Alliansfria rörelsen | en internationell organisation

Generalsekreterare

Mellan toppmötena leds den alliansfria rörelsen av den generalsekreterare som valdes vid det senaste toppmötet. Eftersom en betydande del av rörelsens arbete sker i FN i New York förväntas ordförandelandets ambassadör vid FN ägna tid och kraft åt frågor som rör den alliansfria rörelsen. Samordningsbyrån, som också har sitt säte i FN, är det viktigaste instrumentet för att styra arbetet i rörelsens arbetsgrupper, kommittéer och arbetsgrupper.

Generalsekreterare för den alliansfria rörelsen
Namn	Land	Parti	Från	Till
Josip Broz Tito	Jugoslavien	Jugoslaviens kommunistförbund	1961	1964
Gamal Abdel Nasser	Förenade Arabemiraten	Arabiska socialistförbundet	1964	1970
Kenneth Kaunda	Zambia	Förenade nationella självständighetspartiet	1970	1973
Houari Boumediène	Algeriet	Revolutionära rådet	1973	1976
William Gopallawa	Sri Lanka	Oberoende	1976	1978
Junius Richard Jayewardene		Förenade nationalpartiet	1978	1979
Fidel Castro	Kuba	Kubas kommunistparti	1979	1983
Neelam Sanjiva Reddy	Indien	Janata-partiet	1983
Zail Singh		Kongresspartiet	1983	1986
Robert Mugabe	Zimbabwe	ZANU-PF	1986	1989
Janez Drnovšek	Jugoslavien	Jugoslaviens kommunistförbund	1989	1990
Borisav Jović		Serbiens socialistiska parti	1990	1991
Stjepan (Stipe) Mesić		Kroatiska demokratiska unionen	1991
Branko Kostić		Montenegros demokratiska socialistparti	1991	1992
Dobrica Ćosić		Oberoende	1992
Suharto	Indonesien	Partai Golongan Karya	1992	1995
Ernesto Samper	Colombia	Colombias liberala parti	1995	1998
Andrés Pastrana Arango		Colombias konservativa parti	1998
Nelson Mandela	Sydafrika	Afrikanska nationalkongressen	1998	1999
Thabo Mbeki			1999	2003
Mahathir Mohamad	Malaysia	Förenade malaysiska nationalorganisationen	2003
Abdullah Ahmad Badawi			2003	2006
Fidel Castro	Kuba	Kubas kommunistparti	2006	2008
Raúl Castro			2008	2009
Hosni Mubarak	Egypten	Nationaldemokratiska partiet	2009	2011
Mohamed Hussein Tantawi		Oberoende	2011	2012
Mohamed Morsi		Partiet för frihet och rättvisa	2012
Mahmoud Ahmadinejad	Iran	Alliansen av byggare i Islamiska Iran	2012	2013
Hassan Rouhani		Föreningen för stridande präster	2013	2016
Nicolás Maduro	Venezuela	Venezuelas förenade socialistiska parti	2016	2019
Ilham Aliyev	Azerbajdzjan	Nya Azerbajdzjanska partiet	2019	2023

 

Medlemmar

Fullvärdiga medlemmar

Tidigare medlemmar

Observatörer

Följande länder och organisationer har observatörsstatus:

Länder

Organisationer

Ledamöterna har vid olika tillfällen varit följande: Jugoslavien, Argentina, SWAPO, Cypern, Polen och Malta. Brasilien har aldrig varit en formell medlem av rörelsen, men delar många av de alliansfria rörelsens mål och skickar ofta observatörer till de alliansfria rörelsens toppmöten. Även om många av den alliansfria rörelsens medlemmar i själva verket var ganska nära anslutna till den ena eller andra supermakten, upprätthöll rörelsen ändå en förvånansvärt stor sammanhållning under hela kalla kriget. Dessutom var vissa medlemmar inblandade i allvarliga konflikter med andra medlemmar (t.ex. Indien och Pakistan, Iran och Irak). Rörelsen splittrades av sina egna interna motsättningar när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. Medan de sovjetiska allierade stödde invasionen fördömde andra medlemmar i rörelsen (särskilt stater med övervägande muslimsk bakgrund) den.

Eftersom den alliansfria rörelsen bildades som ett försök att motverka det kalla kriget har den kämpat för att hitta relevans sedan det kalla kriget tog slut. Efter att Jugoslavien, som var en av grundarna, upplöstes, upphävdes dess medlemskap 1992 vid rörelsens ordinarie ministermöte, som hölls i New York under den ordinarie årliga sessionen i FN:s generalförsamling. Vid rörelsens toppmöte i Jakarta, Indonesien (1 september 1992-6 september 1992) suspenderades eller uteslöts Jugoslavien ur rörelsen. SFR Jugoslaviens efterföljare har uttryckt ett svagt intresse för medlemskap, även om vissa har observatörsstatus. År 2004 upphörde Malta och Cypern att vara medlemmar och anslöt sig till Europeiska unionen. Vitryssland är fortfarande den enda medlemmen i Europarörelsen. Turkmenistan, Vitryssland och Dominikanska republiken är de senaste medlemmarna. Bosnien och Hercegovina och Costa Rica fick avslag på sina ansökningar 1995 och 1998. Serbien har varit suspenderat sedan 1992 på grund av den serbiska regeringens inblandning i Bosnienkriget (officiellt som Förbundsrepubliken Jugoslaviens regering vid den tidpunkten).

 
De alliansfria rörelsens medlemsstater (2018). Ljusblå stater har observatörsstatus.  

Ursprung

Den alliansfria rörelsen etablerades aldrig som en formell organisation, men blev namnet på deltagarna i konferensen för stats- och regeringscheferna i de alliansfria länderna som hölls för första gången 1961. Själva termen "alliansfri" myntades av Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru i ett tal 1954 i Colombo, Sri Lanka. I detta tal beskrev Nehru de fem pelare som skulle användas som vägledning för de kinesisk-indiska förbindelserna och som först lades fram av Kinas premiärminister Zhou Enlai. Dessa principer, som kallades Panchsheel (fem begränsningar), skulle senare ligga till grund för den alliansfria rörelsen. De fem principerna var följande:

• Ömsesidig respekt för varandras territoriella integritet och suveränitet.
• Ömsesidigt icke-angrepp
• Ömsesidig icke-inblandning i inrikes frågor
• Jämlikhet och ömsesidig nytta
• Fredlig samexistens

En viktig milstolpe i utvecklingen av den alliansfria rörelsen var 1955 års Bandungkonferens, en konferens för asiatiska och afrikanska stater med den indonesiske presidenten Sukarno som värd, som gav ett betydande bidrag till att främja rörelsen. De deltagande nationerna förklarade sin önskan att inte bli inblandade i det kalla kriget och antog en "deklaration om främjande av fred och samarbete i världen", som innehöll Nehrus fem principer. Sex år efter Bandung ledde ett initiativ från den jugoslaviske presidenten Josip Broz Tito till den första konferensen för stats- och regeringschefer från alliansfria länder, som hölls i september 1961 i Belgrad. Termen "non aligned movement" förekommer för första gången vid den femte konferensen 1976, där de deltagande länderna betecknas som medlemmar av rörelsen.

Vid Lusaka-konferensen i september 1970 lade medlemsländerna till rörelsens mål att lösa tvister på fredlig väg och att avstå från militära allianser och pakter mellan stormakter. Ett annat mål som lades till var att man skulle motsätta sig att stationera militärbaser i främmande länder.

Den alliansfria rörelsens grundare var: Sukarno i Indonesien, Jawaharlal Nehru i Indien, Josip Broz Tito i Jugoslavien, Gamal Abdul Nasser i Egypten och Kwame Nkrumah i Ghana. Deras åtgärder kallades "Feministiskt initiativ".

 

Organisationsstruktur och medlemskap

Rörelsen har sitt ursprung i en önskan att inte vara anpassad till en geopolitisk/militär struktur och har därför inte heller någon särskilt strikt organisationsstruktur. Vissa organisatoriska grunder fastställdes i Cartagena-dokumentet om metodik från 1996. Toppmötet mellan stats- och regeringscheferna i de alliansfria staterna är den "högsta beslutande myndigheten". Ordförandeskapet roterar mellan länderna och byter vid varje toppmöte mellan stats- och regeringscheferna till det land som organiserar toppmötet.

Kraven för medlemskap i den alliansfria rörelsen sammanfaller med FN:s viktigaste övertygelser. De nuvarande kraven är att kandidatlandet ska ha visat att det tillämpar metoder som överensstämmer med de tio "Bandungprinciperna":

• Respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna och för målen och principerna i FN-stadgan.
• Respekt för alla nationers suveränitet och territoriella integritet.
• Erkännande av rörelserna för nationellt oberoende.
• Erkännande av alla rasers jämlikhet och av alla nationers jämlikhet, stora som små.
• Att avstå från att ingripa eller blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter.
• Respekt för varje nations rätt att försvara sig enskilt eller kollektivt, i enlighet med FN-stadgan.
• Att avstå från aggressiva handlingar eller hot om aggression eller användning av våld mot något lands territoriella integritet eller politiska oberoende.
• Lösning av alla internationella tvister med fredliga medel, i enlighet med FN-stadgan.
• Främjande av ömsesidiga intressen och samarbete.
• Respekt för rättvisa och internationella förpliktelser.

 

Politik och ideologi

Bland NAM:s generalsekreterare fanns så olika personer som Suharto, en auktoritär antikommunist, och Nelson Mandela, en demokratisk socialist och berömd antiapartheidaktivist. Den alliansfria rörelsen består av många regeringar med vitt skilda ideologier, men förenas av sitt engagemang för fred och säkerhet i världen. Vid det sjunde toppmötet i New Delhi i mars 1983 beskrev rörelsen sig själv som "historiens största fredsrörelse". Rörelsen lägger lika stor vikt vid nedrustning. NAM:s engagemang för fred är äldre än dess formella institutionalisering 1961. Vid Brioni-mötet mellan Indiens, Egyptens och Jugoslaviens regeringschefer 1956 erkände man att det finns en viktig koppling mellan kampen för fred och strävan efter nedrustning.

Den alliansfria rörelsen förespråkar politik och praxis för samarbete, särskilt sådant som är multilateralt och som ger ömsesidig nytta för alla inblandade. Många av medlemmarna i den alliansfria rörelsen är också medlemmar i Förenta nationerna och båda organisationerna har en uttalad politik för fredligt samarbete, men de framgångar som den alliansfria rörelsen har haft i multilaterala avtal tenderar att ignoreras av det större, västerländska och av industrinationer dominerade FN. Afrikas oro för apartheid kopplades samman med arabisk-asiatiska oro för Palestina och framgångarna i det multilaterala samarbetet på dessa områden har varit en måttlig framgång. Den alliansfria rörelsen har spelat en viktig roll i olika ideologiska konflikter under hela sin existens, inklusive extremt motstånd mot apartheidregimer och stöd till befrielserörelser på olika platser, bland annat i Zimbabwe och Sydafrika. Stödet till denna typ av rörelser har sitt ursprung i en övertygelse om att varje stat har rätt att basera sin politik och praxis på nationella intressen och inte på grund av sina förbindelser med ett visst maktblock. Den alliansfria rörelsen har blivit en röst för stöd för frågor som utvecklingsländerna står inför och innehåller fortfarande ideal som är legitima i detta sammanhang.

 

Rollen efter det kalla kriget

Sedan det kalla krigets slut och kolonialismens formella slut har den alliansfria rörelsen tvingats omdefiniera sig själv och återuppfinna sitt syfte i det nuvarande världssystemet. En viktig fråga har varit om många av dess grundläggande ideologier, främst nationellt oberoende, territoriell integritet och kampen mot kolonialism och imperialism, kan tillämpas på nutida frågor. Rörelsen har betonat sina principer om multilateralism, jämlikhet och ömsesidig icke-aggression i ett försök att bli en starkare röst för det globala syd och ett instrument som kan användas för att främja medlemsländernas behov på internationell nivå och stärka deras politiska inflytande när de förhandlar med utvecklade länder. I sina ansträngningar att främja Syds intressen har rörelsen betonat vikten av samarbete och enighet mellan medlemsstaterna, men liksom tidigare är sammanhållningen fortfarande ett problem, eftersom organisationens storlek och skillnaderna i agendor och lojaliteter utgör en ständig risk för splittring. Även om överenskommelsen om grundläggande principer har varit smidig har det varit sällsynt att vidta definitiva åtgärder i särskilda internationella frågor, eftersom rörelsen föredrar att uttrycka sin kritik eller sitt stöd snarare än att anta hårda resolutioner. Rörelsen fortsätter att se en roll för sig själv, eftersom den anser att världens fattigaste nationer fortsätter att exploateras och marginaliseras, inte längre av motsatta supermakter utan snarare i en enpolig värld, och det är västvärldens hegemoni och nykolonialism som rörelsen verkligen har ställt sig emot. Den motsätter sig utländsk ockupation, inblandning i inre angelägenheter och aggressiva ensidiga åtgärder, men den har också ändrat fokus till att fokusera på de socioekonomiska utmaningar som medlemsstaterna står inför, särskilt de ojämlikheter som globaliseringen ger upphov till och konsekvenserna av den nyliberala politiken. Den alliansfria rörelsen har identifierat ekonomisk underutveckling, fattigdom och sociala orättvisor som växande hot mot fred och säkerhet.

 

Nuvarande verksamhet och befattningar

Kritik av USA:s politik

Under de senaste åren har USA blivit en måltavla för organisationen. USA:s invasion av Irak och kriget mot terrorismen, dess försök att hindra Irans och Nordkoreas kärnvapenplaner och dess andra åtgärder har fördömts som brott mot de mänskliga rättigheterna och försök att kränka mindre nationers suveränitet. Rörelsens ledare har också kritiserat den amerikanska kontrollen över FN och andra internationella strukturer.

Puerto Ricos självbestämmande

Sedan 1961 har gruppen stött diskussionen om Puerto Ricos självbestämmande i FN. En resolution i frågan kommer att läggas fram vid det XV:e toppmötet av Hostosian National Independence Movement.

Västsaharas självbestämmande

Sedan 1973 har gruppen stött diskussionen om Västsaharas självbestämmande i FN. Den alliansfria rörelsen bekräftade vid sitt senaste möte (Sharm El Sheikh 2009) sitt stöd till det västsahariska folkets självbestämmande genom att välja mellan alla giltiga alternativ, välkomnade direkta samtal mellan parterna och erinrade om FN:s ansvar i frågan om Västsahara.

Hållbar utveckling

Rörelsen är offentligt engagerad i principerna för hållbar utveckling och i att uppnå millennieutvecklingsmålen, men anser att det internationella samfundet inte har skapat förutsättningar för utveckling och att det har kränkt varje medlemsstats rätt till självständig utveckling. Frågor som globalisering, skuldbörda, orättvisa handelsmetoder, minskningen av utländskt bistånd, villkor för givare och bristen på demokrati i det internationella finansiella beslutsfattandet anges som faktorer som hämmar utvecklingen.

Reformer av FN

Den alliansfria rörelsen har varit ganska frispråkig i sin kritik av FN:s nuvarande strukturer och maktdynamik, främst när det gäller hur organisationen har utnyttjats av mäktiga stater på ett sätt som strider mot rörelsens principer. Den har lämnat ett antal rekommendationer som skulle stärka de "alliansfria" staternas representation och makt. De föreslagna reformerna syftar också till att förbättra öppenheten och demokratin i FN:s beslutsfattande. FN:s säkerhetsråd är den del som anses vara mest snedvriden, odemokratisk och i behov av omformning.

Syd-syd-samarbete

På senare tid har den alliansfria rörelsen samarbetat med andra organisationer i utvecklingsländerna, framför allt med 77-gruppen, genom att bilda ett antal gemensamma kommittéer och publicera uttalanden och dokument som representerar de båda gruppernas gemensamma intressen. Denna dialog och detta samarbete kan ses som ett försök att öka den globala medvetenheten om organisationen och stärka dess politiska inflytande.

Kulturell mångfald och mänskliga rättigheter

Rörelsen accepterar de mänskliga rättigheternas och den sociala rättvisans universalitet, men motsätter sig våldsamt kulturell homogenisering. I linje med sin syn på suveränitet vädjar organisationen om skydd av den kulturella mångfalden och tolerans för de religiösa, sociokulturella och historiska särdrag som definierar de mänskliga rättigheterna i en viss region.

Arbetsgrupper, arbetsgrupper, kommittéer

• Arbetsgruppen på hög nivå för omstrukturering av Förenta nationerna
• Arbetsgruppen för mänskliga rättigheter
• Arbetsgruppen för fredsbevarande insatser
• Arbetsgruppen för nedrustning
• Utskottet för Palestina
• Arbetsgrupp för Somalia
• Samarbetsgrupp för säkerhetsfrågor för alliansfria länder
• Ständiga ministerkommittén för ekonomiskt samarbete
• Gemensam samordningskommitté (med ordföranden för G-77 och ordföranden för NAM som ordförande)

 

Toppar

Konferensen för de alliansfria ländernas stats- och regeringschefer, ofta kallad den alliansfria rörelsens toppmöte, är det viktigaste mötet inom rörelsen och hålls med några års mellanrum:

1. Belgrad, 1-6 september 1961
2. Kairo, 5-10 oktober 1964
3. Lusaka, 8-10 september 1970
4. Alger, 5-9 september 1973
5. Colombo, 16-19 augusti 1976
6. Havanna, 3-9 september 1979
7. New Delhi (ursprungligen planerad till Bagdad), 7-12 mars 1983
8. Harare, 1-6 september 1986
9. Belgrad, 4-7 september 1989
10. Jakarta, 1-6 september 1992
11. Cartagena de Indias, 18-20 oktober 1995
12. Durban, 2-3 september 1998
13. Kuala Lumpur, 20-25 februari 2003
14. Havanna, 15-16 september 2006
15. Sharm El Sheikh, 11-16 juli 2009
16. Isfahan, 26-31 augusti 2012
17. Porlamar, 13-18 september 2016
18. Baku, oktober 25-26, 2019

Ett ministermöte äger rum mellan stats- och regeringschefernas konferenser i ett land som inte är ordförande för rörelsen. 2011 års möte äger rum på Bali i Indonesien i maj 2011.