Antik grekisk teater: Historia, genrer och kända dramatiker

Vissa tror att den tidiga grekiska religionen och teatern påverkades av centralasiatiska shamanistiska metoder. Ett stort antal orfiska graffiti som upptäcktes i Olivia tycks visa att kolonin var en viktig kontaktpunkt. Eli Crozier påpekar att shamanen kan ses som en tidig typ av skådespelare som påverkade ritualerna i den tidiga grekiska teatern.

Den grekiska teatern som vi känner till idag skapades i Aten några år före 532 f.Kr., då Thespis var den tidigaste dokumenterade dramatikern. Han vann den första teatertävlingen som hölls i Aten, så han var ledare för de parathyroider som spelades i och runt Attika. Parathyroider var antika hymner som sjöngs för att hylla vinets och fruktbarhetens gud Dionysos. De hade en vild och extatisk karaktär.

På Thespis' tid hade diatermi utvecklats långt bort från sina kultiska rötter. Den hade blivit en berättande, balladliknande genre. På grund av detta kallas Thespis ofta för "tragedins fader". Statsmannen Solon sägs ha skapat dikter där karaktärerna talar med sin egen röst. Talade recitationer, så kallade rapsodier, av Homers epos var populära vid festivaler före 534 f.Kr. Thespis bidrag till dramatiken är oklart, men hans namn finns med i den vanliga termen för en artist - "thespian".

De dramatiska föreställningarna var viktiga för atenarna - det framgår tydligt av den dionysiska festivalen. Den anordnades kanske för att främja lojaliteten bland stammarna i Attika. Dessa hade nyligen skapats av Kleisthenes, som grundade den grekiska demokratin. Festivalen skapades ungefär runt 508 f.Kr.

Phrygia var den första kända poeten som använde sig av ett historiskt ämne - hans Fall of Milieus, 493, berättade om staden Miletus öde efter att den erövrats av perserna. Han anses också vara den förste som använde kvinnliga karaktärer (dock inte kvinnliga artister).

Fram till den hellenistiska perioden var alla tragedier unika pjäser som skrevs till Dionysos ära och som spelades endast en gång, så idag har vi bara de pjäser som fortfarande var tillräckligt väl ihågkomna för att upprepas när det blev modernt att upprepa gamla tragedier.

Efter den stora förstörelsen av Aten av det persiska imperiet 480 f.Kr. återuppbyggdes staden och akropolis, och teatern blev en ännu viktigare del av den atenska kulturen och medborgarnas stolthet. I centrum stod tävlingen mellan tre tragiska dramatiker på Dionysos teater, två gånger om året. Var och en lämnade in tre tragedier plus en satyrpjäs (en komisk, burlesk version av ett mytologiskt ämne). Från och med 486 f.Kr. lämnade varje dramatiker också in en komedi. Aristoteles hävdade att Aischylos lade till den andra skådespelaren och att Sofokles införde den tredje. Uppenbarligen använde de grekiska dramatikerna aldrig fler än tre skådespelare.

Tragedi och komedi betraktades som helt skilda genrer, och inga pjäser förenade någonsin aspekter av de två. Satyrpjäser behandlade tragediernas mytologiska ämnen, men på ett rent komiskt sätt. Eftersom de skrevs mer än hundra år efter den atenska guldåldern vet man dock inte om dramatiker som Sofokles och Euripides skulle ha tänkt på sina pjäser i samma termer.

Atens makt minskade efter nederlaget i det peloponnesiska kriget mot spartanerna. Från och med den tiden började teatern spela gamla tragedier igen. Även om dess teatertraditioner tycks ha förlorat sin livskraft fortsatte den grekiska teatern under den hellenistiska perioden (perioden efter Alexander den stores erövringar på 400-talet f.Kr.). Den viktigaste hellenistiska teaterformen var inte tragedi utan "ny komedi", komiska episoder om vanliga medborgares liv. Den enda dramatiker från denna period vars verk har överlevt är Menander. Ett av de viktigaste bidragen från den nya komedin var dess inflytande på den romerska komedin, ett inflytande som kan ses i Plautus' och Terence' kvarvarande verk.

Ursprungligen hade pjäserna en kör på upp till 50 personer som framförde pjäserna på vers till musik, från morgonen till kvällen.

Föreställningslokalen var ett enkelt halvcirkelformat rum, orkestern, där kören dansade och sjöng. Orkestern låg på en tillplattad terrass vid foten av en kulle, vars sluttning gav en naturlig teatron (plats för att titta på). Senare kom termen "teater" att användas för hela området med teatron, orkester och skené (scen).

Teatrarna gjordes mycket stora. Publiken kunde ha upp till fjorton tusen personer. Skådespelarnas röster måste höras i hela teatern, även i den översta sätesraden. Grekernas förståelse för akustik kan jämföras väl med dagens teknik.

År 465 f.Kr. började dramatikerna använda sig av en kuliss eller scenisk vägg som hängde eller stod bakom orkestern och som också fungerade som ett område där skådespelarna kunde byta kostym. Det var känt som skênê (scen). År 425 f.Kr. blev en scenvägg av sten, kallad paraskenia, ett vanligt komplement till skênê på teatrarna. Proskenion ("framför scenen") var försedd med pelare och liknade dagens proscenium.

Grekiska teatrar hade också ingångar för skådespelare och körmedlemmar som kallades parodoi. Det var höga valv som öppnade sig mot orkestern och genom vilka artisterna gick in. I slutet av 500-talet f.Kr., ungefär vid tiden för Peloponnesiska kriget, var skênê, den bakre väggen, två våningar hög. Vissa teatrar hade också en upphöjd talarplats på orkestern som kallades logeion.

Natursköna element

Det fanns flera sceniska element som var vanliga i den grekiska teatern:

• makhina, en kran som gav intryck av att vara en flygande aktör (därför deus ex machina, vilket betyder "guden från maskinen").
• ekkyklema, en hjulförsedd vagn som används för att föra döda personer till publiken.
• Fallluckor eller liknande öppningar i marken för att lyfta upp personer på scenen.
• Pinakes, bilder som hängs upp för att skapa en scenografi
• Thyromata, mer komplexa bilder inbyggda i scenen på andra nivån (tredje nivån från marken).
• Falliska rekvisita användes i satyrspel för att symbolisera fertilitet till Dionysos ära.

Grekisk kör

Även om kören i början var mycket större, har den numera stabiliserats till 12 eller 15 i tragedier och 24 i komedier. De spelar vanligtvis en gruppkaraktär, till exempel "de gamla männen i Argos". Kören ger bakgrundsinformation, sammanfattningar och kommentarer. I många av dessa pjäser uttrycker kören för publiken det som huvudpersonerna inte kan säga, till exempel deras dolda rädslor eller hemligheter.

Kören kan sjunga eller tala unisont (säga samma sak tillsammans). Kören kompenserade för att det bara fanns en, två eller tre skådespelare som spelade flera roller vardera (bytte mask).

Innan Aischylos införde flera skådespelare var den grekiska kören den viktigaste aktören i förhållande till en ensam skådespelare. Körens betydelse minskade efter 500-talet f.Kr., då kören började skiljas från den dramatiska handlingen. Senare dramatiker var mindre beroende av kören.

Man vet att masken har använts sedan Aischylos' tid på 600-talet e.Kr. Det är en av de typiska sakerna man gjorde på den klassiska grekiska teatern. Masker användes också vid dyrkan av Dionysios, och det är troligen så traditionen började.

De flesta bevisen kommer från några vasmålningar från 500-talet f.Kr. som visar skådespelare som förbereder sig för en satyrspelning. Inga fysiska bevis har bevarats: maskerna var gjorda av organiska material. De betraktades inte som permanenta föremål, och de tillägnades Dionysos altare efter föreställningarna. Det finns dock exempel på statyer av skådespelare som bär en mask i handen.

Masker tillverkades för skådespelarna och för kören, som hjälper publiken att veta vad en karaktär tänker. Alla i kören bär samma mask, eftersom de representerar samma karaktär.

Maskfunktioner

På en stor friluftsteater, som Dionysos-teatern i Aten, förde maskerna karaktärernas ansikten närmare publiken, eftersom de hade överdrivna drag och uttryck. En skådespelare kunde uppträda och återkomma i olika roller, eftersom publiken inte identifierade skådespelaren med en karaktär. Deras variationer hjälper publiken att skilja på kön, ålder och social status. Dessutom kunde de visa en förändring i en karaktärs utseende, till exempel Ödipus efter att ha förblindat sig själv. ^p70Unika masker skapades också för specifika karaktärer och händelser i en pjäs, till exempel Furierna i Aischylos' Eumenides och Pentheus och Cadmus i Euripides' The Bacchae. Maskerna, som bars av kören, skapade en känsla av enhetlighet och enhetlighet, ett slags flerstämmig persona eller en enda organism.