Ilse Koch – "Häxan från Buchenwald": Nazistisk fångvakt och rättegång

Koch föddes som Margarete Ilse Köhler den 22 september 1906 i Dresden, Tyskland. Hennes far var fabriksförman. I grundskolan var hon känd som ett artigt och glatt barn. Vid 15 års ålder började hon skolan för att bli revisor. Senare började hon arbeta som bokföringssekreterare. Tysklands ekonomi hade förstörts när Tyskland förlorade första världskriget, och vid den tid då Koch arbetade som bokhållare hade ekonomin fortfarande inte återhämtat sig.

År 1932 blev Koch medlem i nazistpartiet, som blev alltmer populärt. Genom några vänner i Sturmabteilung (SA) och Schutzstaffel (SS) träffade hon Karl-Otto Koch 1934. De gifte sig två år senare.

År 1936 började Koch arbeta som vakt och sekreterare i koncentrationslägret Sachsenhausen nära Berlin, som hennes fästman Karl-Otto var chef för. De gifte sig samma år. År 1937 åkte Koch till Buchenwald när Karl-Otto blev kommendant där. Under tiden i Buchenwald hjälpte Koch till med ett experiment genom att välja ut tatuerade fångar som skulle mördas och flås, så att de tatuerade delarna av deras hud kunde behållas. Koch sade senare att hon gjorde detta för att hjälpa en fängelseläkare, Erich Wagner, i hans studie av tatuering och brottslighet.

År 1940 byggde Koch en idrottsarena inomhus som kostade över 250 000 riksmark (motsvarande cirka 62 500 dollar vid den tiden). Hon hade stulit de flesta av dessa pengar från fångarna i lägret. År 1941 förflyttades Karl-Otto Koch till Lublin, där han hjälpte till att skapa koncentrations- och förintelselägret Majdanek. Ilse Koch stannade kvar i Buchenwald till den 24 augusti 1943. Den dagen arresterades hon och hennes man. Kochs anklagades för förskingring, för att ha stulit enorma mängder pengar och värdesaker från fångar för att göra sig rika och för att ha mördat fångar för att hindra dem från att prata om vad Kochs gjorde.

Ilse Koch sattes i fängelse fram till 1944, då hon förklarades oskyldig eftersom det inte fanns tillräckligt med bevis mot henne. Hennes make befanns dock skyldig och dömdes till döden av en SS-domstol i München. Han sköts ihjäl i Buchenwald i april 1945.

Efter att hennes man hade avrättats flyttade Ilse Koch till sin överlevande familj i staden Ludwigsburg. Där arresterades hon av amerikanska tjänstemän den 30 juni 1945.

Koch och 30 andra nazister ställdes inför en amerikansk militärdomstol i Dachau 1947. Hon anklagades för att ha "deltagit i en kriminell plan för att hjälpa, uppmuntra och delta i morden i Buchenwald". Detta innebar att hon hade deltagit i en plan för att mörda människor i Buchenwald och att hon på något sätt hade hjälpt till med morden.

I rättssalen sade Koch att hon var gravid. Hon talade sanning; hon var gravid i åttonde månaden. Koch hade redan ett rykte om sig att ha sex med många olika män. Enligt Buchenwaldrapporten fanns det rykten om att Koch hade förhållanden med Waldemar Hoven, chefsläkare i Buchenwald, och Hermann Florstedt, biträdande kommendant, samtidigt. I sin bok Innocent at Dachau skrev Dachau-tribunalens domstolsrapportör Joseph Halow att ryktena sa att Koch hade relationer med många SS-officerare och till och med med med några av fångarna i koncentrationslägret Buchenwald. Kochs graviditet överraskade ändå domstolen eftersom hon var 41 år gammal vid den tidpunkten. Hon hölls också ensam i fängelset och träffade inga män förutom de amerikaner som förhörde henne; de flesta av dem var judar. I sin bok säger Halow också att han var chockad över att få veta att Koch kan ha vänt sig till andra män eftersom hennes man var homosexuell. Uppgifter i Buchenwald visade att han hade behandlats för syfilis.

Den 19 augusti 1947 dömdes Koch till livstids fängelse för "brott mot krigets lagar och seder".

Den 8 juni 1948 sänkte general Lucius D. Clay, den tillfälliga militära guvernören för den amerikanska zonen i Tyskland, Kochs livstidsstraff till fyra års fängelse. Han angav som skäl att "det inte fanns några övertygande bevis för att hon hade valt ut fångar för [mord] för att säkra tatuerade skinn, eller att hon [hade något] gjort av människohud".

I en biografi om general Clay, skriven av Jean Edward Smith, står det att generalen flera år senare sade:

Det fanns absolut inga bevis i rättegångsprotokollet, förutom att hon var en ganska avskyvärd varelse, som skulle kunna stödja dödsstraffet. Jag antar att jag fick mer skäll för detta än för något annat jag gjorde i Tyskland. Någon reporter hade kallat henne "Buchenwalds kärring" och skrivit att hon hade lampskärmar av människohud i sitt hus.

Generalen sade dock också:

Jag har ingen sympati för Ilse Koch. Hon var en kvinna med fördärvad karaktär och dåligt rykte [ett dåligt rykte]. Hon hade gjort många saker som var förkastliga och straffbara, utan tvekan, enligt tysk lag. Vi ställde henne inte inför rätta för dessa saker. Vi ställde henne inför rätta som krigsförbrytare med specifika anklagelser.

Nyheten om ändringen av Kochs dom blev inte offentlig förrän den 16 september 1948. Många människor var rasande över ändringen, men general Clay ändrade sig inte.

Eftersom folk var så upprörda över hennes lindriga dom arresterades Koch på nytt 1949 och ställdes inför en västtysk domstol. Rättegången inleddes den 27 november 1950 och pågick i sju veckor. Under denna tid vittnade 250 vittnen, varav 50 försvarade Koch. Koch kollapsade och fick bäras ut från domstolen i slutet av december 1950, och återigen den 11 januari 1951. Minst fyra olika vittnen för åklagaren vittnade antingen om att de hade sett Koch välja ut tatuerade fångar, som sedan dödades, eller att de hade sett eller hjälpt till att tillverka lampskärmar av människohud av tatuerad hud. Åklagarna lade dock ned detta åtal när de inte kunde bevisa att lampskärmar eller andra föremål faktiskt hade tillverkats av människohud.

Den 15 januari 1951 meddelade domstolen sin dom i ett 111 sidor långt beslut. Koch var inte närvarande när domen avkunnades. Domstolen beslutade att den fortfarande kunde ställa Koch inför rätta, trots att hon redan hade ställts inför rätta 1944 och 1947, eftersom den anklagade henne för andra brott än vad de andra rättegångarna gjorde. På grund av detta skulle det inte innebära dubbelbestraffning att pröva Koch igen. Koch dömdes för anklagelser om anstiftan (uppmuntran av andra) till mord, mordförsök och att skada andra människor svårt. Den 15 januari 1951 dömdes Koch till livstids fängelse och hennes medborgerliga rättigheter togs bort för alltid.

Koch överklagade domstolens beslut, men överklagandet avslogs den 22 april 1952 av Tysklands federala domstol. Koch försökte senare flera gånger att bli benådad. Det bayerska justitieministeriet avslog dock alla hennes ansökningar. Koch protesterade också mot sitt livstidsstraff till FN:s kommission för mänskliga rättigheter, men fick ingen hjälp av dem.

Karl och Ilse Koch hade en son som hette Artwin och två döttrar som hette Gisele och Gudrun (Gudrun dog när hon var liten). Deras son tog livet av sig efter kriget. Ilse Koch hade en annan son, Uwe, som hon fick i sin fängelsecell i Dachau av en okänd far. Uwe föddes i kvinnofängelset Aichach i närheten av Dachau där Koch sattes för att avtjäna sitt livstidsstraff. Han togs genast ifrån henne. Vid 19 års ålder fick Uwe Köhler veta att Koch var hans mor och började besöka henne regelbundet i Aichach.

Koch tog livet av sig i fängelset i Aichach den 1 september 1967, 60 år gammal, genom att hänga sig med sina sängkläder.

• Förintelsen
• Nazisternas koncentrationsläger och utrotningsläger
• koncentrationslägret Buchenwald
• Nazityskland