Tusenfotingar (Diplopoda) – fakta, arter, utseende och försvar

Tusenfotingar (Diplopoda) – fakta om arter, utseende, beteende och försvar. Lär dig om livsstil, föda, rullning som skydd och irriterande sekret.

Tusenfotingar är en mycket lång typ av leddjur. Tusenfotingar är segmenterade. De flesta har mellan 20 och över 100 segment och har en platt kropp. Med undantag för de första segmenten har varje segment två par ben, vilket beror på att varje segment är en sammansmältning av två segment. Varje par ben sitter på en så kallad diplosomit (dubbelsegment).

Hittills har omkring 12 000 olika arter av tusenfotingar beskrivits, varav 10 000 har identifierats, och det uppskattas att det finns totalt 80 000 arter av tusenfotingar på jorden. Djuren är detrivorer, de äter det som blir över från växter.

De äter för det mesta ruttnande blad och andra döda växtdelar. Tusenfotingar är inte giftiga, men många arter har körtlar som kan producera irriterande vätskor som kan orsaka allergiska reaktioner hos vissa individer. Detta skyddar dem från att ständigt bli uppätna på grund av deras långsamma rörelse. I allmänhet är de inte ett skadedjur, även om unga plantor i växthus ibland kan ätas av dessa varelser. Xenobolus carnifex är känd för sitt vanliga angrepp på halmtak i Indien. Flera arter svärmar i hus och gårdar och orsakar skador.

Vissa tusenfotingar har huggtänder som gör att de kan äta direkt på växter.

Den primära försvarsmekanismen hos tusenfotingar är att rulla ihop sig till en spiralformad cirkel, vilket skyddar deras känsliga organ från att skadas av en pansarliknande hud. Tusenfotingar kan utsöndra vätskor som kan bränna deras rovdjur som skydd.

De saknar pansarliknande hud och har istället borst (små spetsiga hår) som skyddar dem mot insekter, som om en borst lossnar när den går igenom en myras kropp.

De kan lätt skiljas från tusenfotingar eftersom tusenfotingar rör sig snabbare, bara har ett par ben per segment och äter djur i stället för bara växter, även om ett mycket litet antal tusenfotingar är allätare och äter insekter, daggmaskar eller sniglar.

Forskare som studerar tusenfotingar kallas diplopodologer, och den vetenskapliga studien (som astronomi eller biologi) av tusenfotingar kallas diplopodologi.

En tusenfot, Pneumodesmus newmani, var den första djurart som levde konstant på land för 428 miljoner år sedan.

Utseende och anatomi

• Kroppsform: Vanligtvis långsträckt och cylindrisk eller något platt. Segmenten syns tydligt, och flera grupper har synliga sidoplåtar (paranota).
• Ben: Antalet ben varierar kraftigt mellan arter — från under 20 ben till över 400. Trots namnet "tusenfoting" har inga nu levande arter så många ben.
• Andning: Tusenfotingar andas genom ett nätverk av trakeér som mynnar i små öppningar (spirakler) längs kroppssidorna.
• Matsmältningssystem: Anpassat för att bryta ner cellulosarikt material; tarmfloran hjälper till vid nedbrytningen av dött växtmaterial.

Livscykel och utveckling

• Tusenfotingar utvecklas genom anamorfos: de kläcks med få segment och får fler segment och ben i takt med att de ömsar huden vid tillväxt.
• Ägg läggs i fuktig jord eller i förmultnande materia; vissa arter vårdar sina ägg och ungar temporärt.
• Livslängd varierar men många arter lever flera år; stora arter i varma klimat kan bli 5–10 år eller mer.

Livsmiljö och ekologisk roll

Tusenfotingar finns i många miljöer: från skogar och ängar till grottor och trädgårdar. De trivs i fuktiga miljöer under löv, bark, stenar och i markens översta lager. Som nedbrytare bidrar de väsentligt till kol- och näringscykler genom att sönderdela dött växtmaterial och förbättra jordstruktur och mineralisering.

Försvar och kemiska utsöndringar

Förutom att rulla ihop sig använder många arter kemiska försvarssubstanser. De vanligaste ämnena inkluderar benzoquinoner, fenoler, alkaloider och i vissa fall vätecyanid. Dessa kan:

• Stinka och avskräcka rovdjur
• I vissa fall orsaka hudirritation eller fläckar på kläder
• Skydda mot mikroorganismer (antimikrobiell verkan)

Skillnad mot skolopendror (centipeder)

Det är lätt att förväxla tusenfotingar med tusenfotingar (sitenyckeln använder detta som länktext) — i biologisk terminologi avses dock skolopendror (centipeder) som skiljer sig tydligt:

• Skolopendror rör sig snabbare och är köttätare (rovdjur).
• De har ett par ben per segment, medan tusenfotingar vanligen har två par per diplosomit.
• Skolopendror kan ha giftkörtlar och bett som är smärtsamma för människor; tusenfotingar biter sällan och är oftast ofarliga.

Intressanta arter och fakta

• Stora arter: Den största nu levande tusenfotingarten kan bli upp till cirka 30 cm lång (t.ex. vissa Afrikanska jättetusenfotingar i ordningen Spirostreptida). Ett av de största fossila leddjuren var Arthropleura, som kunde bli över 2 meter lång.
• Paleontologi: Pneumodesmus newmani är ett av de tidigaste bevarade fossilen som visar anpassning till liv på land, för cirka 428 miljoner år sedan.
• Ekonomisk betydelse: Vanligtvis nyttiga som nedbrytare, men vissa arter kan bli skadedjur i växthus eller vid massförekomster i byggnader eller halmtak.

Skötsel och försiktighetsåtgärder

Om tusenfotingar blir ett problem i bostäder eller växthus kan fuktminskning, tätning av sprickor och borttagande av löv- och vedhögar nära byggnader minska populationer. Vid hantering bör man undvika att klämma djuren då utsöndrade försvarskemikalier kan irritera huden eller fläcka kläder.

Sammanfattningsvis är tusenfotingar viktiga marklevande nedbrytare med varierande utseende, livsstil och försvarssystem. Trots namnet finns det inga arter med exakt tusen ben — variationen är stor och många arter ännu dåligt kända för vetenskapen.

Frågor och svar

F: Vad är tusenfotingar?

F: Hur många arter av tusenfotingar har identifierats?

F: Vad äter tusenfotingar?

F: Är tusenfotingar giftiga?

F: Är de skadedjur?

F: Hur försvarar de sig mot rovdjur?

F: Vem studerar tusenfotingar?

Sök med bokstav