Rymdfärjan Columbia: Olyckan 2003 – orsaker, förlopp och konsekvenser

• Befälhavare: Rick D. Husband, överste i det amerikanska flygvapnet och maskiningenjör.
• Pilot: William C. McCool, befälhavare i den amerikanska flottan.
• Befälhavare för nyttolast: Överstelöjtnant och fysiker i det amerikanska flygvapnet: Michael P. Anderson.
• Specialist på nyttolast: Ilan Ramon, överste i det israeliska flygvapnet.
• Specialist på uppdraget: Kalpana Chawla, en indisk född rymdingenjör.
• Specialist på uppdraget: David M. Brown, kapten i den amerikanska flottan och kirurg.
• Specialist på uppdraget: Laurel Blair Salton Clark, kapten och kirurg i den amerikanska flottan.

Columbia sköts upp till sitt sista uppdrag den 16 januari 2003. Det var Columbias 28:e flygning och den 113:e för alla färjor.

81 sekunder efter flygningen lossnade en del av den externa bränsletankens skumisolering, som förhindrar att is bildas medan det mycket kalla flytande bränslet befinner sig i tanken, i storlek som en portfölj och träffade Columbia. Sådana skräpnedslag hade inträffat tidigare - särskilt vid STS-27 då en bit av en boosters främre värmesköld gick sönder och träffade Atlantis värmesköld på undersidan - och betraktades som en acceptabel risk. Det här skräpet träffade dock Columbias vänstra vinge rakt in i huvudet och slog ett hål genom panelerna på vingens främre kant.

När videoklipp av hög kvalitet från uppskjutningen var klara granskade NASA det och konstaterade att allt var bra, och hindrade ingenjörerna från att använda försvarsdepartementets bilder från omloppsbana för att titta närmare. NASA:s ledning ansåg att även om något var fel skulle det vara bättre för besättningen att inte veta eftersom räddning eller reparation skulle vara nästan omöjlig. En flygchef kontaktade Columbia om oron, men betonade att "vi har sett samma fenomen på andra flygningar och det finns absolut ingen oro för [återinträde]".

Den 1 februari förberedde sig Columbia för att återvända till jorden på en bana som skulle föra den över USA från väst till öst. Klockan 8.15 EST, ungefär en timme innan Columbia skulle landa, tände den sina motorer och ändrade sin kurs så att den skulle återinträda i atmosfären. En 13 minuter lång video som spelades in i kabinen och som slutade elva minuter innan signalen från Columbia försvann, visar astronauterna på gott humör och omedvetna om faran. När Columbia gick in i atmosfären värmdes luften runt omkring upp på grund av att rymdfärjan rörde sig i extrema hastigheter, över tjugo gånger ljudets hastighet. Denna luft kunde tränga in i vingen genom det hål som skapats under uppskjutningen, smälta igenom den och orsaka att rymdfärjan förlorade lyftkraft på den sidan. Förlusten av lyftkraft gjorde att skytteln vände bort från sin återinträdesbana, tumlade och splittrades av luftens dragkraft.

Columbia passerade över Kalifornien klockan 8:53. Videon visar blixtar och ett ovanligt spår efter Columbia, som även hobbyobservatörer såg som något utöver det vanliga. Vid denna tidpunkt var temperaturen i den skadade delen av vingen cirka 1 650 °C (3 000 °F). Klockan 8:58 passerade Columbia, som fortfarande rörde sig i otroliga hastigheter, från New Mexico in i Texas, och började då kasta av sig skräp. Vid denna tidpunkt hade flera temperatursensorer i den skadade vänstra vingen slutat fungera, och en av flygledarna rapporterade att däcktryckssensorerna på den sidan rapporterade "off scale low" - vilket innebär att det är en avläsning som faller under sensorns minimala kapacitet, och det indikerar vanligtvis att sensorn har slutat fungera, på grund av interna eller externa faktorer, inte att den kvantitet som den mäter faktiskt ligger under sensorns minimala svarsvärde.

Den sista kommunikationen med befälhavare Rick Husband var "Roger, uh bu-" klockan 8:59. 45 sekunder senare visar en video från marken hur Columbia bryts isär. Uppdragskontrollen inledde sina katastrofrutiner kl. 9.12.

• Katastrofen med rymdfärjan Challenger