Scenkonst – vad det är, former (teater, dans, musik) och historia

Upptäck scenkonst: vad det är, dess former — teater, dans, musik — och dess spännande historia från performance till nutid. Lär dig skillnader och utveckling.

Scenkonst är de konstformer där enskilda personer eller grupper uppträder inför en publik, och där konstnärens egen kropp, ansikte och närvaro är nödvändig för att framträdandet ska kunna genomföras. Scenkonst innebär ofta en temporär, levande händelse där kropp, röst, rörelse, tid och rum tillsammans skapar ett konstnärligt uttryck.

Performancekonsten skiljer sig från den plastiska konsten, där man använder material som lera, metall eller färg som kan formas eller förvandlas. Den plastiska konsten producerar ett fysiskt konstföremål, medan scenkonstens verk är beroende av uppförandet för att existera i sin fulla mening. Termen "performing arts" dök upp på engelska för första gången år 1711.

Former av scenkonst

Scenkonst innefattar många olika former. De mest centrala är:

• Teater – spelformer där text, skådespeleri och regi samverkar för att gestalta dramatiska berättelser. Inkluderar dramatisk teater, fars, musikal, improvisation och experimentell teater.
• Dans – kroppslig uttrycksform där rörelse, rytm och koreografi står i centrum. Omfattar balett, modern dans, samtidsdans, folkdans och urbana dansformer.
• Musik och sång – sceniska framföranden där musikaliska tolkningar, solister, ensembler och dirigenter utgör kärnan. Opera är ett exempel där musik och teater förenas.
• Performance – konstnärliga handlingar som ofta betonar kropp, tidslighet och koncept; kan vara platsspecifika, deltagarbaserade eller gränsöverskridande.
• Cirkus och varieté – fysiska konster som akrobatik, jonglering och clowneri, ofta med stark visuell och fysisk närvaro.
• Pjäser och dockteater – användning av dockor och objekt för att berätta historier, särskilt riktat till barn men även i experimentella vuxenföreställningar.

Kort historik

Scenkonstens rötter går långt tillbaka i mänsklighetens historia, ofta sammanlänkade med rituella och sociala handlingar. Några viktiga steg i utvecklingen:

• Förhistoriska ritualer och högtider där sång, dans och imiterande handlingar fungerade som gemenskapsskapande uttryck.
• Antikens Grekland utvecklade dramatiken med tragedi och komedi som formella konstuttryck. Teatern blev både religiös och politisk arena.
• Under medeltiden fanns liturgiska skådespel och senare folkliga mysterier och moraliteter som framfördes vid högtider.
• Renässans och barock gav upphov till fasta teaterhus, professionella kompanier och utvecklingen av scenmaskineri; commedia dell'arte och Shakespeare är framstående exempel.
• 1800-talet präglades av realism, naturalism och senare spektakulära musikaler och operaproduktioner.
• 1900-talets modernism, avantgarde och postmoderna rörelser utmanade former, publikroll och gränser mellan konstformer. Dans- och regireformer, samt tekniska innovationer, förändrade scenkonsten ytterligare.
• I slutet av 1900- och början av 2000-talet har digital teknik, multimedia och platsbaserade projekt skapat nya uttrycksformer och möjligheter för scenkonst.

Scenkonstens komponenter

En föreställning bygger ofta på samverkan mellan flera element:

• Text och manus – dramatiskt material, libretto eller improvisationsram.
• Skådespeleri och koreografi – kroppsligt uttryck och rörelse.
• Regi – konstnärlig ledning av helheten.
• Scenografi, kostym och ljus – visuella och rumsliga komponenter som formar publikens upplevelse.
• Ljud och musik – stämningsskapande och dramaturgisk funktion.
• Teknik – ljus, ljud, projektioner och scenmaskineri som stödjer uttrycket.

Aktörer, utbildning och arbetsfält

Scenkonstnärer arbetar som skådespelare, dansare, regissörer, koreografer, musiker, scenografer, ljus- och ljudtekniker, producenter och pedagoger. Utbildning sker på scenskolor, musikhögskolor, dansakademier och genom fria kompanier och fortbildningar. Arbetslivet varierar från fasta anställningar vid teatrar och operor till projektbaserat arbete, frilansliv och internationella samarbeten.

Publik, platser och dokumentation

Scenkonsten presenteras i många typer av rum: traditionella teatrar med proscenium, black box-salar, gallerier, utomhusscener, arenaformat och platsbaserade sammanhang (site-specific). Publikens roll är central — mötet mellan scen och salong skapar verket i dess nuvarande form. Dokumentation sker genom manus, partiturer, koreografisk notation, ljud- och filmupptagningar samt recensioner och arkivmaterial, men mycket går även förlorat eftersom scenkonst i grunden är temporär.

Nutida trender och utmaningar

• Digitalisering: livestreaming, filmad scenkonst och interaktiva tekniker breddar distributionsvägar men ställer frågor om upphovsrätt och lönsamhet.
• Gränsöverskridande samarbeten: sammansmältning av bildkonst, film, ljudkonst och dans skapar nya hybridformer.
• Tillgänglighet och inkludering: arbete för bättre fysisk och språklig tillgänglighet, samt representation inom konstnärliga institutioner.
• Klimat och ekonomi: resursfrågor, miljömedveten scenproduktion och osäkra finansieringsvillkor påverkar scenkonstens möjligheter.

Sammanfattningsvis är scenkonst en mångfacetterad och levande konstform där kropp, tid och rum möts. Den rymmer tradition och experiment, och fortsätter utvecklas i takt med samhälleliga, tekniska och estetiska förändringar.

Typer av scenkonst

Scenkonst omfattar dans, musik, opera, drama, magi, talekonst och cirkuskonst.

Konstnärer som deltar i scenkonst inför publik kallas artister, däribland skådespelare, komiker, dansare, magiker, musiker och sångare. Scenkonsten stöds också av arbetstagare inom relaterade områden, t.ex. låtskrivande och scenkonst.

Artisterna anpassar ofta sitt utseende, t.ex. med kostymer och smink.

Det finns också en specialiserad form av konst där konstnärerna framför sitt arbete live för en publik. Detta kallas performance art. De flesta performancekonster involverar också någon form av plastisk konst, kanske i skapandet av rekvisita. Dans kallades ofta för plastisk konst under den moderna dansens era.

Musik

Musik fokuserar på tre karriärvägar: musikaliska prestationer, musikutbildning och musikvetenskap (teori, historia etc.). Eleverna lär sig att spela musikinstrument, men studerar också musikteori, musikvetenskap, musikhistoria och musikalisk komposition. I den konstnärliga traditionen används musik också för att bredda icke-musikers färdigheter genom att lära ut färdigheter som koncentration och lyssnande.

Drama

Drama (grekiska "göra", "se plats") är den gren av scenkonsten som handlar om att spela upp historier inför publik. Här används tal, gester, musik, dans, ljud och skådespel, dvs. ett eller flera element från de andra scenkonsterna. Förutom den vanliga berättande dialogstilen i teaterpjäserna har teatern även former som musikaler, opera, balett, illusion, mimik, indisk dans, kabuki, mumierspel, stand-up comedy, pantomim och okonventionell teater eller arthouse-teater.

Dans

Dans (från gammalfranska dancier) är i allmänhet en mänsklig rörelse som används som ett uttryck eller i en social, andlig eller scenisk miljö.

Dans används också för att beskriva metoder för icke-verbal kommunikation (se kroppsspråk) mellan människor eller djur (biedans, parningsdans), rörelser i livlösa föremål (löven dansade i vinden) och vissa musikgenrer.

Koreografi är konsten att skapa danser, och den person som gör detta kallas koreograf.

Definitionen av vad som är dans beror på samhället och sträcker sig från folkdans till kodifierade, virtuosa tekniker som balett. Inom idrotten är rytmisk gymnastik, konståkning, isdans och synkroniserad simning dansdiscipliner. Vissa kampsporter har dansliknande rörelser.

 
Kudiyattam, ett exempel på scenkonst. Konstnär Guru Mani Madhava Chakyar  

Sök med bokstav