För Thomas Manns novell se Der Tod in Venedig.

Death in Venice är en opera av Benjamin Britten. Den är baserad på berättelsen Death in Venice (Der Tod in Venedig) av den tyske författaren Thomas Mann.

Operans libretto (text) skrevs av Myfanwy Piper. Det var den sista operan som Britten skrev. Den uruppfördes på Snape Maltings nära Aldeburgh i England den 16 juni 1973. Britten var för sjuk för att själv dirigera den. Huvudrollen i Aschenbach sjöngs av Sir Peter Pears.

Handling och teman

Operan följer i stora drag Thomas Manns novell: kompositören och författaren Gustav von Aschenbach (i Manns text en författare, i Brittens opera framställs han som en äldre konstnärssjäl) reser till Venedig för att vila, men blir alltmer besatt av en ung pojke, Tadzio. Berättelsen utforskar teman som skönhet och fördärv, konstnärens ensamhet, åldrande, begär och död. I både novellen och operan används Venedig som en symbol för förfall och avskildhet från vardagens moral.

Musik och uppbyggnad

Brittens sena tonspråk i Death in Venice kombinerar lyriska partier med mer fragmentariska, symboliska ljudbilder. Musiken bygger upp ett suggestivt, ofta kammaraktigt ljudlandskap där soloinstrument och små ensembler spelar fram skiftande stämningar — från introspektiva, nästan recitativa partier för Aschenbach till mer exotiska eller rytmiskt drivet material som för tankarna till Venedigs folkmassor och karnevalsliknande atmosfärer. Britten använder återkommande motiv och färgstarka orkestreringar för att tydliggöra Aschenbachs inre liv och förvandling.

Roller och scenframställning

  • Aschenbach – huvudroll (tenor), den plågade konstnären; vid uruppförandet sjöng Sir Peter Pears.
  • Tadzio – den unge pojken som blir föremål för Aschenbachs besatthet; i många uppsättningar är rollen mimisk eller koreograferad snarare än sångerska.
  • Kör och mindre roller – turister, kyrkobesökare och andra som bidrar till Venedigs folkmassa och den sociala bakgrunden.

Sceniskt ställer operan stora krav på regissören: Venedigs stämningar, Aschenbachs inre visioner och den laddning som uppstår mellan honom och Tadzio måste gestaltas med både musikaliska och visuella medel.

Mottagande och uppförandehistoria

Vid uruppförandet 1973 möttes verket av blandade recensioner. Vissa hyllade Brittens känsliga och intensiva tonspråk, andra fann temat känsligt och kontroversiellt. Med tiden har operan blivit ett centralt verk i Brittens produktion, ofta uppsatt och omdiskuterat på grund av sina etiska och estetiska frågeställningar. Brittens dåliga hälsa under uruppförandet — han kunde inte själv dirigera — har också präglat berättelsen om verkets första framförande.

Inspelningar och senare produktioner

Det finns flera inspelningar och uppsättningar av Death in Venice med internationella ensembler. Inspelningar med Sir Peter Pears som Aschenbach samt med andra ledande brittiska och europeiska sångare har bidragit till att sprida operan i konsert- och skivsammanhang. Produktionsmässigt har regissörer tolkat berättelsen på olika sätt — från naturalistiska Venedigscener till mer abstrakta, symboliska sceniska lösningar.

Betydelse och eftermäle

Death in Venice räknas som ett av Brittens mest personliga och komplexa verk. Det sammanför litterär förlaga och musikalisk reflektion kring konstnärens roll, begär och död. Operan fortsätter att engagera publiken och forskare, både för sin musikaliska kvalitet och för de moraliska och estetiska frågor den väcker.