Vikingarnas invasion av Storbritannien
Vikingarnas invasion av Storbritannien 865 e.Kr. kallas ibland för den stora hedniska armén, den stora danska armén eller den stora vikingahären. Tidigare invasioner var avsedda för plundring, men den här ledde till halvpermanent bosättning.
En stor styrka danska vikingar attackerade det anglosaxiska England. Denna armé dök upp i East Anglia år 865. Till skillnad från tidigare vikingar som gjorde korta räder mot England stannade den stora armén i många år i ett försök att erövra hela England.
Den stora hedniska arméns strider 865-878
Tidiga vikingatåg
Det första registrerade vikingaanfallet i England ägde rum år 793 i Lindisfarne. Den anglosaxiska krönikan rapporterade att "hedniska män förstörde Guds kyrka i Lindesfarne på ett bedrövligt sätt". Det fanns många anledningar till att vikingarna började attackera England. Befolkningen i Norge hade ökat mellan 700- och 900-talet. Vikingarna var hedningar som ofta hade flera fruar och många söner. Dessa unga män fyllde arméernas led och anslöt sig till fartygsbesättningar för att ge sig ut på äventyr. Den begynnande handeln mellan Europa och England hade öppnat stora handelscentra. Vikingarna var handelsmän men tog samtidigt till sjöröveri när det passade dem. Detta gällde särskilt när de hittade nya länder och människor som inte var väl skyddade.
De första nordliga plundrare som satte sin fot i England kom från Norge. De plundrade och dödade munkar i Lindisfarne och Jarrow året därpå. De norska vikingarna etablerade sedan kolonier på Shetlands- och Orkneyöarna. De bosatte sig också på Irland. Vikingarna från Norge kom tillbaka till England först på 900-talet och från sina bosättningar på Irland. Svenskarna, som kallades Rus, skulle senare expandera österut till Ryssland. År 835 gjordes ett rån vid Themsens mynning av danska vikingar. Under de följande trettio åren fortsatte dessa attacker mot England. År 850 attackerades Canterbury och London av ett danskt band som leddes av Rorik. Han besegrades och dödades året därpå av Athelwulf av Wessex. Endast två gånger hade en dansk armé tillbringat vintern i England: 850 och 854.
Den stora armén
År 865 ändrade de danska vikingarna sin taktik. En stor armé bestående av många mindre grupper landade i East Anglia. I över ett decennium stannade de kvar i England och förstörde hela kungadömen på sin väg. Danskarna tillbringade vintern i East Anglia. Lokalbefolkningen köpte fred med vikingarna genom att förse dem med hästar. Efter ett år flyttade de norrut till Northumbria, nu som en ridande armé. De intog York och besegrade två nordumbrianska kungar, Aella och Osbert, som gick samman för att attackera danskarna. Båda kungarna dödades. År 867 utsåg de en klientkung vid namn Ecgberht över nordumbrianerna. På hösten samma år flyttade de söderut in i Mercia. Danskarna slog sitt vinterläger vid Nottingham. År 868 bad Burgred, kungen av Mercia, kung Ethelred av Wessex och hans bror Alfred om hjälp mot danskarna. Danskarna kämpade inte utan lät merikanerna betala dem för fred.
Vikingarna drog sig senare tillbaka till York. Året därpå, 871, växte den stora vikingahären mycket mer. Efter tolv månader i York flyttade den stora armén söderut igen till East Anglia. De slog vinterkvarter i Thetford och besegrade kung Edmund av East Anglia. Därefter, hösten 870, flyttade de till Reading. Athelred med sin bror Alfred anlände med sin armé för att möta det nya hotet. I det efterföljande slaget, slaget vid Reading, drabbades båda sidor av många förluster. Athelreds armé besegrades. Fyra dagar senare möttes de två arméerna igen i slaget vid Ashdown. Den här gången vann västsachsarna segern och vikingarna drog sig tillbaka till Reading. Två veckor senare ledde Athelred och Alfred västsachsarna mot danskarna vid Basing där danskarna vann. Två månader gick utan några strider mellan dem. Nästa slag ägde rum vid en plats som kallades Merantun. Efter ett dagslångt slag som engelsmännen vann kunde danskarna återta sin förlorade mark. Strax efter mitten av april 871 dog Athelred. Vid denna tidpunkt var Wessex det sista kvarvarande riket som inte hade förstörts av vikingarna. Inom en månad besegrades Alfred, som ersatte sin bror som kung, vid Wilton. Det blev ytterligare nio slag mellan västsachsarna och danskarna under det följande året. Wessex betalade till slut vikingarna för fred vilket gjorde slut på striderna. Alfred förblev på tronen. Av de två kända ledarna för danskarna försvann Ivar den benlöse från uppteckningarna efter 871. Hans bror Halfdan Ragnarsson var fortfarande ledare när danskarna drog sig tillbaka från Wessex för att övervintra i London samma år.
År 872 gjorde nordumbrianerna uppror mot danskarna och kastade ut kung Ecgberht. De satte kung Ricsige på tronen. Ecgberht tog sin tillflykt till Mercia. Danskarna kom norrut för att slå ner upproret, men lyckades bara underkuva Deira. Inom några veckor upprättade danskarna sitt vinterläger vid Torksey i Mercia. Danskarna hade opererat som en enda armé i nio år. Men år 874 delade den sig i två arméer. De återförenades aldrig.
Danelagen
År 874 tog Halfdan med sig sina anhängare norrut för att slå läger vid mynningen av floden Tyne. De plundrade pikter och britter i Strathclyde under nästa år. Men det var föga lönsamt att plundra dessa fattigare områden. Danskarna hade plundrat rikedomarna i större delen av England och lite fanns kvar. Halfdan började bosätta sina män i området kring York. Den andra armén som leddes av Gutheram, Oscytel och Arnuld kämpade fortfarande mot Wessex vid denna tid. År 876 hade de slutit fred med Wessex. I slutet av 878 drog sig Guthrums grupp tillbaka till Cirencester i Mercia. År 879 flyttade de till East Anglia. Ledaren Guthrum, känd under sitt kristna namn Aethelstan, regerade som kung till sin död 890. Enligt den anglosaxiska krönikan "ockuperade de landet och delade ut det". År 878 slog en ny dansk armé läger vid Fulham. Men 879 hade de lämnat England för de låga länderna.
Danernas bosättning i en stor del av det erövrade England blev känd som Danelaw. Det blev den del av England där lagar och seder var danska och inte engelska. Vid denna tidpunkt delades England upp i tre delar. Dessa var Wessex, engelska Mercia och Danelaw. Danelaw var en blandning av den inhemska befolkningen och medlemmar av den stora armén som bosatte sig där. Många ortnamn var danska. Många av orden i det engelska ordförrådet har danskt ursprung. Så sent som på 1000-talet när en skandinav kom till England kände han sig inte malplacerad. Språken var desamma och sederna var desamma. Detta gällde fram till den normandiska erövringen av England år 1066 då franskan infördes i England.
Danelagen utgjorde en tredjedel av England vid den tiden.
