I vissa religioner beskrivs djävulen som en ond ande eller en övernaturlig varelse som försöker leda människor bort från Gud eller få dem att handla moraliskt fel. Namnen "djävul" och "Satan" används ofta både om en allmän ond makt och om en särskild ledande ondskefull varelse. Ordet "djävul" i europeiska språk går tillbaka på grekiska diabolos, som betyder ungefär "förtalare" eller "den som anklagar" — alltså en falsk anklagare eller smädare. I Nya testamentet förekommer diabolos som titel för Satan, och det grekiska ordet har via latin och fornengelska gett upphov till moderna ord som "devil".
Etymologi och namn
Flera ord har använts för att beskriva ondskans figur i olika traditioner:
- Satan (hebreiska: śāṭān) betyder "motståndare" eller "anklagare" och används i judiska skrifter ibland om en himmelsk åklagare (t.ex. i Jobs bok) och ibland om en människas motståndare.
- Diabolos (grekiska) betyder "den som kastar över", i överförd betydelse en förtalare eller anklagare och är ursprunget till ordet "djävul" i många europeiska språk.
- I islam används ofta Iblis och shayṭān (arabiska) — Iblis är den särskilda varelse som vägrade lyda Gud och därmed blev fördömd, medan shayāṭīn (plural) betecknar onda andar eller frestare.
Tolkningar i judendom, kristendom och islam
I Gamla testamentet finns några olika bilder som senare tolkats som föregångare till den kristna djävulsbilden. I berättelsen om Eden framträder ormen som frestares och vilseledare, men texten namnger inte en enhetlig personlighet som i senare traditioner. I vissa texter förekommer också en funktionell "satan" — en himmelsk åklagare eller prövande ande snarare än en personifierad ond makt.
I kristendomen utvecklas bilden av en fallen ängel som blir den främste motståndaren mot Gud. Traditionen har tagit delar från flera texter: en viktig källa är tolkningen av vissa poetiska och profetiska bilder i skrifter som Jesaja och Hesekiel, där språk om stjärnfall eller kungars fall lästs som symboler för en ängels uppror. Namnet Lucifer (latin för "ljusbäraren") har i senare kristen tradition bundits till en sådan fallen ängel, även om ursprungstexterna i många fall syftar på jordiska härskare och använder bildspråk. I Nya testamentet framträder Satan som frestaren (t.ex. under Jesu prövningar), som "världens härskare", "prins av demonerna" och som den som vill föra människor bort från Gud.
I Koranen finns berättelser om hur Iblis vägrar att böja sig inför Adam och därmed blir en fördömd figur som försöker leda människor vilse. Termen shayṭān används för frestare och onda andar och kan också beskriva inflytandet från dessa makter. Skillnaden mot vissa kristna framställningar är att Iblis i många muslimska traditioner är av släktet jinn, inte en ängel, och därmed en varelse av fri vilja som kan välja att göra gott eller ont.
Bibeln och traditionens utveckling
Bibeln innehåller inte en helt enhetlig mytologi om en enda personifierad djävul. Bilden växer fram över tid genom tolkningar, apokryfiska och intertestamentala skrifter, samt kyrkofädernas och teologernas kommentarer. I tidig judendom kunde "satan" vara en roll: en himmelsk anklagare som prövar människors trofasthet. I kristen teologi blev Satan ofta den fallne ängeln som ledde ett uppror i himlen, till följd av vilka han tillsammans med sina anhängare kastades ut — en bild som blivit central i medeltida och senare konst, litteratur och predikan.
Kulturella, litterära och konstnärliga avbildningar
Djävulen har gett upphov till många konstnärliga gestaltningar: i medeltida och renässanskonst framstår han ibland som hornprydd demon, i litteraturen som den listige frestaren (t.ex. i medeltida moralspel, i John Miltons "Paradise Lost" eller i Dantes "Inferno"). I folktron förekommer också mindre skräckinjagande men ändå skadliga demoner och frestare, samt berättelser om pakt med djävulen. Dessa gestaltningar har både speglat och påverkat teologiska föreställningar.
Moderna tolkningar och rörelser
I modern tid förekommer flera olika sätt att se på djävulen:
- Teologiska traditioner fortsätter att tolka Satan som en verklig personlighet i kosmisk kamp mellan gott och ont.
- Andra ser Satan som en symbol för mänsklig ondska, egoism eller psykologiska drag som frestelse och självbedrägeri.
- Särskilda rörelser som satansm (t.ex. LaVeys sekulära LaVeyan Satanism) använder djävulsbilder symboliskt för individualism och uppror mot religiös moral, medan teistiska satanister tillber Satan som en gudomlig personlighet.
Sammanfattning
Föreställningen om djävulen är komplex och varierar mellan religioner, historiska perioder och kulturer. Ibland är djävulen en konkret ond varelse — en fallen ängel eller en ond jinn — och ibland en funktionell roll, en symbol för motstånd, prövning eller ondska. Hur man tolkar dessa bilder beror i hög grad på teologisk, historisk och kulturell kontext.
Obs: Olika religioner och sekter har egna detaljerade traditioner och texter om djävulen, och det finns en rik litterär och konstnärlig tradition som påverkat hur figuren uppfattas i dag.

