Förintelseläger (även kallade dödsläger) byggdes av Nazityskland under andra världskriget. Syftet med dessa läger var systematiskt och industriellt massmord: målet var att döda stora grupper människor så snabbt och effektivt som möjligt. I förintelselägren mördades människor främst genom att de fick giftgas i gaskamrar, men Nazisterna använde också andra metoder. Det förekom massavrättningar (till exempel genom att skjuta många människor på en gång), och många dog av de fruktansvärda förhållandena i lägren — svält, sjukdomar, brist på mat och sjukvård, samt att frysa ihjäl. En viktig del av förintelsesystemet var också den metod som ibland kallas "utrotning genom arbete": fångarna tvingades utföra hårt tvångsarbete under omänskliga villkor så att många dog av utmattning och bristande vård.

Vem utsattes och nazisternas mål

Nazisterna riktade sig mot flera grupper, men ungefär 90 procent av de människor som dödades i de speciella förintelselägren var judar. Nazityskland hade som uttalat mål att "utrota" det judiska folket — en plan som gick under beteckningen den slutgiltiga lösningen. Idag kallas denna folkmordshandling ofta för Förintelsen.

Förutom judar fängslades och mördades också stora grupper av andra: romer (sinti och roma), personer med funktionsnedsättningar som dödades i det så kallade T4-programmet, politiska motståndare, kommunister, socialister, personer som förföljdes för sin sexuella läggning, Jehovas vittnen, fångar från ockuperade länder och miljontals krigsfångar — särskilt sovjetiska soldater. Nazistisk raspolitik och ockupationspolitik ledde till att många olika befolkningsgrupper systematiskt förföljdes och mördades.

Organisation och stora läger

Förintelselägren var en del av ett större system som innefattade koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och dödsläger. Vissa läger, som Auschwitz-Birkenau, kombinerade två funktioner: de var både arbets- och dödsläger. Andra läger var byggda huvudsakligen för massmord — exempelvis Treblinka, Sobibor, Belzec och Chelmno — och var ofta knutna till den tyska Operation Reinhard, en organiserad insats för att utrota judar i det ockuperade Polen. Metoderna i de olika lägren varierade: i några användes Zyklon B som gas, i andra förgiftades människor med avgaser från motorer.

Systemet styrdes av SS och andra nazistiska myndigheter; beslut om deportationer och transportorganisering togs centralt, och personer som Adolf Eichmann spelade nyckelroller i att samordna massdeportationerna. På östfronten genomförde också mobila avrättningsgrupper (Einsatzgruppen) omfattande masskjutningar, vilket kompletterade de industriella metoderna i lägren.

Omfattning, befrielse och efterspel

Antalet döda i Förintelsen beräknas till flera miljoner. Förintelselägren och massmorden på ockuperade områden präglade krigets sista år och ledde till enorma humanitära katastrofer. De allierade trupperna befriade flera läger under 1944–1945; överlevare vittnade senare om de fruktansvärda förhållandena, och fynd av massgravar, dokument och kvarlämnade effekter gjorde omfattningen av brotten svår att förneka.

Efter kriget hölls rättegångar mot många av dem som planerat och genomfört folkmorden, bland annat i Nürnberg och senare i flera separata processer. Ett av de mest uppmärksammade rättegångarna var Adolf Eichmanns rättegång i Israel 1961. Många länder upprättade också minnesplatser och museer för att dokumentera, minnas och undervisa om Förintelsen. Forskning och vittnesmål fortsatte under decennier för att fastställa fakta, samla offerens berättelser och bemöta förnekelse.

Andra dödsläger under andra världskriget

Det var inte bara Nazityskland som upprättade dödsläger. Den fascistiska Ustaše-regeringen i den Kroatiens oberoende stat upprättade också läger under andra världskriget. I dödsläger som Jasenovac mördade de många serber, judar och andra människor. Uppskattningar av antalet dödade i dessa läger varierar, men så många som 750 000 serber kan ha dödats i samband med de umbäranden och våldshandlingar som utfördes i och av den kroatiska fascistiska regimen.

Minne och utbildning

Att minnas Förintelsen är en viktig del av samtida historieskrivning och moralisk upplysning. Museer, minnesplatser och utbildningsprogram finns för att hedra offren, bevara vittnesmål från överlevande och förklara mekanismerna bakom folkmord så att nya generationer kan förstå hur hat, rasism och totalitära ideologier kan leda till sådana brott. Internationella och nationella initiativ arbetar också för att motverka antisemitism, rasism och förnekelse av historiska fakta.