Judea

Historia

Det gamla Judeen

Judéen var det område som tillhörde det gamla kungariket Juda. Judéen förlorade sin nationalitet till romarna under det första århundradet f.Kr. genom att först bli ett tributkungarike och sedan en provins i det romerska imperiet.

Roms första ingripande i regionen är från 63 f.Kr., efter det tredje mithridatiska krigets slut.

Efter att Mithridates VI av Pontus hade besegrats stannade general Gnaeus Pompeius Magnus (Pompejus den store) kvar för att säkra området för Rom. Judéen var vid den här tiden ingen fredlig plats. Drottning Alexandra hade nyligen dött och hennes söner oroade landet med ett inbördeskrig om makten. De var Hyrkanus och Aristobulus.

År 63 f.Kr. var Aristobulus omringad i Jerusalem av sin brors arméer, och situationen var dålig. Han skickade ett bud till Marcus Aemilius Scaurus, Pompejus representant i området. Aristobulus erbjöd en stor muta för att bli räddad, vilket Pompejus snabbt accepterade, men senare försökte han anklaga Scaurus för utpressning. Detta orsakade hans fall, eftersom Scaurus var Pompejus svåger och skyddades av honom. Generalen gillade inte vad Aristobulus hade gjort och satte prinsen och översteprästen Hyrkanus i ledningen för riket. Judéen och Galileen blev tributkungariken till Rom, vilket innebar att de var tvungna att betala tribut till den romerska republiken för att köpa sitt skydd.

Efter Caesars död

Ungefär samtidigt som Pompejus besegrades av Julius Caesar följdes Hyrkanus av en medlem av hans hov, Antipater. Caesar och Antipater dödades båda år 44 f.Kr. och Herodes, Antipaters son, utsågs till guvernör (tetrark) av Rom år 41 f.Kr. Han blev kung (basileus) av Judéen år 37 f.Kr. och var känd som kung Herodes den store. Under hans regeringstid byggdes den stora hamnen Caesarea Maritima. Han dog 4 f.Kr. och hans rike delades upp mellan hans söner. En av dessa var Herodes Archelaus, som styrde Judéen så dåligt att han tvingades sluta år 6 e.Kr. av den romerske kejsaren Augustus Caesar, efter att hans eget folk klagat på honom.

Judéen blev nu en del av den större romerska provinsen Ivdaea. Detta var en av de få som styrdes av en riddare, inte av en före detta konsul eller pretor av senatorisk rang, eftersom dess inkomster till den romerska statskassan var små och regionen var fredlig. Pontius Pilatus var en av dessa prokuratorer.

Mellan 41 och 44 fick Judéen lite mer självständighet igen när Herodes Agrippa blev kung av kejsar Claudius. Efter Agrippas död övergick provinsen återigen under en kort tid till direkt romersk kontroll. Judéen återlämnades bit för bit till Agrippas son, Marcus Julius Agrippa, år 48. Det fanns dock fortfarande en romersk prokurator i området, som ansvarade för att upprätthålla freden och ta ut skatter. När han dog, omkring år 100, återgick området återigen till direkt romersk kontroll.

Uppror

Judéen var skådeplatsen för tre stora uppror mot romarna. De var (se Judéens uppror för en fullständig redogörelse):

• 66-70 - första upproret, följt av förstörelsen av Jerusalem och templet (se Stora judiska upproret, Josefus).
• 115-117 - andra upproret, på grund av för hög beskattning
• 132-135 - tredje upproret, lett av Simon Bar Kokhba

Efter att Bar Kokhbas revolt stoppades av de romerska styrkorna ändrade kejsar Hadrianus provinsens namn till Syria Palaestina, och Jerusalem blev Aelia Capitolina för att genera det judiska folket genom att försöka radera nationens namn från regionen.

Tidslinje

• Fram till 63 f.Kr. - en självständig stat
• 63 f.Kr.-6 e.Kr. - Roms klientrike
• 6-41 - Romersk provins
• 26-36 - Prokurator Pontius Pilatus
• 41-44 - Herodes Agrippa (klientkungen) regerar.
• 44-48 - Romersk provins
• 48-100 - Herodes Agrippa II (klientkungen) regerar.
• 66-70 - Första upproret
• 100 och framåt - romersk provins
• 115-117 - det andra upproret
• 132-135 - tredje upproret: Simon Bar Kokhba
• 135 - Kejsar Hadrianus döper om Judéen till Syrien Palaestina.

Större städer

Större städer i området är Hebron, Betlehem, Efrat och Beitar Illit.