Bläckfiskar (Cephalopoda) — huvudfotingar: arter, anatomi och livsmiljö

Grupper av bläckfiskar

• Nautiloider: Nautilus
• Ammonoider: Ammoniter (utdöda)
• Coleoider
• Belemniter (utdöda)
• Kalmar (4 olika grupper)
• Bläckfisk (Sepia)
• Bläckfisk

Antal arter

Nya arter av bläckfiskar upptäcks fortfarande:

• 1998: 703 nya arter
• 2001: 786 nya arter
• 2004: uppskattning: mellan 1000 och 1200 arter

Det finns många fler fossila arter. Man tror att det finns omkring 11 000 utdöda taxa.

Nervsystemet och beteende

Bläckfiskar är de mest intelligenta ryggradslösa djuren och har goda sinnen och stora hjärnor. Nervsystemet hos bläckfiskarna är det mest komplexa bland ryggradslösa djur, och förhållandet mellan hjärna och kroppsmassa ligger mellan det hos varmblodiga och kallblodiga ryggradsdjur. De jättelika nervfibrerna i bläckfiskens mantel har varit ett populärt experimentellt material i många år; deras stora diameter gör dem lättare att studera.

Färg och ljus

De flesta bläckfiskar har kromatofoner - det vill säga celler med olika färger - som de kan använda på många överraskande sätt. Förutom att smälta in i bakgrunden har vissa bläckfiskar bioluminescens, vilket innebär att de lyser nedåt för att dölja sina skuggor för eventuella angripare. Bioluminescensen skapas av bakteriella symbionter, och värdbläckfisken kan hitta ljuset från dessa djur. Bioluminescens kan också användas för att locka till sig byten, och vissa arter använder färgglada shower för att få parningar, förvåna rovdjur eller till och med signalera till varandra.

Färgning

Färgningen kan ändras på millisekunder när de anpassar sig till sin omgivning, och pigmentcellerna kan expandera eller krympa. Snabba färgförändringar är vanligtvis vanligare hos kustnära arter än hos arter som lever i öppna havet. De som lever i öppna havet använder sig oftast av kamouflage för att göra sin kroppsform mindre lätt att se.

Bevis på ursprunglig färgning har hittats i fossil från bläckfiskfossil så långt tillbaka som till Silur. Vissa arter med rakt skal hade linjer runt skalet, som tros ha använts för att kamouflera kroppens konturer. Devoniska bläckfiskar har mer komplexa färgmönster, vars funktion kan vara mer komplex.

Flytta runt

Bläckfiskar förflyttar sig vanligen med hjälp av jetdrift (sprutande vatten). Detta kräver mycket energi jämfört med fiskars stjärtmotordrift. De använder sig av jetdrift eftersom de inte har fenor eller fenor. Effektiviteten av jetdrift minskar med större djur. Detta är förmodligen anledningen till att många arter använder sina fenor eller armar för att förflytta sig om möjligt.

Syrehaltigt vatten förs in i mantelhålan till gälarna. Genom att dra ihop mantelns muskler trycks vattnet ut genom sifonen, som bildas av ett veck i manteln. Bläckfiskarnas rörelse är vanligtvis bakåt när vattnet pressas ut framåt, men sifonen kan peka åt olika håll. Vissa bläckfiskar kan anpassa sin kroppsform för att lättare kunna röra sig genom vattnet.

Vissa bläckfiskarter kan också gå på havsbotten. Kalmar och bläckfiskar kan förflytta sig korta sträckor i alla riktningar genom att flytta en muskelklaff runt manteln.

Bläck

Med undantag för Nautilidae och arter av bläckfiskar i underordningen Cirrina har alla kända bläckfiskar en bläcksäck som kan användas för att sprida ett moln av mörkt bläck för att förvirra rovdjur.

Blod

Liksom de flesta blötdjur använder bläckfiskar hemocyanin, ett kopparhaltigt protein, i stället för hemoglobin för att transportera syre. Därför är deras blod färglöst när det är syrefritt och blir blått när det placeras i luft.

Reproduktion och livscykel

Med några få undantag lever Coleoideans korta liv med snabb tillväxt. Det mesta av energin från maten används för att växa. Penisen hos de flesta manliga Coleoidea är en lång och muskulös ände av vas deferens (röret för spermier) som används för att överföra spermatophorer (spermapaket) till en modifierad arm som kallas hectocotylus. Denna används i sin tur för att transportera spermatoforerna till honan. Hos arter där hectocotylus saknas är penisen lång och kan sträcka sig utanför mantelhålan och överför spermatoforerna direkt till honan. Honorna lägger många små ägg i en omgång och dör därefter. Nautiloidea däremot lägger några få stora ägg i varje omgång och lever länge.

Utveckling

Klassen utvecklades under slutet av kambriska tiden och var de vanligaste och mest varierade marina livsformerna under paleozoisk och mesozoisk tid. Tommotia, en tidig bläckfisk, hade bläckfiskliknande tentakler men också en snigelliknande fot som den använde för att förflytta sig över havsbotten. Tidiga bläckfiskar befann sig högst upp i näringskedjan.

De gamla (Belemnoidea) och moderna (Neocoleoidea) coleoiderna, liksom ammonoiderna, har alla divergerat (utvecklats bort från) från nautiloiderna med yttre skal under den mellersta paleozoiska eran, för mellan 450 och 300 miljoner år sedan. De flesta gamla sorter hade skyddande skal. Dessa skal var först koniska men utvecklades senare till de böjda former som man ser hos moderna nautilusarter. Skal inuti kroppen finns fortfarande kvar hos många levande bläckfiskgrupper, t.ex. bläckfisk. Den mest kända gruppen med yttre skal, ammoniterna, dog ut i slutet av kritaperioden.

Andra källor

• Berthold, Thomas, & Engeser, Theo. 1987. Fylogenetisk analys och systematisering av Cephalopoda (Mollusca). Verhandlungen Naturwissenschaftlichen Vereins in Hamburg. (NF) 29: 187-220.
• Engeser, Theo. 1997. Fossil Nautiloidea sida. <http://userpage.fu-berlin.de/~palaeont/fossilnautiloidea/fossnautcontent.htm>
• Felley J. Vecchione M. Roper C.F.E. Sweeney M. & Christensen T. 2001-2003: Current classification of Recent Cephalopoda. internet: Internet: National Museum of Natural History: Department of Systematic Biology: Invertebrate Zoology: http://www.mnh.si.edu/cephs/
• Shevyrev A.A. 2005. Makrosystemet för bläckfiskar: en historisk översikt, nuvarande kunskapsläge och olösta problem: 1. Huvuddrag och övergripande klassificering av bläckfiskar. Paleontological Journal. 39: 606-614. Översatt från Paleontologicheskii Zhurnal #6, 2005, 33-42.