Palearktiska ekozonen – Europas, norra Asiens och Nordafrikas ekozon
Upptäck Palearktiska ekozonen — Europas, norra Asiens och Nordafrikas vidsträckta ekoregioner, klimatvariationer och rik biologisk mångfald.
Den palearktiska ekozonen är en av de åtta ekozonerna som delar upp jordens yta. Den palearktiska regionen är den överlägset största ekozonen. Den omfattar de terrestra ekoregionerna i Europa, Asien norr om Himalayas utlöpare, norra Afrika samt norra och centrala delen av Arabiska halvön.
Omfattning och gränser
Palearktiska ekozonen sträcker sig från Ishavet i norr till de varmare områdena söder om Himalaya i söder, och från Atlanthavet i väster till Stilla havet i öster. Gränsen mot den närliggande nearktiska ekozonen i väst/öst är över Östgrönland och nordliga sammanhängande landmassor, och tillsammans bildar de två ofta den holarktiska regionen, som omfattar de tempererade och polarområdena i hela norra halvklotet.
Klimat och huvudbiomer
Klimatet i palearktiska ekozonen varierar starkt beroende på latitud och topografi. Man finner allt från arktisk tundra i norr till medelhavsklimat i södra Europa och Nordafrika, samt stora områden med kontinentalt klimat över centrala och norra Asien.
- Tundra – högarktiska kustområden och norra inre delar med permafrost och kort växtsäsong.
- Boreala barrskogar (taiga) – stora sammanhängande skogar i norra Europa och stora delar av Sibirien.
- Tempererade löv- och blandskogar – dominerar i stora delar av Europa och östra Asien.
- Tempererade gräsmarker och stäpp – särskilt utpräglade i Centralasien och östra Europa.
- Mediterrana skogar, buskmarker och maki – i södra Europa och delar av norra Afrika.
- Öknar och torra buskmarker – norra Afrika (Sahara-fransen), Centralasien och arabiska halvöns inre delar.
- Högbergsekosystem – fjäll och höga bergsområden som fungerar som isolerade ekologiska öar med hög endemism.
Flora och fauna
Palearktiska ekozonen hyser en stor mängd arter, både växter och djur. Många arter är väl anpassade till kyla och stora årstidsvariationer, medan andra utvecklats i varmare och torrare miljöer i södra delarna.
- Typiska däggdjur: älg (Alces alces), ren (Rangifer tarandus), brunbjörn (Ursus arctos), gråvarg, lo (Eurasian lynx) och i östra Palearktis också arter som Amurtiger.
- Fågellivet är rikligt, med flyttfåglar som binder samman regioner och kontinenter; många europeiska fåglar har sina viktigaste häckningsområden i Palearktis.
- Växtligheten varierar från lågvuxen tundravegetation till stora boreala skogar och mycket arterika medelhavsskogar och skrevor i bergsområdena där många endemiska växter förekommer.
Biogeografiska särdrag
Storlek, varierande klimat och flera stora barriärer (som höga bergskedjor och stora ökenområden) gör att palearktiska ekozonen innehåller många olika ecoregioner och varierande grad av endemism. Bergsområden och isolerade medelhavsområden fungerar ofta som refugier för arter som inte finns någon annanstans.
Mänsklig påverkan och bevarande
Den palearktiska regionen är också starkt påverkad av mänsklig verksamhet: jordbruk, skogsbruk, urbanisering, överbetning, fragmentering av naturtyper och klimatförändringar har lett till artförluster och minskade bestånd i många områden. Invasiva arter och vattenreglering har också förändrat flera ekosystem.
- Hot: avskogning, överexploatering, habitatfragmentering, klimatförändringar, föroreningar och invasiva arter.
- Skyddsåtgärder: storskaliga nätverk av skyddade områden (t.ex. Natura 2000 i Europa), internationellt samarbete för bevarande av flyttfåglar och hotade däggdjur, samt regionala program för restaurering av naturtyper och naturvård.
Indelningar och användning
Inom forskning och naturvård delas palearktiska ekozonen ofta upp i mindre ecoregioner eller bioregioner för att bättre kunna hantera bevarandeinsatser. I fågelforskning används begrepp som "västra palearktiska" för att beskriva den del som omfattar Europa, delar av Nordafrika och västra Asien, medan östra palearktiska avser större delen av tempererade och boreala Asien.
Sammanfattningsvis är den palearktiska ekozonen en mycket mångsidig del av jordens landmassa med stora ekologiska och klimatologiska variationer. Dess natur värderas högt både för sin biologiska mångfald och för de ekosystemtjänster den tillhandahåller, samtidigt som den står inför betydande bevarandeutmaningar.

Den palearktiska ekozonen.
Större ekologiska regioner
Den palearktiska ekozonen omfattar mestadels ekoregioner med borealt och tempererat klimat, som sträcker sig över Eurasien från Västeuropa till Berings sund.
Eurosibiriska regionen
Den boreala och tempererade eurosibiriska regionen är Palearktis största biogeografiska region, som går från tundran i norra Ryssland och Skandinavien till den vidsträckta taigan, de boreala barrskogarna som löper över hela kontinenten. Söder om taigan finns ett bälte av tempererade löv- och blandskogar och tempererade barrskogar. Denna vidsträckta eurosibiriska region har många gemensamma växt- och djurarter och många likheter med de tempererade och boreala regionerna i Nordamerikas Nearktis.
Eurasien och Nordamerika var ofta förbundna med varandra genom Berings landbro och har en mycket likartad däggdjurs- och fågelfauna, men många eurasiska arter har flyttat in i Nordamerika och färre nordamerikanska arter har flyttat in i Eurasien.
Många zoologer anser att Palearctic och Nearctic är en enda holarktisk ekozon. Den palearktiska och den nearktiska regionen har också många växtarter gemensamt.
Medelhavsbäckenet
I södra Europa, Nordafrika och västra Asien, som gränsar till Medelhavet, finns ekoregionerna i Medelhavsområdet, som tillsammans utgör världens största och mest varierade klimatregion med medelhavsklimat, med i allmänhet milda, regniga vintrar och varma, torra somrar. Medelhavsbäckens mosaik av skogar, skogsmarker och buskage är hemvist för 13 000 endemiska arter. Conservation International har utsett Medelhavsområdet till en av världens hotspots för biologisk mångfald.
Sahara och arabiska öknar
Ett stort bälte av öknar, inklusive Saharaöknen och Arabiska öknen, skiljer de palearktiska och afrotropiska ekoregionerna åt. Dessa ökenekoregioner ingår i den palearktiska ekozonen. Andra biogeografer identifierar ekozonens gräns som övergångszonen mellan ökenekoregionerna och ekoregionerna i Medelhavsområdet i norr. Detta skulle placera öknarna i det afrotropiska området, medan andra placerar gränsen mitt i öknen.
Väst- och Centralasien
Kaukasusbergen, som ligger mellan Svarta havet och Kaspiska havet, är en särskilt rik blandning av barrskog, lövskog och blandskog och innehåller även en del tempererad regnskog.
Centralasien och den iranska högplatån är hemvist för torra stäppgräsmarker och ökenbassänger, med bergsskogar, skogsmarker och gräsmarker i regionens höga berg och högplatåer.
Himalayas medelhöga utlöpare på mellan 2000 och 2500 meter utgör gränsen mellan de palearktiska och indomalayiska ekoregionerna.
Östasien
Kina, Korea och Japan är mer fuktiga och tempererade än Sibirien och Centralasien, och här finns rika tempererade barrskogar, lövskogar och blandskogar. Dessa är nu mestadels begränsade till bergsområden, eftersom de tätbefolkade lågländerna och flodbäcken har omvandlats till intensivt jordbruk och stadsanvändning.
Östasien påverkades inte särskilt mycket av istiden och behöll 96 procent av de pliocena trädsläktena, medan Europa bara behöll 27 procent.
Sök