Marylandkampanjen (4 september 1862–20 september 1862), även kallad Antietamkampanjen, var en serie av strider i West Virginia och Maryland som inleddes av den konfedererade generalen Robert E. Lee. Kampanjen räknas som en avgörande vändpunkt i inbördeskriget för unionen. Lees avsikt var att invadera de nordliga delstaterna Maryland och Pennsylvania för att hota städer som Washington D.C. och Baltimore, skaffa förråd och inflytande, samt att genom militära framgångar få England och Frankrike att överväga erkännande eller stöd för konfederationen. Man hoppades också att nordliga förluster skulle pressa Abraham Lincoln att söka fred.

Bakgrund

Efter flera framgångsrika försvarskampanjer i Virginia såg Lee en möjlighet att föra kriget över Potomac och därigenom:

  • lindra trycket på Virginia genom att föra bort unionstrupperna,
  • hämta förnödenheter i de nordliga regionerna,
  • påverka den nordliga opinionen och den internationella opinionen till förmån för konfederationen.

Unionens Armé of the Potomac leddes av general George B. McClellan, som agerade försiktigt men drog strategisk nytta av underrättelser som avslöjade konfedererade planer (bland annat den så kallade "Special Order 191", vars upptäckt gav unionen viktig information om Lees uppställning och avsikter).

Huvudslagen i kampanjen

Kampanjen utmynnade i flera viktiga strider under mitten av september 1862:

  • South Mountain (14 september) – Unionstrupper tvingade igenom pass och förhindrade Lees hopp om att sprida ut sina styrkor fritt. Slaget var en viktig preliminär seger för unionen och tvingade Lee att dra sig samman.
  • Harpers Ferry (12–15 september) – Konfedererade trupper under Stonewall Jackson intog och erövrade garnisonen i Harpers Ferry, fick stora mängder förråd och tog ungefär 12 000 fångar. Segern kostade dock konfederationen att en del av Lees trupper var borta från huvudslaget vid Antietam.
  • Antietam (Sharpsburg) (17 september) – det blodigaste enskilda slaget under hela kriget och ett av de största under en dag i nordamerikansk historia. Striderna var hårda längs Snavely's Ford, Burnside Bridge och Cornfield/Fractional Line. Väldigt stora förluster på båda sidor ledde till att slaget ofta beskrivs som taktiskt oavgjort men strategiskt gynnsamt för unionen då Lee tvingades dra sig tillbaka.

Utfall och konsekvenser

Trots att striderna inte gav en total förintelse av Lees armé, förmådde unionstyrkorna stoppa invasionen och tvingade konfederationen att retirera tillbaka över Potomac. Detta anses vara en strategisk seger för unionen eftersom det:

  • avvärjde det omedelbara hotet mot Washington D.C. och Baltimore,
  • minskade sannolikheten för europeiskt erkännande av konfederationen,
  • gav presidenten möjlighet att agera politiskt: Abraham Lincoln utfärdade den preliminära Emancipation Proclamation den 22 september 1862, vilket förändrade krigets karaktär och försvårade för främmande makter att stödja sydstaterna.

Trots framgångarna kritiserades general McClellan för att han inte jagade Lee skoningslöst efter Antietam, vilket tillät konfedererade styrkor att retirera ordnat tillbaka till Virginia. Detta bidrog senare till att Lincoln avskedade McClellan.

Förluster och efterspel

Slagen under kampanjen orsakade stora förluster på båda sidor. Antietam är särskilt känt för den höga dödssiffran på en enda dag (tiotusentals dödade, sårade och saknade när man summerar båda sidor). Harpers Ferrys kapitulation innebar en betydande fångenskap för unionen men gav samtidigt konfederationen materiella vinster.

Kampanjens slut i slutet av september 1862 markerade ett viktigt skifte: konfederationens offensiv initiativ i Maryland avstannade och kriget gick in i en ny fas där både politiska och moraliska frågor (särskilt slavfrågan) blev ännu mer centrala.

Sammanfattning: Marylandkampanjen/Antietamkampanjen var en kritisk operation där Lees försök att föra kriget över Potomac stoppades. Resultatet stärkte unionens ställning både militärt och politiskt och banade väg för Lincoln att förändra krigets mål med Emancipation Proclamation.