Samuel Coleridge-Taylor — engelsk kompositör och dirigent (1875–1912)

Bakgrund och uppväxt

Coleridge-Taylor föddes i London och växte upp i Croydon. Hans far var av sierraleonskt ursprung och arbetade som läkare i Västafrika, medan hans mor var engelska; paret var inte gifta och fadern lämnade landet innan sonen hunnit knyta band till honom. Den unge Samuel hade tidigt musikintresse och utbildade sig formellt vid Royal College of Music, där han studerade violin och senare komposition under ledning av bland andra Charles Villiers Stanford.

Utbildning, tidig karriär och familj

Under sina studieår etablerade Coleridge-Taylor sig som lovande tonkonstnär. Han gifte sig 1899 med Jessie Walmisley, en tidigare studiekamrat, och de fick två barn: en son, Hiawatha, och en dotter, Avril (Gwendolyn). Familjelivet och hans lärarkontakter vid konservatoriet bidrog till att forma både hans nätverk och hans konstnärliga ambitioner.

Viktigaste verk och konstnärlig inriktning

Coleridge-Taylors mest varaktiga bidrag till repertoaren är den episka kantaten Hiawatha's Wedding Feast, baserad på Longfellows diktcykel. Detta verk, framfört och dirigerat av bland andra hans tidigare lärare, befäste hans rykte. Han skrev även många sånger och shorter stycken för kör och orkester, och gjorde arrangemang av afroamerikanska och afrikanska melodier i en klassisk ram. Hans konstnärliga mål beskrevs ofta som en önskan att förena klassisk kompositionskonst med musikaliska uttryck som speglade hans eget afrohertitage och den växande kontakten med afroamerikansk litteratur och poesi.

Identitet, influenser och resor

Resan till Förenta staterna 1904 var viktig för Coleridge-Taylor; den fördjupade hans intresse för sitt afrikanska ursprung och fick honom att studera afrikanska och afroamerikanska musiktraditioner mer aktivt. Han tonsatte bland annat dikter av den amerikanske poeten Paul Laurence Dunbar och såg paralleller till vad samtida kompositörer gjort med nationella melodier. Han eftersträvade att lyfta musiken från afrikanska kulturer till en plats i den västerländska konserttraditionen.

Personlighet, dirigentskap och mottagande

Som person beskrevs Coleridge-Taylor ofta som blyg men skicklig som dirigent och pedagog. Han dömdes ofta inbjuden som domare vid festivaler och ledde körer och orkestrar med tyst auktoritet. Hans verk mottogs väl i samtiden och hans popularitet återspeglades i kunglig uppmärksamhet och i omfattande återupptaganden av hans kantater under följande decennier.

Död och arv

Coleridge-Taylor avled 1912, endast 37 år gammal, av komplikationer efter en sjukdom. Efter hans död fick hans familj både privat och offentlig hjälp; kungliga donationer och minneskonserter i London bidrog till att försäkra familjens trygghet. Hans musik fortsatte att framföras under 1900‑talet, bland annat i stora körproduktioner och festivaluppsättningar, och påverkar fortfarande intresse för möten mellan klassisk musik och musikaliska traditioner från Afrika och dess diasporor.

Noterbara fakta och exempel på verk

• Hiawatha's Wedding Feast – hans mest inflytelserika kantat.
• Flera sånger efter Paul Laurence Dunbar.
• Arbeten för kör och orkester som visade intresse för nationella och etniska melodier.

Vidare läsning och källor

• Födelseort och tidiga år
• Födelsedatum
• Allmän biografisk översikt
• Croydon och uppväxtmiljö
• Dödsdatum
• Yrkesbeteckning: kompositör
• Holborn – tidig bostadsort
• Faderns yrke
• Faderns ursprung: Sierra Leone
• Moderns bakgrund
• Faderns återresa till Afrika
• Faderns tjänstgöring som coroner
• Verksamhet inom det brittiska systemet
• Tjänstgöring i Gambia
• Studier i violin
• Royal College of Music
• Kompositionsstudier
• Charles Villiers Stanford
• Edward Elgars stöd
• Three Choirs Festival
• Kantaten Hiawatha's Wedding Feast
• Turnén i USA
• Årtal för amerikanska besök
• Intresse för afrikansk musik
• Jämförelser med Brahms
• Ungerska musikaliska influenser
• Jämförelser med Dvořák
• Böhmiska musikaliska influenser
• Hans verksamhet som dirigent
• Roll som festivalsdomare
• Dödsorsak: lunginflammation
• Kungligt erkännande från George V
• Pension till änkan
• Minneskonsert i Royal Albert Hall
• Sir Malcolm Sargents senare uppsättningar