Att dirigera

Historia

På 1600-talet var orkestrarna vanligtvis så små att de inte behövde någon dirigent. Ofta leddes de av keyboardspelaren eller huvudviolinisten. Men när orkestrarna växte i storlek och började använda ett större antal olika instrument blev det en konvention att någon som inte spelade något instrument stod med ansiktet mot orkestern som dirigent eller dirigent. En tidig dirigent var den franske kompositören Jean-Baptiste Lully (1632-1687), som slog takten genom att slå en stor käpp (som en promenadkäpp) i golvet i takt med musiken. En dag slog han med käppen så hårt att den gick igenom hans fot och han dog av kallbrand.

Att dirigera som vi känner till det idag hade blivit normalt på 1800-talet. Kompositören Felix Mendelssohn (1809-1847) var känd för att också vara en mycket bra dirigent. Vissa dirigenter på viktoriansk tid uppträdde som om de ville visa upp sig. Vid ungefär samma tid började Louis Antoine Jullien (1812-1860) var en fransk dirigent som bar vita handskar, som presenterades för honom på en silverbricka i början av konserten. Han klädde sig i dyra kläder och hans långa svarta hår viftade överallt när han dirigerade. Han var mycket framgångsrik, först i Frankrike, därefter i Storbritannien och sedan även i USA, där han arbetade med showmannen P.T. Barnum. Hans konserter var en blandning av dans och "klassisk" musik, alltid med de bästa musikerna. Hans liv var så märkligt att en biografi (på franska) har publicerats ([1]).

Den brittiske dirigenten Sir Henry Wood (1869-1944), som var känd för att ha dirigerat The Proms, var en omtyckt man som var respekterad och älskad av orkestrar och publik.

Teknik för att genomföra

Dirigenter slår vanligtvis takten med höger hand. Detta gör att vänster hand är fri för att visa de olika instrumenten när de kommer in (när de börjar spela) och för att ge tolkande gester, t.ex. för att ange när de ska spela högre eller mjukare, snabbare eller långsammare. De flesta dirigenter har en käpp som kallas "batong". Den gör det lättare för människor längst bak i stora orkestrar eller körer att se takten. Andra dirigenter, t.ex. de som leder sångare, föredrar att inte använda en stav. En dirigent står på en liten plattform som kallas "rostrum".

Det är inte lätt att vara en bra dirigent. Det handlar inte bara om att ge en jämn takt. En bra dirigent måste känna till musiken mycket väl, förstå hur kompositören ville att musiken skulle låta, kunna ta reda på de tekniska detaljerna och veta hur han eller hon ska kunna arbeta med orkestern för att skapa fantastisk musik som alla vill lyssna på. Att ha god kommunikationsförmåga skulle vara till stor hjälp, men vissa dirigenter talar väldigt lite under repetitionerna. De gör allting tydligt genom sitt sätt att dirigera.

Berömda ledare

Några av de mest kända dirigenterna i det förflutna var: Gustav Mahler, Hans Richter, Arthur Nikisch, Arturo Toscanini, Bruno Walter, Wilhelm Furtwängler, Herbert von Karajan, Leopold Stokowski, Georg Solti, John Barbirolli, Otto Klemperer, George Szell och Leonard Bernstein.

Några av de mest kända dirigenterna idag är: De mest kända är Marin Alsop, Riccardo Chailly, Gustavo Dudamel, Sir Simon Rattle, Andris Nelsons, Valery Gergiev och Bernard Haitink.

Titlar

Den huvuddirigent som ansvarar för en orkester kallas ofta "musikalisk ledare". Detta innebär vanligtvis att han eller hon har stor makt över orkesterns organisation, t.ex. att välja vilken musik som ska framföras vid varje konsert eller att bjuda in solister att uppträda med orkestern. Orkestrar kan ge hederstitlar till sin dirigent, till exempel "dirigentpristagare".

En "gästdirigent" är en person som regelbundet dirigerar en orkester, men som inte är huvuddirigent. Vanligtvis blir han eller hon inbjuden av huvuddirigenten att dirigera en föreställning då och då. En "biträdande dirigent" är ofta en ung dirigent som hjälper huvuddirigenten och får chansen att dirigera några av konserterna. Leonard Bernstein blev berömd 1953 som assisterande dirigent för New York Philharmonic när han ledde en konsert, som sändes nationellt på CBS Radio, utan att ha haft tid att förbereda sig för den. Han skulle bli huvudledare för den orkestern från 1958 till 1969.