Moses – profeten bakom Toran och uttåget ur Egypten

Moses föddes i Levi-stammen. Den nya faraon, som var rädd för den ständigt växande israelitiska befolkningen, beordrade att alla nyfödda hebreiska pojkar skulle kastas i Nilen, men lät alla flickor leva. Moses mor Jochebed födde honom och höll honom gömd i tre månader för Faraos soldater. När hon inte längre kunde hålla honom gömd tillverkade hon en korg fodrad med tjära och beck och placerade honom i vassen längs flodstranden, medan hans syster Mirjam höll vakt på avstånd.

En prinsessa, en av faraos döttrar, gick ner till Nilen för att bada. Där upptäckte hon ett gråtande barn och märkte att det var ett hebreiskt barn. När Moses syster anslöt sig till de närvarande och erbjöd sig att hitta en hebreisk kvinna som kunde amma barnet åt prinsessan, som gick med på det. Prinsessan tog med sig Moses riktiga mor och bad henne vara barnets amma, vilket hon fick betalt för. När barnet blev äldre tog hon det till faraos dotter, som gav det namnet Moses och sade: "Jag drog upp honom ur vattnet".

Moses växte upp som en privilegierad medlem av hovet. Han var välutbildad akademiskt och fysiskt. Han fick lära sig taktik och ledarskap i närstrid.

När han blev vuxen dödade han en egyptisk vakt som slog en hebreisk slav och var tvungen att lämna Egypten eftersom Farao försökte döda honom.

Moses flydde till Midjan, där han gifte sig med Jetros dotter Zipora. Zipora fick två söner. Den gamle Farao dog och israeliterna grät högt. Gud hörde dem. En dag när Mose skötte sin svärfar Jethros får kom han till Horebs berg. Guds ängel fick en buske att brinna av eld, men den brann inte upp. När han kom närmare talade Gud till honom och beordrade honom att ta av sig skorna eftersom han befann sig på helig mark. Gud befallde honom att bli ledare för israeliterna och föra dem ut ur Egypten. Först ville Mose inte göra det och sa att han inte var bra på ord, men Gud befallde honom och gav Aron, hans bror, att tala för honom. Mose återvände till Egypten och berättade för de äldste vad som hade hänt.

Mose gick sedan till Farao och bad honom att släppa israeliterna. Farao gick dock inte med på det. Till slut tillfogade Gud egyptierna tio plågor innan Farao gick med på att släppa israeliterna. Den sista plågan innebar att alla förstfödda dödades, både människor och djur. För att rädda israeliterna fick de dock instruktioner om att märka sina dörrar med blod från ett lamm, så att den hämnande ängeln skulle se det och veta att han skulle "passera över" det huset.

Farao bestämde sig till slut för att släppa israeliterna, som då flyttade i stort antal från Egypten. Farao ändrade sig senare och följde efter Mose och hans folk med en armé för att attackera dem. Men Mose fick Röda havet att dela sig och ge plats åt israeliterna att passera. Israeliterna var i säkerhet men Faraos armé blev förintad.

Mose ledde israeliterna genom öknen och Gud gav dem manna och vaktlar att äta och vatten från klippor att dricka. Han fick också amalekiterna att förlora i ett slag. När Moses kom till Sinai berg gick han upp för att ta emot de tio budorden och andra lagar från Gud. De tio budorden skrevs av Gud på två tavlor. Gud berättade också för honom instruktionerna om prästernas uppgifter. Mose var uppe på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

När folket väntade på Mose och inte hittade honom, lät de hans bror Aron göra en kalv av guld och tillbad den. Gud varnade Mose för detta, och när Mose kom ner och såg vad de gjorde blev han så arg att tavlorna föll och krossades i bitar. Folket i Levi-stammarna beordras att döda människor som dyrkade kalven.

Senare bad Moses Gud om förlåtelse för folket. Gud skrev ytterligare två tavlor till Moses och lade dem i arken. Mose bad också hantverkare att göra tabernaklet så som Gud ville. Moses är grundare av grunden för rättsfilosofin samt sådana moderna juridiska doktriner som oberoende rättsväsende och maktdelning).

När israeliterna vandrade runt i öknen var det Moses som Gud talade till Men folket fortsatte att klaga på svårigheterna. Gud gav Moses i uppdrag att skicka tolv spioner för att utforska det land som Gud gav dem, men några av dem blev rädda eftersom de människor som bodde där såg starkare och mäktigare ut än de själva. De sa till de andra att de inte skulle gå dit. Endast Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, rapporterade sanningen som Gud ville. Gud beslutade på grund av detta att israeliterna skulle vandra fyrtio år i öknen, och alla utom Josua och Kaleb från den generationen skulle dö utan att ha sett det utlovade landet.

Gud gav många lagar till israeliterna genom Moses. Moses lät Josua ta över innan han dog.

Mose dog innan han nådde Kanaan, det land som Gud ledde sitt folk till. Han var 120 år gammal när han dog.

Idag följer judar runt om i världen lagarna i de tio budorden och Toran som Gud gav dem genom Moses. Muslimer anser också att han är en profet.

Bibeln, Toran och Koranen innehåller hänvisningar till en person som heter Moses. Namnet på personen varierar. Även andra personer har skrivit om Moses. Dessa är bland annat Tacitus och Strabo. Det är inte känt hur mycket dessa beskrivningar har hämtat från tidigare källor, som nu kan ha gått förlorade.

En tidigare källa är Ipuwer-papyrus, som beskriver händelserna kring de tio plågorna.

Inga andra skriftliga dokument från länder som Egypten eller Assyrien har hittats, som är från tiden före cirka 850 f.Kr. och som berättar om Bibelns berättelser eller dess huvudpersoner. Det finns inga kända fysiska bevis (t.ex. keramikskärvor eller stentavlor) för att Moses verkligen har existerat. Faraonerna har beordrat förstörelse av uppteckningar som ställer dem i dålig dager. Flera kartuscher från monument har också förstörts under olika epoker i den forntida egyptiska historien.

Det verkar som om berättelsen om Moses i Bibeln har två olika källor. Det var två grupper av människor som berättade historien. De två berättelserna fördes vidare separat. Först senare sammanfogades de till den version som nu finns i Bibeln. Genom att berättelserna har förts vidare från en generation till nästa har kanske också felaktigheter införts. Vissa människor lade till saker till historien när de berättade den. De utelämnade också andra saker.

Enligt Torán beordrade Moses dödsstraff för många brott. Han lät också döda besegrade fiender. Judar, kristna och muslimer betraktar honom som en helig person. Av denna anledning har kritiken av dessa avsnitt i den hebreiska Bibeln överlåtits till andra.

I slutet av 1700-talet kommenterade till exempel deisten Thomas Paine Moses lagar utförligt i The Age of Reason. Paine gav också sin åsikt att "Moses karaktär, så som den framställs i Bibeln, är den mest hemska som man kan tänka sig" och gav berättelsen i 4 Mosebok 31:13-18 som exempel. På 1800-talet skrev agnostikern Robert G. Ingersoll "... att alla de okunniga, ökända, hjärtlösa, avskyvärda saker som finns nedtecknade i den 'inspirerade' Moseböckerna inte är Guds ord, utan helt enkelt 'några misstag av Moses'". På 2000-talet drog ateisten Richard Dawkins, som hänvisade till samma passage som Paine, följande slutsats: "Nej, Moses var ingen bra förebild för moderna moralister".

• De tio budorden