Australiens författning: Historia, struktur och hur den fungerar

Historien om Australiens författning började med att man under 1800-talet började sträva efter en federation. Detta ledde till att de australiska kolonierna slogs samman och bildade det australiska samväldet 1901.

Förbundet

I mitten av 1800-talet behövde de australiensiska kolonierna samarbeta i frågor som berörde dem alla, särskilt tullar mellan kolonierna. Detta samarbete ledde till planer på att förena kolonierna i en enda federation. Påtryckningarna för att göra detta kom främst från Storbritannien och det fanns lite lokalt stöd. De mindre kolonierna trodde att de skulle tas över av de större kolonierna. Victoria och New South Wales var inte överens om behovet av att skydda den lokala industrin i motsats till att låta alla bedriva fri handel. Det då nyligen inträffade amerikanska inbördeskriget försvagade också argumenten för federalism. Dessa svårigheter ledde till att flera försök att få till stånd en federation misslyckades under 1860- och 1850-talen.

På 1880-talet var australiensarna oroliga över tyskarnas och fransmännens växande närvaro i Stilla havet. Tillsammans med en växande australisk identitet skapade detta en möjlighet att starta det första interkoloniala organet, Federal Council of Australasia, 1885. Detta federala råd kunde stifta lagar i vissa ämnen, men hade inget permanent kontor, ingen verkställande myndighet eller någon egen inkomstkälla. New South Wales, den största kolonin, skulle inte delta.

Henry Parkes, premiärminister i New South Wales, drev på 1890-talet på en serie konferenser för att diskutera federalism. Den första hölls i Melbourne 1890 och en annan, National Australasian Convention, hölls i Sydney 1891. Vid dessa deltog koloniala ledare. Vid 1891 års konferens var det många som ville ha ett federalt system. Det mesta av diskussionen handlade om hur detta federala system skulle fungera. Med hjälp av Sir Samuel Griffith skrevs ett utkast till konstitution. Dessa möten hade inte något folkligt stöd. Utkastet till konstitution utelämnade också viktiga, men svåra, frågor som tullpolitik. Utkastet från 1891 gavs till de koloniala parlamenten men fick inte stöd av New South Wales. Utan NSW var de andra kolonierna ovilliga att fortsätta.

År 1895 kom de sex australiensiska koloniernas premiärministrar överens om att inrätta ett nytt konvent genom folkomröstning. Konventet sammanträdde under ett år, från 1897 till 1898. Mötena resulterade i en ny konstitution som var densamma som 1891 års utkast, men med tillagda bestämmelser om ansvarsfullt styre. För att få folkligt stöd röstades utkastet fram av elektorerna i varje koloni. Efter ett misslyckat försök gavs ett ändrat utkast till väljarna i varje koloni utom Västaustralien. Fem kolonier antog lagförslaget som sedan skickades till Westminsterparlamentet med en skrivelse där drottningen uppmanades att göra det till lag.

Den brittiska regeringen gjorde en ändring innan lagförslaget antogs. Överdomstolarna i kolonierna ville ha rätt att överklaga High Courts beslut till Privy Council i konstitutionella frågor. De var oroliga för att gränserna för samväldets eller staternas befogenheter skulle kunna ändras av parlamentet. Det brittiska parlamentet antog Commonwealth of Australia Constitution Act år 1900. Västaustralien gick slutligen med på att ansluta sig till samväldet i tid för att ansluta sig till Commonwealth of Australia, som officiellt började den 1 januari 1901.

År 1990 lånade Public Records Office i London ut originalet 1900 av Commonwealth of Australia Constitution Act till Australien. Den australiska regeringen ville behålla kopian. Det brittiska parlamentet gick med på detta genom att anta lagen om Australiens konstitution (Public Record Copy) 1990.

Westminsterstadgan och Australienlagarna

Även om federationen gjorde Australien oberoende av Storbritannien var samväldet juridiskt sett en skapelse av det brittiska imperieparlamentet genom Commonwealth of Australia Constitution Act 1900 (Imp), som gällde för Australien. Därför rådde det fortsatt osäkerhet om huruvida de brittiska kejserliga lagarna fortfarande var tillämpliga på samväldet. Detta löstes genom Westminsterstadgan från 1931, som antogs av samväldet genom Westminsterstadgan (Statute of Westminster Adoption Act) från 1942. Westminsterstadgan befriade dominionerna, inklusive samväldet, från kejserliga lagar och kontroller. Juridiskt sett är detta ögonblicket för Australiens nationella självständighet.

De brittiska lagarna var dock fortfarande viktigare i de australiska staterna. Detta fastställdes genom Australia Act 1986, som antogs av Australiens, Förenade kungarikets och varje delstats parlament. Denna lag stoppade det brittiska parlamentets makt att stifta lagar över de australiska delstaterna. Den stoppade också överklaganden från de australiska domstolarna till Judicial Committee of the Privy Council. Eftersom detta var ett mycket viktigt dokument reste drottning Elizabeth II till Australien för att underteckna proklamationen av lagen.

Ett resultat av dessa två lagar är att Australien nu är ett helt självständigt land. Konstitutionen skiljer sig nu från den ursprungliga lagen, eftersom det australiska folket kan ändra konstitutionen genom folkomröstning^[]. Den ursprungliga lagen finns dock kvar i Storbritanniens lagbok med en anteckning om att "konstitutionen inte nödvändigtvis är i den form som den är i kraft i Australien". Även om Förenade kungarikets parlament skulle ta bort Commonwealth of Australia Constitution Act 1900 skulle det inte ha någon effekt på Australien^[].

Commonwealth of Australia Constitution Act 1900 (Imp) innehåller en ingress och nio avsnitt. I avsnitten 1- 8 förklaras de lagar som inrättar samväldet. Avsnitt 9, som börjar med orden "The Constitution of the Commonwealth shall be as follows ...", innehåller Australiens författning. Själva konstitutionen består av åtta kapitel med 128 avsnitt.

Parlamentet

I kapitel I inrättas Australiens parlament. Det består av tre delar:

• Australiens suverän (kung eller drottning), som företräds av Australiens generalguvernör.
• Representanthuset
• senaten.

Enligt artikel 1 tillhör den lagstiftande makten parlamentet. Det är den mäktigaste delen av regeringen.

Del II av kapitel 1 handlar om senaten. Senatorerna ska "väljas direkt av folket i staten" och rösta som en enda valkrets. Varje stat ska ha samma antal senatorer. För närvarande finns det 12 senatorer i varje delstat och 2 i varje delstat för fastlandsterritorierna, Northern Territory och Australian Capital Territory.

Del III i kapitel 1 handlar om representanthuset. Enligt artikel 24 ska representanthuset ha dubbelt så många ledamöter som senaten, som alla väljs av en enda valkrets. Detta kallas "Nexus". Den är utformad för att förhindra att senatens makt översköljs vid ett gemensamt sammanträde (se avsnitt 57 nedan). Antalet elektorater i en stat ska baseras på dess andel av den nationella befolkningen.

Del IV i kapitel 1 anger vem som kan rösta, vem som kan väljas in i parlamentet, hur mycket ledamöterna kan få betalt, parlamentariska regler och liknande frågor.

Del V i kapitel 1 handlar om parlamentets befogenheter. Avsnitt 51 handlar om befogenheter för samväldets parlament och kallas "särskilda befogenheter". Det finns "samtidiga befogenheter", eftersom både Samväldet och staterna kan stifta lagar i dessa frågor. Den federala lagen är viktigare om lagarna är olika (avsnitt 109). Av de trettionio delarna i avsnitt 51 har några få blivit mycket viktiga när det gäller att avgöra hur mycket makt samväldets regering har i lag. Dessa inkluderar Trade and Commerce Power, Corporations Power och External Affairs Power. Avsnitt 52 handlar om befogenheter som endast tillhör samväldets parlament. Delstaterna kan inte stifta lagar i dessa ämnen.

Den verkställande regeringen

I kapitel II fastställs den verkställande makten. Den verkställande makten ska utövas av generalguvernören, som får råd av det federala verkställande rådet. Generalguvernören är överbefälhavare. Han eller hon kan utse och avsätta medlemmarna i det verkställande rådet, statsministrarna och alla tjänstemän i den verkställande regeringen. Dessa befogenheter, tillsammans med befogenheterna att upplösa (eller vägra att upplösa) parlamentet (avsnitt 5, avsnitt 57), kallas "reservbefogenheter". Användningen av dessa befogenheter sker genom konvention. I allmänhet agerar generalguvernören endast på råd från premiärministern. Det har endast förekommit ett fall där generalguvernören inte har följt premiärministerns råd. Generalguvernör Sir John Kerr avskedade på egen hand premiärminister Gough Whitlam under den australiska konstitutionella krisen 1975.

I alla Westminsternationer används reservmakten ytterst sällan utanför de överenskomna konventionerna. I motsats till författningarna i andra samväldesriken, t.ex. Kanada, som formellt ger monarken omfattande reservbefogenheter, är dock även de formella befogenheterna för Australiens drottning ytterst begränsade, och de flesta befogenheter kan endast användas av generalguvernören.

Enligt avsnitt 68 ska överbefälhavaren för Australiens marina och militära styrkor vara: "Överbefälet över samväldets marina och militära styrkor tillkommer generalguvernören i egenskap av drottningens representant". Överbefälhavare för Australiens försvarsstyrkor är nu Hennes excellens Quentin Bryce som Australiens generalguvernör. Australiens drottning har inte befälet över militären.

Rättsväsendet

I kapitel III inrättas den rättsliga grenen av regeringen. Genom avsnitt 71 ges den rättsliga makten till en "federal högsta domstol" som ska kallas Australiens högsta domstol. Parlamentet kan också inrätta nya federala domstolar eller ge andra domstolar federala befogenheter. Sådana domstolar kallas "kapitel III-domstolar" och är de enda domstolar som kan använda sig av federal rättslig makt. I avsnitten 73 och 75-78 anges High Courts ursprungliga och överklagande behörighet. I avsnitt 74 förklaras hur ett överklagande kan göras till drottningen i rådet. Avsnitt 79 gör det möjligt för parlamentet att begränsa antalet domare som kan utöva federal jurisdiktion och avsnitt 80 garanterar rättegång med jury för åtalbara brott mot samväldet.

Finansiering och handel

Kapitel IV handlar om finanser och handel i det federala systemet. I avsnitt 81 står det att alla inkomster från samväldet ska utgöra den konsoliderade inkomstfonden. Parlamentet kan stifta lagar om hur dess pengar ska användas (avsnitt 53). Till skillnad från de flesta andra befogenheter som parlamentet har kan lagar som stiftas enligt denna befogenhet vanligtvis inte ifrågasättas. Avsnitt 90 ger samväldet exklusiv makt över tullar och punktskatter.

I avsnitt 92 föreskrivs att "handel, handel och umgänge mellan staterna ska vara helt fria". Den exakta innebörden av denna fras är föremål för en omfattande rättspraxis.

Genom avsnitt 96 får Samväldet befogenhet att ge pengar till stater "på de villkor som parlamentet anser lämpliga". Denna befogenhet begränsas inte av någon annan del av konstitutionen, t.ex. avsnitt 99 som förbjuder att en stat ges företräde framför en annan stat. Den omfattas endast av avsnitt 116, religionsfrihet, och eventuellt andra sådana friheter. Denna befogenhet, som endast var avsedd att användas ("under en period av tio år ... och därefter tills parlamentet föreskriver något annat"), har använts av Samväldet för att uppmuntra samarbete mellan staterna i olika omfattning under åren.

Genom avsnitt 101 inrättas en mellanstatlig kommission, ett organ som inte längre existerar, men som var tänkt att ha en viktig roll i den federala strukturen.

Staterna

I kapitel V beskrivs vad staterna kan göra i ett federalt system. I avsnitt 106-108 bevaras konstitutionen, parlamentets befogenheter och de lagar som gäller i varje delstat.

Enligt avsnitt 109 är den federala lagen den lag som gäller när en delstatlig lag skiljer sig från en federal lag.

Enligt artikel 111 kan en delstat avstå från en del av sin mark till samväldet. Detta har skett flera gånger. Sydaustralien gav Nordterritoriet till Samväldet.

Genom artikel 114 hindras alla stater från att ha egna militära styrkor. Den hindrar också staten eller samväldet från att beskatta varandras egendom.

I avsnitt 116 fastställs "religionsfrihet" genom att Samväldet hindras från att stifta lagar som syftar till att starta en religion, införa krav på religionsobservation, stoppa en religion eller diskriminera religiösa personer i samband med offentlig anställning.

Nya stater

Kapitel VI gör det möjligt att bilda nya stater eller att ansluta sig till samväldet. Enligt avsnitt 122 får parlamentet föreskriva att ett nytt territorium ska vara representerat i parlamentet. Enligt avsnitt 123 krävs det för att ändra en delstats gränser stöd från delstatens parlament och en folkomröstning i delstaten för att ändra delstatens gränser.

Inga nya stater har anslutit sig till Samväldet sedan federationen.

Diverse

I kapitel VII står det att samväldets regeringssäte (numera Canberra) ska ligga i New South Wales, men inte mindre än hundra mil från Sydney, och att generalguvernören får utse ställföreträdare. I paragraf 127 stod det först att aboriginer inte får räknas i någon folkräkning i samväldet eller delstaterna. Detta avsnitt ändrades 1967.

Ändring av konstitutionen

I kapitel VIII beskrivs hur konstitutionen kan ändras. I artikel 128 står det att ändringar måste godkännas genom en folkomröstning. En lyckad ändring kräver:

• en majoritet i båda kamrarna i det federala parlamentet, och
• en majoritet av de nationella rösterna i en folkomröstning.
• en majoritet i en majoritet av staterna

Generalguvernören måste lägga fram folkomröstningsförslaget för folket mellan två och sex månader efter att det har godkänts av parlamentet. När lagförslaget om författningsändring har passerat både parlamentet och folkomröstningen får det kungligt samtycke av generalguvernören. Detta gör det till ny lag och ordalydelsen i konstitutionen kommer att ändras.

Ett undantag från detta förfarande är om ändringsförslaget förkastas av en av kamrarna i det federala parlamentet. Om lagförslaget godkänns av den första kammaren och förkastas av den andra, kan den första kammaren godkänna det på nytt efter tre månader. Om lagförslaget fortfarande förkastas av den andra kammaren kan generalguvernören välja att ändå låta folket rösta om lagförslaget.

Som nämnts ovan kräver en ändring av konstitutionen en folkomröstning där ja-rösterna får en nationell majoritet och en majoritet i en majoritet av staterna.

Fyrtiofyra förslag till ändring av konstitutionen har röstats igenom i folkomröstningar. Åtta har godkänts. Nedan följer en förteckning över de ändringar som har godkänts.

• 1906- Senatsval - ändrade avsnitt 13 för att ändra längden och datum för senatorernas mandatperioder.
• 1910- Statsskulder - ändrade avsnitt 105 så att samväldet fick befogenhet att ta över statsskulder.
• 1928- Statsskulder - lade till avsnitt 105A för att se till att det finansiella avtal som slöts mellan samväldet och delstatsregeringarna 1927 var lagligt.
• 1946- Sociala tjänster - lade till avsnitt 51 (xxiiiA) för att ge mer makt till Samväldets regering över en rad sociala tjänster.
• 1967- Aboriginer - ändrade avsnitt 51 (xxvi) för att ge samväldets regering befogenhet att lagstifta för människor av alla raser till aboriginer; upphävde avsnitt 127 som fastställde att "Vid beräkning av antalet människor i samväldet, eller i en stat eller annan del av samväldet, ska aboriginska infödingar inte räknas".
• 1977
• Tillfälliga vakanser i senaten - en del av de politiska konsekvenserna av den konstitutionella krisen 1975; formaliserade den konvention som bröts 1975 att när en tillfällig vakans uppstår i senaten måste det berörda delstatsparlamentet välja en ny senator från samma politiska parti som den avgående senatorn (om det partiet fortfarande existerar).
• Folkomröstningar - ändrade avsnitt 128 så att invånarna i territorierna får rösta i folkomröstningar och räknas in i det nationella totalantalet.
• Pensionering av domare - ändrade avsnitt 72 så att domare går i pension vid 70 års ålder federala domstolar.

Förutom den skriftliga konstitutionen och de patentbrev som utfärdats av kronan är konventioner en viktig del av konstitutionen. Dessa har utvecklats under årens lopp och definierar hur olika konstitutionella mekanismer fungerar i praktiken.

Konventioner spelar en viktig roll för den australiska konstitutionen eftersom den är uppbyggd och fungerar som ett Westminster-system med ansvarsfullt styre. Några viktiga konventioner är följande:

• I konstitutionen finns en premiärminister för Australien. Denna befattning började som chef för kabinettet. Premiärministern betraktas som regeringschef.
• Även om det finns få konstitutionella begränsningar av generalguvernörens befogenheter, agerar generalguvernören enligt konvention på råd från premiärministern.

Eftersom konventioner inte är nedskrivna kan man diskutera deras existens och tillämpning. Verkliga eller påstådda överträdelser av konventioner har ofta lett till politiska kontroverser. Ett extremfall var den australiensiska konstitutionella krisen 1975, där konventionernas funktion sattes på allvar på prov. Den efterföljande konstitutionella krisen löstes på ett dramatiskt sätt när generalguvernören Sir John Kerr avsatte Labour-premiärminister Gough Whitlam och utsåg Malcolm Fraser till tillförordnad premiärminister i väntan på 1975 års allmänna val. Ett antal konventioner sades ha brutits under denna episod. Bland dessa kan nämnas:

• Konventionen om att när senatorn från en viss delstat lämnar sin plats under mandatperioden ska den berörda delstatsregeringen nominera en ersättare från samma politiska parti som den avgående senatorn. Denna konvention påstods ha brutits av först Lewis-regeringen i New South Wales och sedan av Bjelke-Petersen-regeringen i Queensland, som båda fyllde lediga Labour-platser med en oberoende medlem respektive en Labour-medlem som var motståndare till Whitlam-regeringen.

Anmärkning: Konventionen skrevs in i konstitutionen efter den nationella folkomröstningen 1977. Ändringen innebär att en ny senator måste vara från samma parti som den gamla. Detta skulle ha förhindrat Lewis' utnämning, men inte Bjelke-Petersens. Ändringen innebär dock också att om den nya senatorn "innan han tar plats upphör att vara medlem av det partiet ... skall han anses inte ha valts eller utnämnts på detta sätt". Albert Patrick Field, som utsetts av Bjelke-Petersen, uteslöts ur Labor Party innan han tillträdde sin plats och skulle inte ha utsetts enligt den nya författningsändringen.

• Konventionen att när senaten kontrolleras av ett parti som inte kontrollerar representanthuset, så röstar senaten inte mot att regeringen får pengar. Denna konvention påstods ha brutits av den senat som kontrollerades av koalitionenmellan liberalerna och landsortspartiet 1975.

I linje med den australiensiska common law-traditionen har lagen om tolkning och tillämpning av konstitutionen till stor del utvecklats genom domar från Australiens högsta domstol i olika fall. I ett antal banbrytande fall har High Court utvecklat flera doktriner som ligger till grund för tolkningen av den australiska konstitutionen. Några exempel är:

• Maktdelning - De tre separata kapitlen om regeringens tre grenar innebär en maktdelning som liknar den i USA, men som är ovanlig för en regering i Westminster-systemet. Den lagstiftande församlingen kan alltså till exempel inte göra anspråk på att i förväg bestämma det rättsliga resultatet, eller att ändra inriktningen eller resultatet av ett rättsfall.
• Maktfördelning - Regeringsbefogenheterna är uppdelade mellan samväldet och delstatsregeringarna, där vissa befogenheter är exklusiva för samväldet, andra utövas samtidigt och resten är exklusivt för delstaterna.
• Immunitet mellan regeringar - Även om det i Engineers' Case konstaterades att det inte fanns någon allmän immunitet mellan delstaters och samväldets regeringar mot varandras lagar, kan samväldet inte anta skattelagar som diskriminerar mellan delstater eller delar av delstater (avsnitt 51(ii)), eller anta lagar som diskriminerar delstater eller som hindrar en delstat från att fortsätta att existera och fungera som en stat (Melbourne Corporation mot samväldet).

Den stora majoriteten av de konstitutionella mål som behandlas i High Court handlar om karaktärisering: huruvida nya lagar ingår i den makt som Commonwealths regering har enligt konstitutionen.

Skydd av rättigheter

Den australiska konstitutionen innehåller ingen rättighetsförklaring. En del personer i 1898 års konstitutionella konvent ville ha en rättighetsförklaring i likhet med Förenta staternas konstitution, men majoriteten ansåg att de brittiska undersåtarnas traditionella rättigheter och friheter var tillräckliga. Dessa skulle skyddas av det parlamentariska system och det oberoende rättsväsende som konstitutionen skulle skapa. Därför har den australiska konstitutionen ofta kritiserats för att den inte skyddar rättigheter och friheter.

Vissa rättigheter har inkluderats:

• Rätt till rättegång med jury - Genom avsnitt 80 införs en rätt till rättegång med jury för brott mot Commonwealth Law som kan åtalas. Det finns dock allvarliga begränsningar för denna rättighet, eftersom samväldet har rätt att göra alla brott, oavsett hur allvarligt straffet är, prövningsbara på annat sätt än genom åtal. Som domare Higgins sade i R. v. Archdall & Roskruge; Ex parte Carrigan and Brown (1928) 41 CLR 128: "Om det finns ett åtal, måste det finnas en jury, men det finns inget som tvingar till ett förfarande med åtal". I praktiken har dock inga större problem med missbruk av detta kryphål uppkommit.
• Rätt till skälig ersättning - Genom paragraf 51(xxxi) skapas en rätt till skälig ersättning för tillgångar som tas av samväldet.
• Rätt till religionsfrihet - Genom avsnitt 116 skapas en begränsad rätt till religionsfrihet. Den hindrar samväldet (men inte delstaterna) från att "stifta lagar för att etablera en religion, eller för att tvinga fram religiösa observationer, eller för att förbjuda den fria utövningen av en religion". Detta avsnitt bygger på det första tillägget till den amerikanska konstitutionen, men är svagare i sin funktion. Eftersom delstaterna behåller alla befogenheter som de hade som kolonier före federationen, med undantag för de befogenheter som uttryckligen ges till samväldet, påverkar detta avsnitt inte delstaternas befogenheter att lagstifta om religion, och i enlighet med Högsta domstolens tolkningar skulle inte heller någon federal lagstiftning om religion, med undantag för att införa en officiell religion i Australien, begränsas av det.
• Rätt till frihet från diskriminering av personer som inte är bosatta i en annan stat - § 117 förhindrar funktionshinder eller diskriminering i en stat av personer som är bosatta i en annan stat. Detta tolkas brett (Street mot Queensland Bar Association), men förbjuder inte staterna att införa krav på bosättning när det krävs med hänsyn till statens självständighet och dess ansvar gentemot folket.

Under 1992 och 1994 fann Australiens högsta domstol att konstitutionen ger en "underförstådd" rätt till frihet för politisk kommunikation, i en rad fall som Australian Capital Television-fallet och Theophanous-fallet. Detta ansågs vara en nödvändig del av det demokratiska system som skapats genom konstitutionen. Tillämpningen av denna "underförstådda rättighet" har dock begränsats i senare fall, t.ex. i fallet Lange mot ABC. Den är inte på något sätt likvärdig med yttrandefriheten och skyddar endast individer mot att regeringen försöker begränsa deras politiska kommunikation: den ger inget skydd mot andra individer.

År 2007 förklarade Australiens högsta domstol i målet Roach v Electoral Commissioner att avsnitt 7 och 24 i konstitutionen, genom att föreskriva att ledamöterna i representanthuset och senaten ska "väljas direkt av folket", skapade en begränsad rösträtt. Detta innebär att det i princip finns en allmän rösträtt och begränsade det federala parlamentets lagstiftningsmakt att ändra den. I fallet avvisades en lagändring för att hindra alla fångar från att rösta (i motsats till endast de som avtjänar straff på tre år eller mer, som det var före ändringen) eftersom den bröt mot denna rättighet.

Andra försök att hitta andra "underförstådda rättigheter" i High Court-fall har inte varit framgångsrika.

Inledning

Även om en proformapreambel föregår Imperial Commonwealth of Australia Constitution Act 1900 har den australiensiska konstitutionen själv ingen preambel. Det har förekommit en del krav på att lägga till en sådan för att uttrycka den anda och de strävanden som finns i konstitutionen. Det har dock funnits ett häftigt motstånd, vanligen på grundval av innehållet i preambeln samt eventuella rättsliga förgreningar av denna text. År 1999 förkastades ett förslag till ingress, som skrevs av John Howard, den dåvarande premiärministern, i en folkomröstning som hölls samtidigt med folkomröstningen om republiken. Ja-rösten (för att införa preambeln) fick inte majoritet i någon av de sex staterna.

Republikens förslag

Många har velat att Australien ska bli en republik. Den 6 november 1999 gav australiensarna inte sitt stöd till en lag om att avsätta drottningen och ersätta generalguvernören med en president. Presidenten skulle utses av en två tredjedels majoritet av ledamöterna i samväldets parlament. Opinionsundersökningar visade att majoriteten av australierna är för någon form av republik. Många väljare som röstade mot folkomröstningen 1999 ville kunna rösta på en president. I undersökningar och opinionsundersökningar efter folkomröstningen 1999 sade folk att en utnämnd president inte skulle kunna agera oberoende av parlamentet. Genom att kunna utse presidenten i stället för att låta folket välja en president ansåg många att parlamentet fick för mycket makt utan någon kontroll eller balans av denna makt. Stödet för att hålla en ny folkomröstning inom en snar framtid tycks öka, och en ny folkomröstning kan komma att hållas. Den tidigare premiärministern Kevin Rudd sade att den nuvarande situationen "inte längre återspeglar vare sig de grundläggande demokratiska principer som ligger till grund för den australiska nationen eller dess mångfald". Han tänkte på en folkomröstning om en oberoende, vald president. Han fortsatte med att säga att "under nästa år skulle det bli en "accelererad offentlig debatt" om monarkifrågan".

Konstitutionsdagen firas den 9 juli, det datum då konstitutionen blev lag år 1900. Dagen är inte en helgdag. Konstitutionsdagen firades första gången den 9 juli 2000 för att uppmärksamma konstitutionens hundraårsjubileum som en del av federationens hundraårsjubileum. Firandet var inte stort och har inte hållits i stor omfattning efter 2001. Constitution Day återupplivades 2007 och organiseras gemensamt av National Archives of Australia, som innehar de ursprungliga författningsdokumenten, och Department of Immigration and Citizenship.

• Konstitutionalism