Mantis (Mantodea) – allt om bönsyrsor: arter, utseende och utbredning

Mantis (Mantodea) – allt om bönsyrsor: 2 300 arter, utseende, beteende och utbredning i tempererade & tropiska områden. Bilder, fakta och artguide.

En mantis (ordningen Mantodea) är en typ av insekt. De brukar kallas för bönemantider på grund av sin böneliknande hållning.

Gruppen omfattar cirka 2 300 arter. De förekommer i tempererade och tropiska miljöer. De flesta tillhör familjen Mantidae och kallas för Mantider.

I Europa avser namnet "bönsyrsa" endast en enda art, Mantis religiosa. De förväxlas ibland med phasmider (pinneinsekter).

Mantidernas närmaste släktingar är ordningen Blattodea (kackerlackor och termiter), och dessa två grupper utgör tillsammans superordningen Dictyoptera.

Utseende och anpassningar

Mantis är oftast smäckra insekter med ett karakteristiskt, triangelformat huvud som kan vridas för att skjuta fram synfältet. De har stora, framåtriktade ögon som ger god syn och förmåga att uppfatta rörelse. Framför allt är de kända för sina kraftiga, taggförsedda framben som fungerar som grip-/fångstverktyg (raptorial forelegs), vilket gör dem till effektiva rovdjur.

Storleken varierar mellan arter, från en till flera centimeter upp till runt 15 cm hos de största arterna. Många arter är väl kamouflerade — vissa ser ut som blad, andra som blommor — vilket hjälper dem att lura bytesdjur eller undvika rovdjur.

Förekomst och habitat

Mantider finns i stora delar av världen, i allt från varma tropiska skogar till tempererade gräsmarker och trädgårdar. De finns inte naturligt på Antarktis, men i många andra regioner finns olika arter anpassade till lokala förhållanden. De föredrar platser där de kan sitta still och vänta på byten, till exempel bland lövverk, buskar och höga grässtrån.

Arter och taxonomi

• Antalet arter uppskattas till cirka 2 300, fördelade på flera familjer där Mantidae är en av de största.
• I Europa är Mantis religiosa den mest kända och den art som oftast kallas "bönsyrsa".
• Mantodea placeras tillsammans med Blattodea i superordningen Dictyoptera, vilket speglar deras evolutionära släktskap med kackerlackor och termiter.

Beteende och föda

Mantider är främst dagaktiva jägare som fångar andra insekter som flugor, fjärilar, gräshoppor och ibland mindre spindeldjur eller små ryggradsdjur (hos stora arter). De jagar oftast genom att sitta helt still och sedan snabbt slå till med frambenen när ett byte kommer inom räckhåll.

Några vanliga beteenden:

• Ambush-jakt: stillasittande väntan och snabb fångst.
• Kamouflage och mimikry: efterlikna blad eller blommor för att lura byten eller undvika upptäckt.
• Visuella signaler: honor kan uppvisa särskilda rörelser vid försvar eller parning.

Fortplantning och livscykel

Mantider har ofullständig metamorfos (hemimetabola): ägg → nymfer → vuxna. Honan lägger ofta ägg i ett skumliknande skydd som hårdnar till en ootheca (äggkapsel). Ur äggen kläcks nymfer som i stort sett liknar vuxna men utan fullständiga vingar; de genomgår flera hudömsningar innan de är fullt utvecklade.

Sexuellt kannibalism — där honan ibland äter hanen i samband med eller efter parningen — förekommer hos flera arter. Fenomenets orsaker är föremål för forskning; möjliga förklaringar är näringsökning för honan, reduktion av hanens rörelse efter parning eller enkel opportunism.

Människor, kultur och skötsel

Praying mantis (bönsyrsan) är välkänd i många kulturer och förekommer i konst, folklore och till och med i kampsportens namn (t.ex. "Praying Mantis"-stilen i kinesiska kampsporter). I trädgårdar kan mantider vara nyttiga predatorer som hjälper till att kontrollera skadedjur.

Vissa arter hålls som terrariedjur; de är relativt lättskötta men kräver korrekt temperatur, luftfuktighet och levande föda. Viktigt vid skötsel:

• Rätt storlek på terrarium beroende på art.
• Passande foderinsekter (t.ex. syrsor, flugor, små gräshoppor).
• Undvik övermognad eller felaktiga parningar som kan leda till kannibalism.

Bevarande

Många mantisarter är ännu inte bedömda för bevarandestatus, men habitatförlust, intensivt jordbruk och bekämpningsmedel hotar lokala populationer. Några få arter kan vara sårbara eller hotade lokalt. För att bevara mångfalden är skydd av naturliga habitat och minskad pesticidanvändning viktiga åtgärder.

Sammanfattningsvis är mantider fascinerande rovdjur med unika anpassningar för jakt och kamouflage. Deras roll i ekosystemet som predatorer och deras kulturhistoriska genomslag gör dem både vetenskapligt och folkligt intressanta.

Livsvanor

Mantider är kända för sin jaktförmåga. De är rovdjur och deras föda består vanligtvis av levande insekter, inklusive flugor och bladlöss. Större arter har varit kända för att ta små ödlor, grodor, fåglar, ormar och till och med gnagare som bytesdjur.

De flesta maneter är rovdjur som ligger i bakhåll och väntar på att bytet ska komma för nära. Mantisen slår sedan till med en anmärkningsvärd hastighet. Vissa mark- och barkarter förföljer dock sitt byte ganska snabbt.

Bytet fångas och hålls säkert med gripande, spetsiga framben (raptoriska ben); det första bröstkorgssegmentet, prothorax, är vanligen långsträckt och flexibelt ledat, vilket gör det möjligt för de främre lemmarna att röra sig mer, medan resten av kroppen är mer eller mindre stilla.

Huvudets rörelser är också anmärkningsvärt flexibla. Hos vissa arter kan huvudet röra sig i nästan 300 grader. Detta möjliggör ett stort synfält (deras sammansatta ögon har ett stort binokulärt synfält) utan att behöva flytta resten av kroppen. Eftersom deras jakt i hög grad bygger på synen är de huvudsakligen dagaktiva, men många arter flyger på natten, då risken för att bli tagna av fåglar är mindre.

Mantider är mästare på kamouflage och de flesta arter använder sig av skyddande färger för att smälta in i lövverket eller substratet. Detta hjälper dem att undvika rovdjur och att bättre fånga sina offer. De smälter inte bara in i lövverket, utan efterliknar det också, och ser ut som antingen levande eller vissna blad, pinnar, trädbark, grässtrån, blommor eller till och med stenar. Vissa arter i Afrika och Australien kan bli svarta efter en molt efter en brand i regionen för att smälta in i det eldhärjade landskapet (brandmelanism).

Mantider biter, men har inget gift och är inte farliga för människor. De är inte kemiskt skyddade; nästan alla stora rovdjur kommer att äta en mantis om de upptäcker den. Mantider är i allmänhet ganska aggressiva mot varandra, och de flesta arter är lätt kannibalistiska när de får tillfälle.

Ändringar av frambenen

Sök med bokstav