Den äldsta berättelsen om Dido skrevs av Timaeus. Han var en gammal grekisk historiker som levde på 300-talet f.Kr. Hundra år senare skrev en romersk historiker, Pompeius Trogus, om henne. Hans berättelse om henne är nu förlorad, men en senare romersk historiker, Justin, skrev en sammanfattning av Trogus berättelse. I berättelserna av Timaeus och Trogus var Dido dotter till kungen av Tyrus (en stad i det land som nu är känt som Libanon). Hon var gift med Acerbas som var en Herkulespräst. När Didos bror Pygmalion dödade Acerbas flydde Dido. Hon tog med sig en del av sitt folk. De åkte först till Cypern och sedan till Afrikas norra kust, till den plats som nu kallas Tunisien.

När de kom till Afrika frågade Dido den berbiske härskaren, en man som hette Iarbus, om hon kunde köpa lite mark för att hennes folk skulle kunna starta en stad. Han sa att hon kunde köpa så mycket mark som hon kunde täcka med skinnet från en död oxe. Hon bad sitt folk att skära skinnet i mycket tunna remsor. De lade ut alla remsor för att markera gränserna. Detta gav dem en mycket stor bit mark. Dido och hennes folk byggde en stad på marken. Staden fick namnet Karthago, och Dido blev dess första drottning. Karthago växte och blev en mycket rik stad. Många berberfolk flyttade också dit för att bo där.

När han såg vilken rik stad Karthago var ville Iarbus gifta sig med Dido. Han sa till henne att om hon inte gifte sig med honom skulle han föra krig mot Karthago. Dido ville inte gifta sig med Iarbus. Hon älskade fortfarande sin make Acerbas (Sychaeus). Innan hon gifte sig med Iarbus gjorde hon upp en stor eld. Hon berättade för honom att elden var en ceremoni för att hedra Acerbas. Hon sa att när ceremonin var avslutad skulle Iarbus bli hennes nya make. Istället klättrade hon upp på bålet där elden brann. Sedan dödade hon sig själv med ett svärd. Efter hennes död dyrkade folket i Karthago henne som en gudinna. Karthago förblev en mycket rik och mäktig stad i 600 år. Den förstördes av Rom år 146 f.Kr.

Dido köper marken till Karthago


Aeneas och Dido i en målning av Pierre-Narcisse Guérin

Aeneas och Dido

Dido är idag mest känd för den historia som berättas om henne i bok 3 och 4 i Vergilius Aeneid. Vergilius berättelse om Didos tidiga liv är mycket lik de berättelser som Timaeus och Trogus berättar. Men hans berättelse om hur hon dog är mycket annorlunda. I Vergilius berättelse åker Aeneas, en prins från den antika staden Troja, till Karthago efter att ha förlorat ett krig mot grekerna (det trojanska kriget). Aeneas och Dido blir förälskade. Aeneas bestämmer sig för att stanna i Karthago med Dido. Men guden Jupiter skickar Merkurius för att tala om för Aeneas att han måste lämna Karthago och åka till Italien. Aeneas vill inte åka, men vet att han måste göra vad Jupiter ber om. Han och hans män seglar bort från Karthago. Dido är mycket ledsen och mycket arg. Hon gör upp en stor eld för att bränna alla saker som tillhörde Aeneas. Sedan klättrar hon upp på toppen av elden och dödar sig själv med det svärd som hon gav Aeneas när han först kom till Karthago.

De flesta säger att Vergilius var den första författaren som hittade på historien om Aeneas och Dido. Andra tror att han fick idén från en lång dikt av Gnaeus Naevius som heter Bellum Poenicum (De puniska krigen). Större delen av Naevius dikt är förlorad, så det är svårt att veta säkert.

Sedan Vergilius' tid har många pjäser och operor skrivits om hans berättelse om Aeneas och Dido. Christopher Marlowe skrev en pjäs om dem 1583. Den hette Dido, drottning av Karthago. Henry Purcell komponerade en opera om dem 1688 som hette Dido and Aeneas.

Den italienske poeten Pietro Metastasio använde sig också av Vergilius berättelse som libretto (berättelse och text till en opera). Den kallades Didone abbandonata. (Titeln betyder Dido övergiven på italienska.) Den första operan som använde Metastasios libretto komponerades av Domenico Sarro 1724. Under de följande 100 åren användes detta libretto i mer än 40 operor av andra kompositörer.