Katastrofism är idén att jorden tidigare har påverkats av plötsliga, kortvariga och våldsamma händelser. Katastroferna, som kan ha varit världsomspännande, har inträffat mellan långa perioder av lugn och stillhet. Detta kallades "katastrofism" av William Whewell 1837.

Man trodde att katastrofer var huvudorsaken till de förändringar som syns i stenar och fossiler. Dessa uppgifter tycktes visa att jorden hade drabbats av enstaka gigantiska omvälvningar på en i övrigt lugn planet.

Den främsta komparativa anatomin och paleontologen från början av 1800-talet stödde denna åsikt. Han var Georges Cuvier, direktör för Muséum national d'histoire naturelle i Paris. Cuvier hade visat att utrotning av arter definitivt hade ägt rum. Hans katastrofism var en förklaring till de regelbundna artförändringar som man kunde se i bergsskikten. Han hade ingen egentlig förklaring till varför senare arter skilde sig från tidigare arter. Han förkastade idén om evolution, men föreslog ingen religiös lösning.

Bakgrund och idéens innehåll

Katastrofism menade att jordens yta och dess fossilregister formats av upprepade, korta och kraftiga händelser — exempelvis översvämningar, jordskalv eller andra snabba omvälvningar — som följdes av perioder av relativ stabilitet. Förespråkarna tolkade skillnader i berglager och abrupta förändringar i fossilinnehåll som tecken på sådana plötsliga "revolutioner" i jordens historia.

Cuviers bidrag

Georges Cuvier (1769–1832) var central för katastrofismens framväxt. Med hjälp av komparativ anatomi kunde han rekonstruera utdöda djur från fragmentariska fossil och därmed visa att vissa arter verkligen hade försvunnit. Hans arbete med fossiler i Paris-trakten och andra fynd ledde honom till slutsatsen att världen hade drabbats av flera stora omvälvningar som orsakat massutdöenden.

Cuvier motsatte sig evolution i bemärkelsen arternas omvandling över tid genom små gradvisa förändringar. I stället såg han arterna som relativt konstanta mellan katastroferna, och han tolkade förändringarna i fossillagren som följd av upprepade katastrofer och efterföljande återkolonisationer. Han utvecklade också metodologiska tekniker för att identifiera arter och för att tolka fossila rester genom noggranna anatomiska jämförelser.

Kritik och efterföljande utveckling

Katastrofismen stod i kontrast till uniformitarianismen, som förespråkades av bland andra Charles Lyell och hävdade att samma långsamma, kontinuerliga processer som verkar i dag (t.ex. erosion och sedimentation) förklarar geologiska formationer över långa tidsrymder. Under 1800-talet ökade stödet för uniformitarianism när geologer påvisade att gradvisa processer plus en mycket lång geologisk tidsskala kunde förklara många av de observerade mönstren i berglagren.

Senare, med Charles Darwins evolutionsteori och upptäckter inom geologi och paleontologi, skiftade den vetenskapliga konsensusen från ren katastrofism till en mer nyanserad syn: många geologiska förändringar sker gradvis, men historien innehåller också katastrofala händelser (till exempel stora asteroidnedslag och vulkaniska superutbrott) som ger plötsliga och dramatiska förändringar, inklusive massutdöenden.

Betydelse och arv

  • Cuviers arbete etablerade begreppet utrotning som en verklig naturhistorisk händelse och stärkte paleontologins vetenskapliga status.
  • Kritiken mot hans tolkningar bidrog till utvecklingen av stratigrafi, långtidsperspektiv i geologi och slutligen till idéer om evolutionära mekanismer.
  • I modern geovetenskap ses katastrofism och uniformitarianism inte längre som strikt motstående lärosatser utan som kompletterande: både långsamma processer och plötsliga katastrofer har format jordens historia.

Sammanfattningsvis spelade Cuvier och katastrofism en viktig roll i 1800-talets naturvetenskap genom att påvisa massutdöenden och ge konkreta metoder för att tolka fossil. Även om hans tolkningar senare modifierades och delvis ersattes, lever hans bidrag kvar i paleontologiens och geologins grundläggande principer.