Dubbelfotingar
Tusenfotingar är en mycket lång typ av leddjur. Tusenfotingar är segmenterade. De flesta har mellan 20 och över 100 segment och har en platt kropp. Med undantag för de första segmenten har varje segment två par ben, vilket beror på att varje segment är en sammansmältning av två segment.
Hittills har omkring 12 000 olika arter av tusenfotingar beskrivits, varav 10 000 har identifierats, och det uppskattas att det finns totalt 80 000 arter av tusenfotingar på jorden. Djuren är detrivorer, de äter det som blir över från växter.
De äter för det mesta ruttnande blad och andra döda växtdelar. Tusenfotingar är inte giftiga, men många arter har körtlar som kan producera irriterande vätskor som kan orsaka allergiska reaktioner hos vissa individer. Detta skyddar dem från att ständigt bli uppätna på grund av deras långsamma rörelse. I allmänhet är de inte ett skadedjur, även om unga plantor i växthus ibland kan ätas av dessa varelser. Xenobolus carnifex är känd för sitt vanliga angrepp på halmtak i Indien. Flera arter svärmar i hus och gårdar och orsakar skador.
Vissa tusenfotingar har huggtänder som gör att de kan äta direkt på växter.
Den primära försvarsmekanismen hos tusenfotingar är att rulla ihop sig till en spiralformad cirkel, vilket skyddar deras känsliga organ från att skadas av en pansarliknande hud. Tusenfotingar kan utsöndra vätskor som kan bränna deras rovdjur som skydd.
De saknar pansarliknande hud och har istället borst (små spetsiga hår) som skyddar dem mot insekter, som om en borst lossnar när den går igenom en myras kropp.
De kan lätt skiljas från tusenfotingar eftersom tusenfotingar rör sig snabbare, bara har ett par ben per segment och äter djur i stället för bara växter, även om ett mycket litet antal tusenfotingar är allätare och äter insekter, daggmaskar eller sniglar.
Forskare som studerar tusenfotingar kallas diplopodologer, och den vetenskapliga studien (som astronomi eller biologi) av tusenfotingar kallas diplopodologi.
En tusenfot, Pneumodesmus newmani, var den första djurart som levde konstant på land för 428 miljoner år sedan.
Habitat
Tusenfotingar är vanligast i tempererade, fuktiga lövskogar, men de finns också ofta i barrskogar och alpina miljöer på hög höjd, vissa arter lever i öknar och ännu färre i grottor. Många lever under stenar, nedfallna löv och i vedhögar samt på andra mörka och fuktiga platser i skogen.
Vissa arter av borstiga tusenfotingar har visat sig leva i vanliga små sprickor i trädbark.
Tusenfotingar och människor
Tusenfotingar biter inte människor på grund av att de är växtätare (växtätare) och, för vissa arter, begränsade allätare, även om vissa av de försvarsvätskor som de avger kan orsaka smärre irritation och brännskador på mänsklig hud. På ögonen kan det vara mycket värre, och direkt exponering kan leda till mycket allvarliga problem.
De förekommer också i olika folklore, botemedel och traditionella användningsområden runt om i världen.
Galleri
· 
Pill Millipede, Western Ghats, Indien
· 
Ett antal tusenfotingar - hittade under en sten
Frågor och svar
F: Vad är tusenfotingar?
Svar: Tusenfotingar är leddjur med en segmenterad kropp och vanligtvis 20 till över 100 segment.
F: Hur många arter av tusenfotingar har identifierats?
Svar: Hittills har omkring 12 000 olika tusenfotingarter beskrivits, varav 10 000 har identifierats. Man uppskattar att det finns totalt 80 000 arter av tusenfotingar på jorden.
F: Vad äter tusenfotingar?
Svar: Tusenfotingar är detrivorer och äter främst ruttnande blad och andra döda växtdelar. Vissa arter kan också vara allätare och äta insekter, daggmaskar eller sniglar.
F: Är tusenfotingar giftiga?
S: I allmänhet inte, men vissa arter kan ha körtlar som kan producera irriterande vätskor som kan orsaka allergiska reaktioner hos vissa individer på grund av deras långsamma natur, vilket är en försvarsmekanism för att undvika att äta.
F: Är de skadedjur?
S: I allmänhet inte, även om unga plantor i växthus ibland kan ätas upp av dessa varelser, och vissa arter, som Xenobolus carnifex, angriper takpannor i Indien eller svärmar in i hus och gårdar och orsakar skador. Vissa tusenfotingar har dessutom huggtänder som gör att de kan äta direkt på växter.
F: Hur försvarar de sig mot rovdjur?
Svar: Den primära försvarsmekanismen hos de flesta tusenfotingar är att de lindar in sig i en spiralformad cirkel som skyddar deras känsliga organ från skador med en pansarliknande hud. De kan också utsöndra vätskor som kan bränna rovdjur för att skydda sig. Borstade tusenfotingar har ingen pansarliknande hud, utan har borst (små taggiga hår) som skyddar dem mot insekter genom att de faller när de passerar genom myrans kropp.
F: Vem studerar tusenfotingar?
S: Forskare som studerar tusenfotingar kallas diplopodologer, och vetenskaplig forskning om dem (t.ex. astronomi eller biologi) kallas diplopodologi.
