Vad är platonisk realism? Förklaring av Platons teori om formerna
Upptäck platonisk realism: enkel förklaring av Platons teori om formerna, dess betydelse, exempel och kritiska perspektiv för studier i filosofi.
Platonisk realism är den teori om verkligheten som Platon utvecklade och förklarade i sin teori om formerna. Enligt den platonska realismen är den synliga världen av särskilda ting en skiftande utställning, likt skuggor som kastas på en vägg av aktiviteterna hos deras motsvarande universella idéer eller former. Medan den synliga världen av partikulära ting är mindre verklig och förgänglig, intar formerna den oobserverbara men sanna verkligheten: de är eviga, oföränderliga och verkliga i högre mening.
Vad innebär teorin om formerna?
Platons teori om formerna (eidê eller idéer) säger att för varje egenskap eller kategori vi uppfattar i den sinnliga världen finns en perfekt, allmän form. Exempelvis finns det en Form av Skönhet, en Form av Rättvisa och en Form av Människa (eller Mänsklighet). De enskilda, sinnliga föremålen är ofullkomliga avbildningar eller deltagare i dessa former. Vi känner igen och bedömer saker i världen genom att de «deltar i» eller liknar den motsvarande formen.
Viktiga kännetecken
- Transcendens: Former står bortom den sinnliga världen och existerar oberoende av våra sinnesintryck.
- Evighet och oföränderlighet: Former förändras inte och påverkas inte av tid eller materiella processer.
- Hierarki: Former kan rangordnas; den högsta formen är ofta det goda (Formen för det Goda), som ger mening åt de andra formerna.
- Particular–universellt-förhållande: De individuella tingen är särskilda exempel, medan formerna är universella principer eller ideal.
Kunskap och återerindring
För Platon är sann kunskap (episteme) kunskap om formerna, inte bara om sinnesvärldens föränderliga ting. I dialoger som Faidon och Menon framhåller Platon också idén om anamnesis (återerindring): själen har redan sett formerna före inkarnation och kan genom filosofisk reflektion och dialektik återerindre dem. Den kända liknelsen om grottan (i Staten) illustrerar hur människor misstar skuggor för verklighet och hur filosofen genom insikt kan vända sig mot ljuset och se formerna i sin rena form.
Kritik och alternativa perspektiv
Platonisk realism har mött flera invändningar genom historien. Aristoteles kritiserade idén att former existerar separat från materiella ting och föreslog istället att former (eller väsen) finns i tingen själva — en mer immanent realism. Andra alternativ är:
- Nominalism: Universella begrepp är bara namn (lat. nomina) utan verklig, separat existens.
- Konceptualism: Universella begrepp existerar i våra sinnen som mentala representationer, men inte oberoende utanför tänkandet.
- Platonska problem: Frågor som «the third man argument» kritiserar hur likhet mellan enskilda ting och formen ska förklaras utan oändliga regressproblem.
Platonisk realism vs. platonism
Platonismen används ofta för att beskriva den bredare traditionen som följer Platons idéer, inklusive senare anpassningar och tolkningar. Platonisk realism avser mer specifikt den metafysiska positionen att universella former eller idéer existerar oberoende och verkligt. Med andra ord: platonismen kan omfatta olika varianter, medan platonsk realism betecknar den rena formen av Platons ontologi.
Varför spelar det roll idag?
Platonisk realism har haft stort inflytande på västerländsk filosofi, teologi och idéhistoria. Debatten om universalia — om generaliseringar har verklig ontologisk status eller bara är språkliga/mentala — fortsätter i samtida metafysik, språkteori och filosofin om matematik. Diskussioner om abstrakta objekt, moralisk realism och vad «det goda» innebär kan spåras tillbaka till Platons tankegångar.
Sammanfattning: Platonisk realism hävdar att det finns en skiktad verklighet där eviga, oföränderliga former är den sanna grunden, och att den sinnliga världen bara erbjuder ofullkomliga kopior. Teorin förklarar möjligheten till stabil kunskap och komplexa begrepp, men har också gett upphov till betydande filosofiska invändningar och alternativa teorier.
Platon, den person som skapade idén om platonisk realism
Ursprung
Bland naturfilosoferna i det antika Grekland var problemet med universalen ett mysterium om varifrån vissa saker får sina egenskaper som vi uppfattar som universaler - till exempel rött eller äpple eller gott eller kvinna eller sanning.
Platon förklarade att de särskilda sakerna i den synliga världen är ofullkomliga, övergående kopior av de universella idéerna som är de perfekta, bestående formerna. Formerna existerar utanför tid och rum, är universella och fungerar som mallar från vilka de partikulära sakerna manifesteras.
I sin Metafysik förklarade Aristoteles, en elev till Platon, att Sokrates och hans egen elev Platon ansåg att världen är i förändring, precis som Herakleitos hade sagt: "Man kan inte kliva i samma flod två gånger", ett tema som Eleatikerna, en grupp för-sokratiska filosofer, hade.
Influens
Platons strävan
Platon ansåg att endast sinnet kunde få tillgång till sanningarnas tidlösa verklighet, till formernas rike, som avbildar den synliga världen. Platons metaforiska allegori om grottan - där människorna bara känner till verkligheten som skuggor av de verkliga saker de ser interagera på en vägg - antyder de praktiska konsekvenserna av den platonska realismen när det gäller naturfilosofin i dess strävan att förklara naturvärlden och när det gäller värderingar i det mänskliga samhället. (Värdeteori omfattar etik, estetik och politisk filosofi).
Platon hade lett den fokuserade tillämpningen av geometrin, som utvecklats av Euklid, för att förklara den naturliga världen. Med sin syn på naturen betraktade Platon dock astronomi som något som liknade sökandet efter ett teoretiskt bevis i geometrin - abstrakt och inte den verkliga världen - varpå sinnets insikter som härrörde från en strävan efter andra sanningar genom sinnets utforskande av etik och estetik skulle leda till att man upptäckte sanningar inom Formarnas rike, utanför rum och tid.
Aristoteles svar
Aristoteles, en elev till Platon, svarade annorlunda på problemet med universalen. Aristoteles förklarade att universalen är begrepp som motsvarar egenskaper som bärs och delas av de särskilda sakerna själva. Aristoteles betraktade inte all verklighet som synlig, eftersom han erkände att det fanns själar, men betraktade ändå själarna som obeaktade delar av den synliga världen, som var verklig i sig själv. Aristotelismen formade i stor utsträckning det västerländska tänkandets utveckling.
Aristoteles utvecklade en mer eller mindre fullständig beskrivning och förklaring av den naturliga världen och utvecklade logik - syllogistisk logik - för att dra slutsatser om sambanden mellan tingen. Aristoteles förankring i den synliga världen var ett metafysiskt tillvägagångssätt som föreslog det som cirka 2 000 år senare utvecklades till empirisk vetenskap.
Platonism
Vissa matematiker och fysiker är platoniker, till exempel Max Tegmark och Roger Penrose. Dagens platoniker betraktar dock vanligtvis enheter inom den synliga världen som verkliga, och betraktar helt enkelt universella abstraktioner som tal, mängder, satser och geometri som motsvarande verkliga och tidlösa enheter som också existerar, även om rena platoniker endast betraktar formerna eller deras rike som verkliga.
Med hjälp av strängteorin och den holografiska principen antar vissa fysiker att Platons allegori om grottan närmar sig den naturliga världens struktur. Tegmark, som endast betraktar universums matematiska struktur som verklig, har kallats en radikal platonist.
Sök