Kaukasusalbanien: Romerskt inflytande och arv i dagens Azerbajdzjan

Det fanns ett varaktigt förhållande mellan Kaukasiska Albanien och det antika Rom. År 65 f.Kr. gick den romerske generalen Pompejus, som just hade underkuvat Armenien och Iberien och erövrat Kolchis, in i Albanien i spetsen för sin armé. Genom den torra provinsen Cambysenē (Kambičan) - som nyligen hade erövrats från armenierna av albanerna - vände han sig i riktning mot Kaspiska havet.

När han fordrade floden Alazan stötte han på Oroezes, Albaniens kung, styrkor och besegrade dem till slut. Pompejus försäkrade sig om kontrollen över albanerna och nådde nästan fram till Kaspiska havet innan han återvände till Anatolien.

Men albanerna, som påverkades av det parthiska riket, var inte sena att göra uppror mot Rom: 36 f.Kr. såg sig Marcus Antonius tvungen att skicka en av sina löjtnanter för att sätta stopp för deras uppror. Zober, som då var kung av Albanien, kapitulerade och Albanien blev på så sätt - åtminstone till namnet - ett "romerskt protektorat" och inledde ett vasallförhållande som varade i nästan tre århundraden.

En albansk kung finns med i förteckningen över dynastier vars ambassadörer togs emot av Augustus.

År 35 e.Kr. konfronterade kung Pharasmanes av Iberien och hans bror Mithridates, med stöd av Rom, partherna i Armenien: albanerna visade sig vara effektiva bundsförvanter och bidrog till att partherna besegrades och tillfälligt fördrevs.

Kejsar Nero förberedde 67 e.Kr. en militär expedition i Kaukasus: han ville besegra de barbariska alanerna och erövra alla norra stränder av Svarta havet från nuvarande Georgien-Azerbajdzjan till det som nu är Rumänien-Moldavien för Roms räkning, men hans död stoppade det.

Vespasianus var fast besluten att återupprätta och förstärka Roms fullständiga auktoritet i Kaukasus ända till Kaspiska havet.

Närvaron av en avdelning av Legio XII Fulminata på ett avstånd av några kilometer från havets stränder (69 km söder om Baku) bekräftas av en inskription som upprättades mellan 83 och 96 e.Kr. under Domitians regeringstid.

År 75 e.Kr. befann sig XII Fulminata i Kaukasus, där kejsar Vespasianus hade skickat legionen för att stödja de allierade kungadömena Iberien och Albanien.

I Azerbajdzjan har man hittat en inskription med följande text: IMP DOMITIANO CAESARE AVG GERMANICO LVCIVS IVLIVS MAXIMVS LEGIONIS XII FVL, Under imperator Domitian, Caesar, Augustus Germanicus, Lucius Julius Maximus, Legio XII Fulminata.

Vissa historiker hävdar att Ramanas nuvarande bosättning nära Baku möjligen grundades av Lucius Julius Maximus' romerska trupper från "Legio XII Fulminata" på första århundradet e.Kr. och att namnet härstammar från latinets Romana.

Bland de fakta som stärker denna hypotes finns den militära topografiska kartan över Kaukasus som den ryska administrationen publicerade 1903 och där stadens namn stavas "Romana", olika romerska artefakter som hittats i Absheron-regionen och även gamla invånares hänvisning till staden som romani.

Dessutom ligger Ramana i ett område som är perfekt lämpat för ett romerskt "castrum" för att kontrollera den närliggande hamnen i Baku, på den kommersiella sjövägen (genom Kaspiska havet) mellan Kaukasus och de centralasiatiska slätterna.

Trots det växande romerska inflytandet upphörde Albanien aldrig att ha kommersiell och förmodligen även kulturell kontakt med Persien, men med Trajanus år 114 e.Kr. var den romerska kontrollen över Kaukasusalbanien nästan fullständig och de högsta sociala nivåerna var helt romaniserade.

Även furstarna av de kaukasiska stammarna, albanerna, ibererna....och även furstarna av de transkaukasiska sarmaterna bekräftades i relationen av (romerskt) vasallskap eller blev nu underkastade det (av Trajan).

Under den romerske kejsaren Hadrianus' regeringstid (117-138) invaderades Albanien av alanerna, en iransk nomadgrupp.

Denna invasion främjade en allians mellan Rom och albanerna som förstärktes under Antoninus Pius år 140 e.Kr. Sassanierna ockuperade området omkring 240 e.Kr. men efter några år återtog Romarriket kontrollen över Kaukasusalbanien.

År 297 e.Kr. fastställdes i Nisibisfördraget att det romerska protektoratet över Kaukasiska Iberien och Kaukasiska Albanien skulle återupprättas. Men femtio år senare förlorade Rom området som sedan dess förblev en integrerad del av det sassanidiska riket i mer än två århundraden.

I slutet av 600-talet blev Albaniens territorium återigen en arena för krig mellan det sassanidiska Persien och det bysantinska/ostromerska riket. Under det tredje persisk-turkiska kriget invaderade kazarerna (gokturkerna) Albanien, och deras ledare Ziebel förklarade sig som herre över Albanien år 627 e.Kr. under det romerska Heraklius-styret och tog ut en skatt på köpmän och fiskare vid floderna Kura och Araxes, som var "i enlighet med landmätningen i det persiska riket". De albanska kungarna behöll sitt styre genom att betala tribut till de regionala makterna.

Kaukasiska Albanien erövrades senare av araberna 643 e.Kr. under den islamiska erövringen av Persien.

Rom har lämnat ett enormt kulturellt arv till Azerbajdzjan: inte bara det latinska alfabetet och det västorienterade samhället hos dagens azerbajdzjaner, utan till och med - liksom i Armenien och Georgien - den kristna tron (även om den faktiskt har få anhängare).

Enligt Movses Kaghankatvatsi började kristendomen komma in i Kaukasus-Albanien redan på 1000-talet, precis när romarna införde sin första kontroll över Albanien. Den första kristna kyrkan i regionen byggdes av den helige Eliseus, en lärjunge till Thaddeus av Edessa, på en plats som heter Gis och tros vara dagens "Kish-kyrka".

Efter att Armenien under romerskt inflytande antog kristendomen som statsreligion (301 e.Kr.) begav sig den kaukasiska albanska kungen Urnayr till den armeniska apostoliska kyrkan för att ta emot dopet av den helige Gregorius Illuminator, Armeniens första patriark.

Kristendomen nådde sin guldålder i slutet av 500-talet under Vachagan den fromme (regerade 487-510 e.Kr.), som inledde en kampanj - påverkad av bysantinska präster - mot avgudadyrkan i Kaukasusalbanien och motarbetade persisk zoroastrism. Efter de muslimska invasionerna på 700-talet har de ursprungliga kristna nästan försvunnit från själva Azerbajdzjan. De enda kvarvarande kaukasiska albanerna är Udi-folket, som upprätthåller den kristna tron från sina romerskt influerade förfäder. De sista 7000 Udi bor huvudsakligen i byn Nij i regionen Kabala och Oguz (tidigare Vartashen), men några få finns i huvudstaden Baku.