Klassiska Aten: politik, kultur och arv (508–322 f.Kr.)

Persiska kriget

När Persiens kung Xerxes bekämpade grekerna i Mindre Asien hjälpte Aten grekerna i Mindre Asien. Så småningom anföll perserna Grekland och de grekisk-persiska krigen började.

På Maratonslätten kämpade många perser med pil och båge mot grekerna. Trots att det fanns många fler perser än greker vann grekerna eftersom de hade spjut och svärd av metall.

Atens general Themistokles varnade atenarna för att perserna skulle återvända och att de därför borde utöka sin flotta. Folket gjorde det, och Sparta erbjöd sig att hjälpa till. År 480 f.Kr. anlände perserna och attackerade grekerna, både på land och till sjöss. Perserna vann slaget vid Thermopylae, men slaget gav grekerna tid att förbereda sig.

Även om staden Aten brändes ner hade de flesta människor flytt till de närliggande öarna för att söka skydd. Themistokles beordrade grekerna att förbereda sig för en ny attack. Den här gången bad han dem att lämna sina fartyg i Salamisbukten. När perserna anlände blev de överraskade och förvirrade av hamnen som var så full av fartyg att de inte kunde färdas i den. I detta slag vid Salamis förstörde några hundra grekiska fartyg många, många persiska fartyg. Xerxes gav sig av.

Året därpå vann 32 000 grekiska hopliter och 50 000 andra soldater slaget vid Plataea. Perserna anföll inte Grekland igen.

Peloponnesiska kriget

Även om Sparta och Aten hjälpte varandra i strid var de kulturellt sett mycket olika. Mellan 431 och 404 f.Kr. kämpade dessa två stadsstater i en konflikt som kallades Peloponnesiskakriget efter namnet på den nedre delen av halvön. Sparta fick hjälp av andra stater. Många människor dog under belägringen av Aten på grund av en fruktansvärd sjukdom, däribland Perikles.

År 405 förstörde spartanerna Atens flotta i en strid. Aten kapitulerade till Sparta året därpå.

Sparta styrde i 30 år, men många människor gillade inte Spartas styre, och Thebe, en annan stadsstat, hjälpte Aten att besegra Sparta. I nio år var Thebe den mäktigaste staten.

Grekland var dock mycket svagare på grund av krigen i landet. Filip av Makedonien började flytta in på grekiskt territorium. Trots att Demosthenes varnade Aten för faran brydde sig inte atenarna om det. Vid Chaeronea kontrollerade Filip av Makedonien Grekland.

När Filip dog gav sig hans son Alexander den store ut för att erövra världen, trots att han bara var 20 år gammal. Han vann Mindre Asien, Persien, Egypten och en liten del av Indien, men han dog av sjukdom när han var 32 år.

Folket i Aten åt enkelt, vanligtvis kornkakor, lök, fisk och frukt. Som kläder bar männen korta tygstycken (tunikor), förkläden och sandaler för arbetet. Kvinnan bar en chiton, som var ett långt, löst tyg som fästes på axeln. Det lösa plagget var som en blus på grund av ett rep som bars runt midjan. Sandaler tillverkades genom att sätta foten på en bit skinn medan skomakaren gjorde ett överdrag för foten.

Barnen gillade att ha kaniner som husdjur och att spela bollspel. På skoj tävlade de också med små vagnar som drogs av hundar. De undervisades av slavar och lärde sig poesi, musik och dans. Motion var också viktigt.

När en ung man fyllde 18 år började han två års utbildning för armén. Efter det kunde han gå med i de herrklasser där spjutkastning utfördes. Som skydd vid brottning band han läderremsor runt handlederna. Han klippte också sitt hår. Lärare från många länder undervisade de unga männen.

De grekiska hopliterna kämpade tätt tillsammans i en falangformation. Deras spjut var mycket långa.

Kvinnor i det antika och klassiska Aten behandlades med liten respekt. De kunde inte bli medborgare i Aten. Det betyder att de inte kunde rösta och inte hade något direkt inflytande över vad som hände i Aten. De kunde inte ställa upp i val.

Flickor kunde inte vara medborgare. De lämnade sina hem vid 14 års ålder för att gifta sig, ibland med en man som var mycket äldre än hon själv (cirka 30 år). Hennes äktenskap skulle arrangeras av hennes far. I de flesta fall valde fadern en rik man till sin dotter. Flickan och hennes mor hade inget att säga till om vem hon gifte sig med, det var helt och hållet faderns val.

Jämför det med Sparta. Spartanska kvinnor åtnjöt en status, makt och respekt som var okänd i resten av den klassiska världen. Även om spartanska kvinnor var utestängda från det militära och politiska livet hade de stor status som mödrar till spartanska krigare. När männen ägnade sig åt militär verksamhet tog kvinnorna ansvar för att sköta gods.

På 400-talet f.Kr. ägde spartanska kvinnor mellan 35 och 40 procent av all spartansk mark och egendom. Under den hellenistiska perioden var några av de rikaste spartanerna kvinnor. De kontrollerade sina egna egendomar, liksom egendomarna för manliga släktingar som var borta med armén. Spartanska kvinnor gifte sig sällan före 20 års ålder, och till skillnad från atenska kvinnor som bar tunga, döljande kläder och sällan sågs utanför huset, bar spartanska kvinnor korta klänningar och gick vart de ville. Såväl flickor som pojkar fick utbildning. Såväl unga kvinnor som unga män kan ha deltagit i Gymnopaedia ("festivalen för nakna ungdomar").