Igneösa bergarter är en av de tre viktigaste bergarterna, de andra är sedimentära och metamorfa bergarter. De bildas när smält bergmaterial stelnar och kristalliserar, antingen under jordytan eller på ytan efter en vulkanisk utbrott.
Hur bildas igneösa bergarter?
Igneösa bergarter uppstår från magma, det vill säga smält bergartsmassa som finns i jordens inre. Magman härstammar ofta från delvis smält material i jordens mantel eller nedre skorpa. När magman når ytan kallas den för lava. Lava som svalnar snabbt på ytan kan bilda täta, finkorniga eller glasklara bergarter.
När magma svalnar långsamt under jordytan kristalliserar mineralerna och bildar grovkorniga bergarter. Sådana bergarter kallas intrusiva (eller plutoniska); ett vanligt exempel är granit. Snabb avkylning på ytan ger finkorniga eller porösa bergarter som basalt eller tuf (tuf, basalt).
Textur och utseende
- Grova korn (phaneritiska) – synliga kristaller, typiskt för intrusiva bergarter (t.ex. granit).
- Fina korn (aphanitiska) – kristaller så små att de knappt syns, vanligt vid snabb ytavkylning (t.ex. basalt).
- Porfyrisk struktur – stora kristaller (fenokryster) i en finkornig grundmassa, visar tvåstegsavkylning.
- Glasklar – mycket snabb stelning utan kristallisation (t.ex. obsidian).
- Vesikulär/porös – innehåller hålrum från gasbubblor (t.ex. pimpsten/pumice).
- Pyroklastisk – bildad av vulkaniskt material som aska, tuff och block (t.ex. tuf).
Kemisk sammansättning och typer
Igneösa bergarter klassificeras också efter kemisk och mineralogisk sammansättning:
- Felsiska (silicrika) – rika på kvarts och fältspat, lätta och ljusa (t.ex. granit, rhyolit).
- Intermediära – mellan felsiska och mafiska (t.ex. diorit, andesit).
- Mafiska – rika på järn- och magnesiummineral (t.ex. gabbro, basalt), mörkare och tyngre.
- Ultramafiska – mycket rika på olivin och pyroxen (t.ex. peridotit).
Vanliga exempel och mineralinnehåll
- Granit – grovkornig, felsisk, innehåller kvarts, fältspat och glimmer (granit).
- Basalt – fin- till medelkornig, mafic, vanlig vid havsbotten och vulkanflöden (basalt).
- Tuf – ett pyroklastiskt bergartsmaterial bildat av vulkaniska ask- och fragment (tuf).
- Gabbro, diorit, andesit, rhyolit – andra vanliga namn som visar variation i sammansättning och ursprung.
- Vanliga mineral: kvarts, fältspat (kalifältspat och plagioklas), glimmer, pyroxen, olivin.
Geologiska miljöer där magmatism förekommer
- Mitt-oseanryggar: uppströmningsmagma bildar basaltisk havsskorpa.
- Subduktionszoner: smältning och differentiering ger andesitiska till granitiska bergarter.
- Hotspots och kontinentala öar: stora flöden av basalt (lava) och bildning av stora magmatiska kroppar under kontinenter.
- Sills, diker och plutoner: intrusiva strukturer i berggrunden som visar magmans väg genom skorpan.
Användning och betydelse
- Byggnadsmaterial: granit och basalt används som dekorsten och krossmaterial.
- Ekonomiska malmer: magmatiska processer kan koncentrera metaller (t.ex. nickel, krom, platina-group-element).
- Jordbruk: vulkaniska jordar är ofta mycket bördiga.
- Geologisk information: sammansättning och textur berättar om bildningsdjup, kylhastighet och tektonisk miljö.
- Vulkanisk aktivitet innebär också naturfaror som utbrott, pyroklastiska flöden och lavaflöden.
Hur man känner igen igneösa bergarter i fält
- Studera kornstorleken: grovkornigt = intrusivt, finkornigt eller glasigt = extrusivt.
- Färg och densitet: mafic = mörkare och tyngre, felsic = ljusare och lättare.
- Sök efter vesiklar (bubblor) och glasig yta för hav eller snabba utbrott.
- Porfyriska inslag (större kristaller i finkornig massa) indikerar avkylning i två steg.
- Enkla fälttester: hårdhet, surhetskänsla (kvävningstest), och magnetism kan ge ledtrådar.
Igneösa bergarter är centrala i bergartscykeln eftersom de kan brytas ner till sediment och senare omvandlas till sedimentära eller metamorfa bergarter under rätt förhållanden. Genom att studera dem får vi kunskap om jordens inre processer, tektonik och vulkanism.
