Snöleopard (Panthera uncia): utseende, levnadssätt och bevarande

Snöleoparder är cirka 2-5 meter långa i kroppen och har en 90-100 centimeter lång svans. De väger upp till 75 kilo. De har gråvit päls med mörka rosetter och fläckar, och svansen har ränder. Dess päls är mycket lång och tjock för att skydda den mot kyla. Deras fötter är också stora och pälsiga, vilket hjälper dem att lättare gå på snö. De använder sina långa svansar för att hålla balansen och som filtar för att täcka känsliga kroppsdelar mot den stränga bergskylan.

De är en av de katter som inte kan spinna: "Hos fem kattarter (lejon, tiger, jaguar, leopard och snöleopard) är epihyoideum ett elastiskt ledband, medan epihyoideum hos alla andra arter av Felidae är helt förbenat (benigt)... de kattdjur som har ett elastiskt epihyoidum kan ryta men inte spinna, medan de arter som har ett helt förbenat hyoidum kan spinna men inte ryta". Trots detta verkar det nu som om snöleoparder inte kan brusa, även om de kan avge ett antal andra ljud.

Snöleoparder är väl kamouflerade och är krepuscular (mest aktiva i gryningen och skymningen). De förföljer och äter medelstora byten som stenbock, bharal (bergsfår) och vilda getter. Den kan överleva på ett enda får i två veckor.

Snöleoparder föredrar att ligga i bakhåll ovanifrån för att dölja sin närmande genom att använda bruten terräng. De försöker landa på fåret och dödar det direkt. Om fåret springer, följer de efter det nedför branta bergssidor och använder kraften från sitt första hopp för att jaga bytet i upp till 300 meter.

De dödar med ett bett i halsen och kan dra bytet till en säker plats innan de äter. De äter alla ätbara delar av kadaveret och kan överleva på en enda bharal i två veckor innan de jagar igen. Det årliga bytesbehovet är 20-30 vuxna blåfår (bharal).

På sommaren lever snöleoparder vanligtvis ovanför trädgränsen på bergiga ängar och i klippiga områden på höjder mellan 2700 och 6550 meter. På vintern kommer de ner i skogarna på höjder mellan 1 200 och 2 000 meter. Snöleoparder föredrar bruten terräng och kan utan problem ta sig fram i snö som är upp till 85 cm djup, även om de föredrar att använda befintliga spår som andra djur har gjort.

De bor ensamma. Efter en dräktighet på cirka hundra dagar föder honan två eller tre ungar. De är skyddade i de flesta av de länder där de lever. Människor dödar dem dock fortfarande för deras päls eller för att skydda sin boskap.

Distribution

Snöleoparden har ett stort utbredningsområde i Centralasien. Den finns i Afghanistan, Bhutan, Kina, Indien, Kazakstan, Kirgizistan, Nepal, Pakistan, Ryssland, Tadzjikistan, Uzbekistan, Kashmir, Kunlun och Himalaya till södra Sibirien, Mongoliet och Tibet.

Dess antal är ganska lågt, men svårt att uppskatta. Många uppskattningar är grova och föråldrade. Den totala vilda populationen av snöleopard uppskattades 2008 till 4 510-7 350 individer.

Snöleoparden ansågs inte vara nära besläktad med Panthera eller andra levande stora katter. Nya molekylära studier placerar dock arten i släktet Panthera: dess närmaste släkting är tigern (Panthera tigris). MSW3 hänvisar fortfarande till snöleoparden som Uncia uncia, men den nyare IUCN-klassificeringen klassificerar den som Panthera uncia.

Snöleoparden är Kazakstans officiella symbol.