William Walton – brittisk kompositör och dirigent (1902–1983)

Waltons familj var musikaliska men hade väldigt lite pengar. Båda hans föräldrar sjöng och Walton sjöng i den lokala kyrkokören. Hans far slog honom om han gjorde ett misstag. Detta kan vara anledningen till att han senare i livet var så noggrann med varje not han skrev.

Vid tio års ålder gick han med i kören i Christ Church Cathedral i Oxford. Han lärde sig piano och violin. Han var bara 16 år när han gick till Oxfords universitet där han var vid Christ Church, Oxford. Det mesta av det han visste om komposition lärde han sig själv. Han studerade partitur till verk av bland annat Igor Stravinsky, Claude Debussy och Jean Sibelius. Han fick några lektioner av Hugh Allen, katedralens organist. I Oxford blev Walton vän med två poeter: Sacheverell Sitwell och Siegfried Sassoon. Det mesta av den musik han skrev när han var mycket ung har gått förlorad, men körhymnen A Litany, som han skrev när han bara var femton år, visar hans musikaliska talang med sina moderna harmonier.

Walton lämnade Oxford 1920 utan examen efter att ha misslyckats tre gånger. Han flyttade till familjen Sitwell, som introducerade honom för många viktiga personer, bland annat kompositören Constant Lambert och låtskrivaren Noel Coward. Han reste också med familjen Sitwell till Italien. År 1923 tonsatte han en av Edith Sitwells dikter. Stycket kallades Façade. Musiken var mycket jazzig och nästan skämtsam, och den lät mycket modern för många människor vid den tiden.

Under 1920-talet tjänade Walton en del pengar på att spela piano på jazzklubbar, men han tillbringade den mesta tiden med att komponera på Sitwells vind. Orkesterouvertyren Portsmouth Point (som han tillägnade Sassoon) var det första verket som visar Waltons verkliga stil. År 1929 började violakonserten göra honom riktigt berömd. Den följdes av Belshazzar's Feast (1931), Symfoni nr 1 (1935), kröningsmarschen Crown Imperial (1937) och Violinkonserten (1939). Alla dessa verk är mycket populära i dag.

Under andra världskriget behövde Walton inte göra militärtjänst, så han hade tid att komponera musik till propagandafilmer som The First of the Few (1942) och Laurence Oliviers bearbetning av Shakespeares Henry V (1944). Efter att ha komponerat en andra stråkkvartett (1946) ägnade Walton större delen av de följande sju åren åt att skriva sin opera Troilus and Cressida (1947 - 1954). Operan var inte särskilt populär. Detta berodde på att hans musik var ganska romantisk, mycket annorlunda än mycket av den moderna musik som var på modet på 1950-talet, särskilt Pierre Boulez och hans efterföljare.

Walton komponerade också musiken till ytterligare två Shakespeare-Olivier-filmer - den Oscarsbelönade Hamlet och Richard III. Walton vann dock inte någon Oscar för någon av sina Shakespeare-baserade filmmusik.

Walton började sedan skriva mer orkestermusik: Cellokonserten (1956), Symfoni nr 2 (1960) och Variationer över ett tema av Hindemith (1963). Han började få många utmärkelser: Han blev adlad 1951 och fick förtjänstorden 1968. Folk gillade hans komiska enaktsopera The Bear, när den framfördes på Aldeburghfestivalen 1967, och han blev tillfrågad av människor från hela världen om ny musik. Hans sångcykler från den här perioden uruppfördes av kända sångare som Peter Pears och Elisabeth Schwarzkopf.

Under sina sista år fann Walton det allt svårare att komponera. Han försökte komponera en tredje symfoni för André Previn, men gav senare upp. Hans sista verk var mestadels kyrkomusik eller omarbetningar av äldre verk... Han hade 1949 bosatt sig på ön Ischia i Italien tillsammans med sin argentinska fru Susana Gil. Han dog där 1983.

Sedan hans död har Waltons musik framförts och spelats in mycket. Folk ser honom inte längre som gammaldags, utan som en kompositör som hade en mycket stark personlighet som tydligt hörs i hans musik.

Walton blev adlad 1951 och utnämndes till Order of Merit 1967.