1850 års kompromiss

Bakgrund

Missourikompromissen, som antogs 1820, var en överenskommelse mellan de slaveriförespråkande och slaveribekämpande grupperna i Förenta staternas kongress. Det gällde regleringen av slaveriet i de västra territorierna. Den lät Missouri ingå som en slavstat för att behaga sydstaterna. Den godkände Maine som en fri stat för att behaga nordstaterna. Den upprätthöll maktbalansen i Förenta staternas senat mellan de fria staterna och slavstaterna. Enligt planen skulle slaveriet också förbjudas i Louisianaterritoriet norr om parallellen 36 grader 30' norr (även känd som Missourikompromisslinjen), utom inom gränserna för den föreslagna delstaten Missouri. Det var en tillfällig åtgärd som minskade konflikten om slaveriet. Men det fanns fortsatt bitterhet mellan nord och syd. Södern ogillade att kongressen lade sig i slaveriet. Nordsidan var emot att behöva kompromissa om de moraliska frågorna om slaveriet. Båda sidor ville ha den politiska makt som krävdes för att deras fråga skulle vinna. I sin bok Negro President: Jefferson and the Slave Power skrev historikern Garry Wills att "Södern krävde inte slavrepresentation för att uppnå en nära paritet för tillfället, utan som ett sätt att uppnå majoritetskontroll i en omedelbart överskådlig framtid".

När Zachary Taylor blev president 1849, fick de nya territorier som USA fick efter det mexikansk-amerikanska kriget frågan om slaveriet att återigen bli kritisk. Kaliforniens guldrushen hade gjort att befolkningen där plötsligt hade ökat och kalifornierna ville nu bli delstat som en fri stat. Detta rubbade balansen med 15 fria stater och 15 slavstater som upprättats genom Missourikompromissen.

Debatt

Senator Henry Clay från Kentucky lade fram resolutioner den 29 januari 1850 och sade att de representerade den kompromissanda som skulle hålla unionen samman. Den tidigare vicepresidenten och senatorn från South Carolina John C. Calhoun såg annorlunda på saken. I en månad arbetade han på ett tal men var för sjuk för att hålla det. Senatorn från Virginia James A. Mason läste upp det på senatens golv den 4 mars. I ett tal den 7 mars talade senator Daniel Webster från Massachusetts för en kompromiss. Abolitionisterna i norr såg detta som ett svek och att ge efter för slaveriets intressen. William H. Seward, som då var senator från New York, talade därefter för abolitionisterna. Han hävdade att det fanns en "högre lag än konstitutionen" som förhindrade varje kompromiss med slaveriet.

Samtidigt debatterade representanthuset frågan. I början av april hade inga överenskommelser nåtts, så senator Henry S. Foote från Mississippi föreslog att en kommitté skulle tillsättas. Den kallades "Committee of Thirteen" och bestod av sju whigs och sex demokrater. Kommittén utarbetade ett lagförslag som huvudsakligen byggde på Clays kompromissresolutioner från januari. Clay själv var ordförande och presenterade lagförslaget den 8 maj.

Kompromissen

Varje sida fick vissa fördelar av kompromissen:

Norrland

• Fick Kalifornien att ansluta sig till unionen som en fri stat.
• Fick slavhandeln förbjuden i Washington D.C.
• Texas förlorade territoriet New Mexico.

Söderlandet

• Fick inga restriktioner för slaveriet i de nya territorierna.
• Slavhandeln avskaffades i Washington, men de som redan ägde slavar kunde behålla dem.
• Texas fick 10 miljoner dollar i kompensation från den federala regeringen för förlusten av NM-territoriet.
• Fick igenom lagen om flyende slavar från 1850.