Francis Poulenc (7 januari 1899 i Paris – 30 januari 1963 i Paris) var en fransk kompositör och en av de mest inflytelserika franska tonsättarna under 1900-talet. Han tillhörde gruppen av sex unga kompositörer som blev kända som Les Six. Poulencs produktion täcker många genrer: sång, kammarmusik, oratorium, opera, balettmusik och orkestermusik. Hans musik kombinerar ofta enkel, naturlig melodi med plötsliga känslomässiga djup, och den är vanligtvis lättillgänglig även vid första lyssningen.
Biografi i korthet
Poulenc föddes i en välbärgad familj i Paris och visade tidigt musikaliska talanger. Han verkade huvudsakligen i Frankrike, reste visserligen en del men behöll ett starkt franskt konstnärligt uttryck. Under sin karriär samarbetade han med poeter, librettister och konstnärer ur Paris avantgardemiljö — bland andra Jean Cocteau — och tog del i den atmosfär som formade Les Six. Initialt föreföll hans musik för lätt för vissa musikkritikerna, men med tiden kom hans betydelse att erkännas bredare.
Musikstil och teman
Stil: Poulencs idiom är känt för sin klara och sångbara linje, ofta med enkla ackordföljder, rytmisk drivkraft och en direkt uttrycksfullhet. Han kunde skriva både lättsamma, skämtsamma partier och djupa, religiösa eller tragiska scener med samma kompositörshandlag. Den paradoxen — lekfullhet sida vid sida med allvarlig andakt — är ett av hans kännetecken.
Påverkan: Han påverkades av sina samtida, av traditionell fransk mélodie och av konstnärer i sin krets, men utvecklade en personlig röst. Poulenc ses i Sverige och internationellt som den störste författaren av fransk sång (mélodie) sedan Fauré.
Verk och genrer
Poulenc skrev ett mycket stort antal sånger för röst och piano, som ofta sjungs än idag. Han var också verksam inom scenen och kyrkomusiken och skapade flera verk som blivit kanoniska i 1900-talets franska repertoar. Han var dessutom själv en skicklig pianist och framförde ofta sina egna pianoverk.
- Ballett: Les Biches (ett av hans tidiga succéverk)
- Operor: La voix humaine (en envigsscen, monodrama) och Dialogues des Carmélites (en av hans mest kända sena operor)
- Religiösa verk: Stabat Mater, Gloria — uttrycksfulla, ofta nära hans personliga tro
- Orkester och konsertverk: bland annat mindre orkesterverk och konsertliknande stycken samt en sinfonietta
- Kammarmusik: sonater och mindre ensembler för olika instrumentkombinationer
- Sånger (mélodies): ett stort antal cykler och individuella melodier för röst och piano som fortfarande är centrala i repertoaren
Mottagande och arv
Till en början var bedömningarna delade: vissa kritiker fann hans musik alltför lättsam för den seriösa modernismen, men allt eftersom tiden gick uppskattade man hans förmåga att förena melodisk enkelhet med konstnärlig precision. Idag betraktas Poulenc som en huvudfigur i fransk musik under 1900-talet — särskilt för sina sånger och sina scenvärkar — och hans verk spelas regelbundet på konserter och i inspelningar världen över.
Eftermäle: Poulencs blandning av humor och religiöst allvar, hans gåva för vackra melodier och hans förmåga att uttrycka djupa känslor i relativt korta former gör honom fortsatt efterfrågad bland sångare, orkestrar och pianister. Han har återupprättats i historieskrivningen som en kompositör med både bredd och djup, och hans plats som en av de viktigaste efterträdarna till Fauré i mélodi-genren framhålls ofta.

