Oswiu (ca 611-15 februari 670), även känd som Oswy eller Old English: Ōswīg, blev kung av Bernicia efter sin bror Oswalds död. Senare blev han kung av Northumbria. När Oswiu besegrade och dödade Penda av Mercia i slaget vid Winwaed blev han den sjunde bretwalda över de sydengelska kungarna. Han tog Mercias tron och utsåg sin svärson Peada (Pendas son) till klientkung. Oswiu var en av de sällsynta kungarna i Northumbria som dog av naturliga orsaker och inte i strid.
Bakgrund och tidig uppväxt
Oswiu var son till den berniciske kungen Æthelfrith och hans hustru Acha av Deira. Efter faderns fall och familjens fördrivning kom Oswiu som ung i exil — sannolikt i irländska eller skotska områden (bland annat i Dál Riata och i kontakter med irländska kloster). Hans uppväxt i dessa kretsar påverkade hans tidigt kristna fostran och de kontakter han senare kunde utnyttja mellan nordiska och keltiskt-kristna lärda.
Kung över Bernicia och Northumbria
Oswiu steg till makten i Bernicia efter brodern Oswalds död och verkade därefter som en mäktig aktör i den politiskt splittrade regionen Northumbria, där de tidigare rikena Bernicia och Deira ofta stod i inbördes konflikt. Hans regering präglades av både militära konfrontationer och politiska förlikningar. Ett känt exempel är konflikten med Oswine av Deira, som slutade med att Oswine blev dödad 651; detta ledde till spänningar som senare löstes delvis genom kyrkliga och politiska förlikningar.
Slaget vid Winwaed och rollen som bretwalda
Den mest avgörande militära händelsen under Oswius regering var slaget vid Winwaed (ca 655), där han besegrade den mäktige hedniske Mercia-härföraren Penda. Pendas död markerade ett kraftigt maktskifte i södra England och gav Oswiu tillfällig överhöghet över flera sydengelska kungar — han betraktades därefter som en av de ledande bretwaldorna (överhövdingar) i perioden. Efter segern placerade han sin svärson Peada som klientkung i delar av Mercia, men Mercia skulle senare återta självständigt inflytande under Pendas efterlevande ledare.
Religiös politik och synoden i Whitby
Oswius tid vid makten var viktig också för kyrkans utveckling i England. Han stödde kristendomen och hade starka band till både den keltiska kyrkan och den romerska kyrkliga traditionen. 664 sammankallade hans hov synoden i Whitby (Whitby Abbey), där frågan om påskfirandets tidpunkt och andra liturgiska skillnader mellan keltisk och romersk praxis avgjordes. Oswiu valde att följa den romerska sedvänjan, vilket bidrog till en närmare kyrklig enhet med påvestolen och kontinental kristendom — en avgörande vändpunkt för engelsk kyrkohistoria.
Familj och eftermäle
Oswiu var gift med Eanflæd, dotter till den tidigare northumbriiske kungen Edwin. De fick flera barn som spelade roller i rikets senare historia; bland dem märks Ecgfrith, som efterträdde Oswiu som kung av Northumbria, samt andra söner som hade lokala och regionala befogenheter. Oswius stöd till kyrkliga institutioner ledde också till en ökad klosterbildning i Northumbria och en kulturell blomstring iregionen.
Oswiu avled den 15 februari 670 av naturliga orsaker — en ovanlighet bland dåtidens krigiska härskare — och lämnade efter sig ett rike där både politiska och religiösa förändringar under hans styre haft långtgående konsekvenser för Englands utveckling.