Palearctic
Den palearktiska ekozonen är en av de åtta ekozonerna som delar upp jordens yta.
Den palearktiska regionen är den överlägset största ekozonen. Den omfattar de terrestra ekoregionerna i Europa, Asien norr om Himalayas utlöpare, norra Afrika samt norra och centrala delen av Arabiska halvön.
Den palearktiska ekozonen.
Större ekologiska regioner
Den palearktiska ekozonen omfattar mestadels ekoregioner med borealt och tempererat klimat, som sträcker sig över Eurasien från Västeuropa till Berings sund.
Eurosibiriska regionen
Den boreala och tempererade eurosibiriska regionen är Palearktis största biogeografiska region, som går från tundran i norra Ryssland och Skandinavien till den vidsträckta taigan, de boreala barrskogarna som löper över hela kontinenten. Söder om taigan finns ett bälte av tempererade löv- och blandskogar och tempererade barrskogar. Denna vidsträckta eurosibiriska region har många gemensamma växt- och djurarter och många likheter med de tempererade och boreala regionerna i Nordamerikas Nearktis.
Eurasien och Nordamerika var ofta förbundna med varandra genom Berings landbro och har en mycket likartad däggdjurs- och fågelfauna, men många eurasiska arter har flyttat in i Nordamerika och färre nordamerikanska arter har flyttat in i Eurasien.
Många zoologer anser att Palearctic och Nearctic är en enda holarktisk ekozon. Den palearktiska och den nearktiska regionen har också många växtarter gemensamt.
Medelhavsbäckenet
I södra Europa, Nordafrika och västra Asien, som gränsar till Medelhavet, finns ekoregionerna i Medelhavsområdet, som tillsammans utgör världens största och mest varierade klimatregion med medelhavsklimat, med i allmänhet milda, regniga vintrar och varma, torra somrar. Medelhavsbäckens mosaik av skogar, skogsmarker och buskage är hemvist för 13 000 endemiska arter. Conservation International har utsett Medelhavsområdet till en av världens hotspots för biologisk mångfald.
Sahara och arabiska öknar
Ett stort bälte av öknar, inklusive Saharaöknen och Arabiska öknen, skiljer de palearktiska och afrotropiska ekoregionerna åt. Dessa ökenekoregioner ingår i den palearktiska ekozonen. Andra biogeografer identifierar ekozonens gräns som övergångszonen mellan ökenekoregionerna och ekoregionerna i Medelhavsområdet i norr. Detta skulle placera öknarna i det afrotropiska området, medan andra placerar gränsen mitt i öknen.
Väst- och Centralasien
Kaukasusbergen, som ligger mellan Svarta havet och Kaspiska havet, är en särskilt rik blandning av barrskog, lövskog och blandskog och innehåller även en del tempererad regnskog.
Centralasien och den iranska högplatån är hemvist för torra stäppgräsmarker och ökenbassänger, med bergsskogar, skogsmarker och gräsmarker i regionens höga berg och högplatåer.
Himalayas medelhöga utlöpare på mellan 2000 och 2500 meter utgör gränsen mellan de palearktiska och indomalayiska ekoregionerna.
Östasien
Kina, Korea och Japan är mer fuktiga och tempererade än Sibirien och Centralasien, och här finns rika tempererade barrskogar, lövskogar och blandskogar. Dessa är nu mestadels begränsade till bergsområden, eftersom de tätbefolkade lågländerna och flodbäcken har omvandlats till intensivt jordbruk och stadsanvändning.
Östasien påverkades inte särskilt mycket av istiden och behöll 96 procent av de pliocena trädsläktena, medan Europa bara behöll 27 procent.