Kejsarpingvinen (Aptenodytes forsteri) är en pingvin som lever i Antarktis. Det är den längsta och tyngsta av dagens pingviner och den art som är bäst anpassad till att häcka på havsis under den antarktiska vintern. Kejsarpingviner bygger inga bon — ägget hålls i stället vilande på förbenade fötter och skyddas av ett hudveck, den så kallade ruggpungen, under hanens omsorg.

Utseende och storlek

Kejsarpingviner är svartvita med ljusa, gyllene eller orange färgtoner på sidorna av halsen och övre bröstet. De är mycket kraftiga fåglar med kompakt, strömlinjeformat kroppsskick anpassat för snabb simning och djupa dyk. En vuxen kejsarpingvin blir normalt omkring 1,1 m till 1,3 m lång och kan väga från ungefär 20 kg upp till omkring 40–45 kg, där hanarna ofta är tyngre än honorna. De stela vingarna (fenorna) är anpassade för framdrivning under vatten och är ungefär 76 cm långa räknat tvärs över kroppen.

Utbredning och habitat

Kejsarpingviner finns utmed den omkringliggande havsisen runt Antarktis. De häckar i stora koloniområden på stabil havsis, ofta långt från öppet vatten, och genomför långa vandringar mellan häckningsplatserna och fiskerikare områden till havs.

Föda och jakt

Deras diet består framför allt av fisk, bläckfisk och krill. Kejsarpingviner är mycket skickliga dykare och kan dyka djupare än någon annan fågel — dyk på mer än 500 meters djup och med längd upp till omkring 20 minuter har registrerats — vilket gör att de kan nå byten som andra predatorer inte når.

Fortplantning och ungar

Fortplantningssäsongen börjar under den mörka och kalla antarktiska vintern. Honan lägger vanligtvis ett enda ägg som omedelbart överlämnas till hanen. Hanen inkuberar ägget på sina fötter under ruggpungen i cirka 60–65 dagar utan att lämna kolonin, medan honan går tillbaka till havet för att födosöka. När ägget kläckts matar föräldrarna ungen med uppstött föda och bildar senare så kallade "crèches" — grupper av ungar som värmer varandra medan föräldrarna turas om att hämta mat.

Speciella egenskaper

  • Isöverlevnad: Kejsarpingviner är extremt väl isolerade genom tjockt fettlager och flera fjäderlager som hjälper dem klara låga temperaturer och kraftig vind.
  • Porpoising: När de simmar kan de hoppa upp ur vattnet i snabba sekvenser — en teknik som kallas porpoising — vilket minskar vattenmotståndet och hjälper dem att andas utan att tappa fart.
  • Socialt beteende: Under häckningsperioden bildar de trånga grupper som hjälper individer att spara värme och skydd mot vinden.

Bestånd och hot

Det finns uppskattningsvis omkring 595 000 vuxna kejsarpingviner i Antarktis enligt moderna inventeringar. Artnas framtid påverkas starkt av klimatförändringar: minskad havsis och förändringar i bytenas tillgång (till exempel krill) utgör de största hoten. Andra hot är indirekta effekter från fiske, föroreningar och störningar från mänsklig verksamhet. Flera forskningsprojekt följer kejsarpingvinernas bestånd och beteende för att bättre förstå hur arten påverkas och för att förbättra bevarandeinsatser.

Kejsarpingvinen är ett ikoniskt exempel på en art som är nära knuten till ett speciellt habitat — havsisen — och visar tydligt hur känsliga polära system är för klimatförändringar.