Kompromissen från 1850 var en rad lagar som antogs 1850 och som behandlade den kontroversiella frågan om slaveriet i USA. Som ett resultat av det mexikansk-amerikanska kriget fick USA en stor mängd nya territorier. Lagarna gav Kalifornien tillträde som en fri stat och skapade de nya territorierna New Mexico och Utah. En tvist om gränsen mellan Texas och New Mexico avgjordes genom att Texas förlorade territoriet i New Mexico. Den satte stopp för slavhandeln i Washington D.C. och gjorde det lättare för slavägare i söder att återfå bortsprungna slavar. Kompromissen innebar att varje ny stat själv skulle bestämma om den skulle vara en slav- eller fri stat. Detta kallades folklig suveränitet, en term som myntades av Stephen A. Douglas 1854 och som senare användes i Kansas-Nebraska-lagen.

Bakgrund

Kompromissen var ett svar på den akuta politiska krisen efter mexikansk-amerikanska kriget (1846–1848) och fördraget i Guadalupe Hidalgo, som gav USA stora territoriala vinster i väst. Frågan om huruvida dessa nya områden skulle tillåta slaveri hotade att splittra unionen. Tidigare kompromisser, som Missouri-kompromissen från 1820, hade skjutit upp en avgörande lösning. 1850 försökte en grupp ledande politiker — främst Henry Clay, Daniel Webster och John C. Calhoun — hitta en uppgörelse som kunde dämpa spänningarna och bevara unionen. President Millard Fillmore undertecknade senare de antagna lagarna.

De fem huvuddelarna i kompromissen

  • Kaliforniens inträde som fri stat: Kalifornien antogs som en fri stat, vilket ändrade maktbalansen i senaten.
  • Organisering av New Mexico och Utah: De nya territorierna organiserades utan uttryckligt förbud eller tillåtelse för slaveri; frågan skulle i praktiken avgöras genom lokal bestämmanderätt (senare kallad folklig suveränitet).
  • Texas gräns och kompensation: Gränstvisten mellan Texas och New Mexico löstes genom att Texas gav upp krav på territorium i utbyte mot federala medel som hjälpte staten att betala av sin skuld.
  • Förbud mot slavhandel i Washington D.C.: Den öppna slavhandeln (d.v.s. köp och försäljning) förbjuds i huvudstaden, men slaveriet i sig förblir lagligt.
  • Strängare flyktinglagar (Fugitive Slave Act): En ny och starkare lag antogs som gjorde det lättare för slavägare att återfå rymda slavar och strängare att straffa dem som hjälpte flyktingar.

Fugitive Slave Act (den stärka flyktinglagen)

Den mest omstridda delen var den nya Fugitive Slave Act från 1850. Den gav federala tjänstemän och särskilda kommissionärer rätt att återföra flyktingar utan juryprövning, införde höga böter eller fängelse för dem som gömde flyktingar och krävde att vanliga medborgare samarbetade i fångandet. Kommissionärerna fick dessutom högre arvode för att döma i favör av slavägaren än för att frige den anklagade, vilket uppfattades som partiskhet. Lagen mötte starkt motstånd i nordstaterna, ökade abolitionisternas aktivism och ledde till att många delstater antog så kallade "personal liberty laws" för att skydda flyktingar.

Konsekvenser och betydelse

Kompromissen från 1850 köpte tid genom att tillfälligt lindra de akuta motsättningarna, men den löste inte den grundläggande konflikten om slaveriets framtid i USA. Den ökade spänningen mellan norr och syd, framför allt på grund av Flyktingslagen, och bidrog till en polariserad politisk miljö. I praktiken förbereddes scenen för senare konflikter, som Kansas-Nebraska-lagen (1854) och de våldsamma striderna i Kansas, och slutligen det amerikanska inbördeskriget 1861–1865.

Historiker ser kompromissen som ett försök att bevara unionen genom politisk pragmatism, men också som en tillfällig och bräcklig lösning som inte hanterade de djupt rotade moraliska och ekonomiska motsättningarna kring slaveriet. För många abolitionister innebar kompromissen en moraliskt otillräcklig uppgörelse, medan många sydstater såg delar av den — särskilt den skärpta flyktinglagen — som nödvändiga garantier för deras rättigheter.