Platonisk realism

Ursprung

Bland naturfilosoferna i det antika Grekland var problemet med universalen ett mysterium om varifrån vissa saker får sina egenskaper som vi uppfattar som universaler - till exempel rött eller äpple eller gott eller kvinna eller sanning.

Platon förklarade att de särskilda sakerna i den synliga världen är ofullkomliga, övergående kopior av de universella idéerna som är de perfekta, bestående formerna. Formerna existerar utanför tid och rum, är universella och fungerar som mallar från vilka de partikulära sakerna manifesteras.

I sin Metafysik förklarade Aristoteles, en elev till Platon, att Sokrates och hans egen elev Platon ansåg att världen är i förändring, precis som Herakleitos hade sagt: "Man kan inte kliva i samma flod två gånger", ett tema som Eleatikerna, en grupp för-sokratiska filosofer, hade.

Influens

Platons strävan

Platon ansåg att endast sinnet kunde få tillgång till sanningarnas tidlösa verklighet, till formernas rike, som avbildar den synliga världen. Platons metaforiska allegori om grottan - där människorna bara känner till verkligheten som skuggor av de verkliga saker de ser interagera på en vägg - antyder de praktiska konsekvenserna av den platonska realismen när det gäller naturfilosofin i dess strävan att förklara naturvärlden och när det gäller värderingar i det mänskliga samhället. (Värdeteori omfattar etik, estetik och politisk filosofi).

Platon hade lett den fokuserade tillämpningen av geometrin, som utvecklats av Euklid, för att förklara den naturliga världen. Med sin syn på naturen betraktade Platon dock astronomi som något som liknade sökandet efter ett teoretiskt bevis i geometrin - abstrakt och inte den verkliga världen - varpå sinnets insikter som härrörde från en strävan efter andra sanningar genom sinnets utforskande av etik och estetik skulle leda till att man upptäckte sanningar inom Formarnas rike, utanför rum och tid.

Aristoteles svar

Aristoteles, en elev till Platon, svarade annorlunda på problemet med universalen. Aristoteles förklarade att universalen är begrepp som motsvarar egenskaper som bärs och delas av de särskilda sakerna själva. Aristoteles betraktade inte all verklighet som synlig, eftersom han erkände att det fanns själar, men betraktade ändå själarna som obeaktade delar av den synliga världen, som var verklig i sig själv. Aristotelismen formade i stor utsträckning det västerländska tänkandets utveckling.

Aristoteles utvecklade en mer eller mindre fullständig beskrivning och förklaring av den naturliga världen och utvecklade logik - syllogistisk logik - för att dra slutsatser om sambanden mellan tingen. Aristoteles förankring i den synliga världen var ett metafysiskt tillvägagångssätt som föreslog det som cirka 2 000 år senare utvecklades till empirisk vetenskap.

Platonism

Vissa matematiker och fysiker är platoniker, till exempel Max Tegmark och Roger Penrose. Dagens platoniker betraktar dock vanligtvis enheter inom den synliga världen som verkliga, och betraktar helt enkelt universella abstraktioner som tal, mängder, satser och geometri som motsvarande verkliga och tidlösa enheter som också existerar, även om rena platoniker endast betraktar formerna eller deras rike som verkliga.

Med hjälp av strängteorin och den holografiska principen antar vissa fysiker att Platons allegori om grottan närmar sig den naturliga världens struktur. Tegmark, som endast betraktar universums matematiska struktur som verklig, har kallats en radikal platonist.