Slavstater och fria stater | historia av Amerikas förenta stater

Tidig historia

Slaveri var lagligt och praktiserades i var och en av de tretton kolonierna. Organiserade politiska och sociala rörelser för att få slut på slaveriet började i mitten av 1700-talet. Önskan om frihet från Storbritannien, som kom till uttryck i det amerikanska revolutionskriget, fick många svarta amerikaner att ansluta sig till revolutionen i hopp om att de också skulle bli befriade. Andra anslöt sig till den brittiska armén, uppmuntrade av brittiska löften om frihet i utbyte mot militärtjänst. När britterna förlorade kriget fördes tusentals till Nova Scotia.

På 1770-talet började svarta i hela New England skicka petitioner till nordliga lagstiftare för att kräva frihet. Vid konstitutionskonventet debatterades många slaverifrågor och under en tid var slaveriet ett stort hinder för antagandet av den nya konstitutionen. Som en kompromiss erkändes slaveriinstitutionen, även om den aldrig nämndes direkt i konstitutionen. Ett exempel på detta är klausulen om flyende slavar. År 1789 hade fem av de nordliga staterna en politik som började gradvis avskaffa slaveriet: Pennsylvania (1780), New Hampshire och Massachusetts (1783), Connecticut och Rhode Island (1784). Vermont avskaffade slaveriet 1777, medan det fortfarande var självständigt. När den anslöt sig till Förenta staterna som den 14:e staten 1791 var den den första delstaten som inte hade något slaveri. År 1804 hade alla nordliga stater avskaffat slaveriet eller hade planer på att gradvis minska det. Det fanns 11 fria stater och 11 slavstater. Senare kom inbördeskriget.

I sydstaterna skapades Kentucky som en slavstat från en del av Virginia (1792). Tennessee skapades som slavstat av en del av North Carolina (1796). År 1803, efter att Ohio hade antagits till Förenta staterna, fanns det nio fria stater och åtta slavstater. Den geografiska skiljelinjen mellan de fria staterna i norr och slavstaterna i söder blev Mason-Dixonlinjen. År 1820 förlängde Missouri-kompromissen Mason-Dixonlinjen västerut som den officiella skiljelinjen mellan fria och slavstater öster om Ohiofloden.

 
 


 

Nya områden

Northwest Ordinance från 1787, som antogs strax innan USA:s konstitution ratificerades, förbjöd slaveri i det nordvästra territoriet. Territoriets södra gräns var Ohiofloden. Detta betraktades som en förlängning västerut av Mason-Dixonlinjen. Territoriet bosattes i allmänhet av New Englandare och veteraner från det amerikanska revolutionskriget som fick mark där. De stater som skapades från territoriet - Ohio (1803), Indiana (1816), Illinois (1818), Michigan (1837), Iowa (1846), Wisconsin (1848) och Minnesota (1858) - var alla fria stater.

 
Bland de 17 fria staterna fanns Wisconsin (1848), Kalifornien (1850) och Minnesota (1858), som blev fler än de 15 slavstaterna.  


De 15 slavstaterna fick Texas (1845) och Florida (1845), vilket var fler än de 14 fria staterna, som fick Iowa (1846).  


När Arkansas blev delstat (1836) ökade antalet slavstater till 13, men när Michigan blev delstat (1837) var antalet slavstater och fria stater lika stort.  


Missourikompromissen från 1820, som innebar att Missouri (slav) byttes mot Maine (fri), och att en linje drogs västerut från Missouris södra gräns, som skulle dela upp alla nya territorier i slavar (söder om linjen) och fria (norr om linjen).  

1812 års krig

Under kriget 1812 accepterade britterna alla slavar som kom i deras händer som fria. Detta skedde utan några villkor om militärtjänstgöring, vilket hade gjorts under revolutionskriget. I slutet av 1812 års krig tycktes drivkraften för antislaverireformer, stat för stat, tappa fart. Hälften av staterna hade redan avskaffat slaveriet, hade förbjudit det från början eller var på väg att avskaffa slaveriet. Den andra hälften var fast beslutna att bevara slaveriet inom sina gränser.

På federal nivå var politikerna bekymrade över maktbalansen i USA. Varje delstat hade två senatorer, så om det fanns lika många delstater på båda sidor av frågan kunde ingenting göras på federal nivå. Med lika många slavstater och fria stater var senaten lika delad i frågor som var viktiga för sydstaterna. Både nord och syd var bekymrade över de västra territorierna och huruvida nya stater skulle godkännas som fria stater eller slavstater.

Missouri-kompromissen

Kontroverser om huruvida Missouri skulle tillåtas som slavstat resulterade i Missourikompromissen från 1820. I denna fastställdes att Louisiana Purchase-territoriet norr om latitud 36° 30', vilket beskrev större delen av Missouris södra gräns, skulle organiseras som fria stater. Territoriet söder om den gränsen skulle reserveras för organisering som slavstater. Som en del av kompromissen säkrades Maines tillträde (1820) som fri stat för att balansera Missouris tillträde som slavstat (1820). Den växande befolkningen i det industrialiserade norr resulterade i att representanthuset fick fler röster från frihetsstaterna än röster från slaveriet. För att komma till rätta med denna obalans införde representanthuset 1836 en "munkavle-regel" som förbjöd representanthuset att ta upp framställningar mot slaveriet. Den upphävdes den 3 december 1844.

Texas och den mexikanska avträdelsen

När Texas blev en del av landet (1845) och USA fick de stora nya mexikanska territorierna (1848) efter det mexikansk-amerikanska kriget skapades ytterligare konflikter mellan nord och syd. Även om den bosatta delen av Texas var ett område som var rikt på bomullsplantager och beroende av slaveri, verkade det territorium som förvärvades i västra bergsområdet inte vara gästvänligt för bomull eller slaveri. Som en del av 1850 års kompromiss antogs Kalifornien som en fri stat (1850), utan ett slavstatspar. För att undvika att skapa en fristatsmajoritet i senaten gick Kalifornien med på att skicka en slavvänlig och en slavfientlig senator till kongressen.

Senaste striderna

Svårigheten att hitta territorier som kunde organiseras i ytterligare slavstater fördröjde processen att öppna de västra territorierna för bosättning. Slavstaternas politiker sökte en lösning, och försök gjordes att förvärva Kuba (se Ostendmanifestet, 1852) och annektera Nicaragua (se Walker-affären, 1856-57). Båda skulle bli slavstater.

År 1854 ersattes Missourikompromissen från 1820 av Kansas-Nebraska-lagen. Detta gjorde det möjligt för vita manliga bosättare i de nya territorierna att genom folklig suveränitet avgöra om de skulle tillåta slaveri inom varje territorium. Följden blev att både för- och emot slaveri kämpande element strömmade in i Kansas med målet att rösta upp eller ner slaveriet. Detta ledde till den konflikt som kallas Bleeding Kansas. Man försökte organisera Kansas för att få tillträde som slavstat. Den skulle paras ihop med Minnesota som en fri stat. Men upptagningen av Kansas som slavstat blockerades på grund av frågor om legitimiteten hos dess slavstatsförfattning. Slaveribekämpande bosättare i Kansas på 1850-talet kallades Free-Soilers, eftersom de kämpade (framgångsrikt) för att Kansas skulle inkluderas i unionen som en fri stat 1861. När Minnesotas inträde skedde obehindrat 1858 förlorades balansen i senaten. Oregon antogs 1859 som en fri stat.

 

Slut på slaveriet

I början av inbördeskriget fanns det 34 stater i USA, varav 15 var slavstater. Av dessa förklarade 11 slavstater att de skulle avskilja sig från Förenta staterna för att bilda konfederationen. De slavstater som stannade kvar i unionen var Maryland, Missouri, Delaware och Kentucky och kallades gränsstaterna. När Emancipationsproklamationen utfärdades 1863 var Tennessee redan under unionens kontroll. Proklamationen gällde alltså endast de tio återstående konfedererade staterna. Avskaffandet av slaveriet blev också ett villkor för återgången till lokalt styre i de stater som hade förklarat sig avskiljda. Genom det trettonde tillägget till Förenta staternas författning avskaffades slaveriet i hela Förenta staterna den 18 december 1865, vilket innebar att skillnaden mellan slavstater och fria stater upphörde.

 
Delning av stater under inbördeskriget. Blått representerar unionsstater, inklusive de stater som antogs under kriget, ljusblått representerar gränsstater, rött representerar konfedererade stater. Oskuggade områden var inte stater före eller under inbördeskriget.