Förintelseläger | byggdes av Nazityskland under andra världskriget

Bakgrund

Nazisterna trodde att vissa grupper av människor var bättre än andra. De trodde att den ariska rasen var den bästa av alla. De trodde att människor som inte var "ariska" var "underlägsna". De trodde också att icke-ariska var orsaken till Tysklands problem. De ansåg att vissa grupper av människor inte ens förtjänade att leva. Till dessa grupper hörde bland annat människor med funktionshinder. Nazisterna kallade dessa människor för Lebensunwertes Leben - "liv ovärdigt liv".

1939 startade nazisternas Schutzstaffel (SS) ett program för att döda alla som var "ovärdiga till livet". De kallade detta hemliga program för eutanasiprogrammet Action T4. Som en del av detta program dödade de 70 000 personer med funktionshinder med hjälp av kolmonoxidgas. Detta var första gången nazisterna använde giftgas för att döda människor.

Två år senare byggde nazisterna de första dödslägren. Med hjälp av det de lärt sig genom att gasa funktionshindrade personer beslutade nazisterna att inleda den slutgiltiga lösningen - att döda alla judar, främst genom att gasa dem. Innan nazisterna var redo att döda ett stort antal människor i gaskamrar började SS Einsatzgruppen att döda många människor åt gången genom att skjuta dem.

Vid Wannseekonferensen i januari 1942 klargjorde nazisterna att de planerade att döda alla judar i Europa. Adolf Eichmann fick ansvaret för detta program. Efter detta byggde nazisterna fler dödsläger, med målet att döda miljontals judar med giftgas.

 

Definition

Nazisterna använde dödsläger och koncentrationsläger för olika saker. Målet med dödslägren var folkmord. Deras syfte var att döda människor som skickades till lägren på tåg, tusentals åt gången. I dödsläger som Bełżec, Sobibór och Treblinka dödades människor vanligtvis inom några timmar efter att de kommit till lägren.

Koncentrationsläger var annorlunda än dödsläger. Några av de mest ökända koncentrationslägren var Buchenwald, Bergen-Belsen, Dachau och Ravensbrück. Dessa var fångläger som nazisterna upprättade innan andra världskriget började. Nazisterna skickade människor som de inte ville ha i sitt samhälle till dessa koncentrationsläger. Nazisterna tvingade miljontals människor att utföra tvångsarbete i koncentrationslägren. Fångarna i koncentrationslägren utgjorde ungefär 25 % av arbetarna i Nazityskland. Även om koncentrationslägren inte var utformade för massmord dog över 75 procent av de människor som skickades till dessa läger på grund av svält, sjukdom, utmattning, avrättningar och fysisk misshandel.

 
Medlemmar av Sonderkommando bränner lik i Auschwitz II-Birkenau.  

Historia

Under de första åren av andra världskriget skickades de flesta judarna till koncentrationsläger. Från 1942 och framåt deporterades de dock främst till dödsläger. De fick höra att de skulle "omlokaliseras" - skickas till andra platser att bo på. Nazisterna byggde många av dödslägren i Polen, som nazisterna kontrollerade. De gjorde detta eftersom de flesta av de människor som de ville döda bodde i Polen. Polen hade flest judar i de delar av Europa som nazisterna kontrollerade. Eftersom dessa dödsläger inte fanns i Tyskland kunde nazisterna dessutom dölja vad de gjorde för det tyska folket.

Nazisterna skapade två typer av dödsläger. Vissa var "rena utrotningsläger". Deras enda syfte var att döda människor. Andra var en kombination av koncentrationsläger och dödsläger. I dessa läger dödade nazisterna vissa människor direkt. De tvingade andra att arbeta som slavar tills de dog.

Rena utrotningsläger

De första dödslägren var Treblinka, Bełżec och Sobibór. De byggdes under Operation Reinhard (oktober 1941 - november 1943), vars mål var att döda alla Polens judar. Tåg fulla med människor skickades till dessa läger och mördades så fort de kom dit. Till en början använde lägrets vakter kolmonoxid för att döda fångarna. Därefter begravde de deras kroppar i massgravar. Senare, när det fanns för många kroppar att begrava, började de bränna kropparna. För att kunna döda människor och göra sig av med deras kroppar snabbare byggde nazisterna gaskamrar och krematorier i Treblinka och Bełżec. I Bełżec började de också använda giftgasen Zyklon-B för att döda människor.

Den 8 december 1941 öppnade nazisterna ett annat dödsläger vid namn Chełmno. Till en början dödade de fångarna i Chelmno i skåpbilar med hjälp av kolmonoxidavgaser. Senare byggde nazisterna, liksom i de andra dödslägren, gaskamrar så att de kunde döda fler människor åt gången. Nästan alla fångar som skickades till Chelmno dödades direkt. Nazisterna tvingade dock in några starka män i arbetsenheter som kallades Sonderkommando. Dessa fångar tvingades hjälpa till att ta ut döda kroppar ur gaskamrarna och bränna dem.

Dödslägren var små (bara flera hundra meter långa och breda). De hade också mycket få bostäder eller andra byggnader. På grund av detta kunde nazisterna lura fångarna när de anlände. Nazisterna berättade för dem att de bara skulle stanna i lägret en kort tid innan de fortsatte till ett arbetsläger längre österut. Detta hindrade fångarna från att få panik eller slå tillbaka.

Koncentrations- och utrotningsläger

När nazisterna bestämde sig för att inleda "den slutgiltiga lösningen" byggde de gaskamrar och krematorier i några av de koncentrationsläger som redan fanns, som Auschwitz och Majdanek.

När människor anlände till dessa läger genomgick de en process som kallades "urval". Nazistvakter valde vilka fångar som skulle hållas kvar för att arbeta som slavar och vilka som skulle skickas direkt till gaskamrarna för att dödas. Vanligtvis skickade nazisterna äldre människor, sjuka människor och mycket små barn direkt till gaskamrarna. Friska människor hölls ofta kvar som slavarbete och tvingades arbeta tills de blev för sjuka eller svalt för att arbeta så snabbt som nazisterna ville. Då "valde" nazisterna ut dem till gaskamrarna.

Läger i den oberoende staten Kroatien

Med stöd av Nazityskland och det fascistiska Italien skapades Kroatiens oberoende stat den 10 april 1941. Den styrdes av den fascistiska Ustaše-regeringen, som höll med om nazisternas idéer om ras och politik. Ustaše höll med om att alla judar och romer skulle dödas. De höll också med nazisterna om att socialister och kommunister var politiska fiender.

Ustaše byggde dödsläger i den oberoende staten Kroatien och bidrog till nazisternas "slutgiltiga lösning" genom att döda många judar och romer. Deras främsta mål var dock att döda hela det serbiska folket i ISC. Ustaše behandlade det serbiska folket så grymt att till och med tyskarna blev chockade.

Det första Ustaše-lägret var koncentrationslägret Jadovno. Där hölls tusentals serber och judar mellan maj och augusti 1941. Fångarna dödades vanligen genom att skjutas ner i djupa raviner nära lägret.

Koncentrationslägret Jasenovac ersatte Jadovno. Jasenovac var en mycket stor grupp av många läger. Många fångar som anlände till Jasenovac skulle omedelbart dödas. Starka män som kunde arbeta och som dömdes till mindre än tre år i lägret fick leva. Alla fångar som dömdes till tre år eller mer skulle dock omedelbart avrättas.

En del fångar i Jasenovac dödades med giftgas eller genom massskjutningar. Ustaše-vakterna dödade dock många fångar med händerna eller med verktyg som knivar och hammare.

 
En enhet från Sonderkommando 1005 står bredvid en benkrossmaskin i koncentrationslägret Janowska.  


Marsch till gaskamrarna, ett av Sonderkommandos fotografier som togs i hemlighet i Auschwitz II i augusti 1944.  


Judiska barn som skickas till förintelselägret i Chełmno.  

Hur fångarna dödades

År 1941 såg Heinrich Himmler, en av nazisternas högsta tjänstemän, en grupp Einsatzgruppen genomföra en masskjutning. Gruppens befälhavare berättade för honom att det var psykologiskt skadligt för de soldater som sköt så många människor att skjuta dem. Himmler beslutade att nazisterna måste hitta ett annat sätt att döda människor. Efter kriget visade dagboken från Auschwitz kommendant, Rudolf Höss, att många Einsatzkommandos - mördarna - antingen blev galna eller tog livet av sig själva. Han skrev att de gjorde detta eftersom de psykologiskt sett "inte kunde uthärda att vada i blod längre".

Nazisterna hade lärt sig från sitt T-4-program att de kunde döda människor med hjälp av kolmonoxid. De trodde dock att det skulle bli för dyrt att skicka kolmonoxid till förintelselägren.

I augusti 1941 testade Höss ställföreträdare Karl Fritzsch en idé. I Auschwitz behandlade man kläder som var infekterade med löss med kristaller av blausyra (vätecyanid). Kristallerna hade varumärket Zyklon-B. De tillverkades på beställning av kemiföretaget IG Farben. När deras behållare öppnades släppte Zyklon-B-kristallerna i luften ut en dödlig cyanidgas. Fritzch trodde att denna gas skulle kunna användas för att döda fångar. För att testa effekterna låste han in några sovjetiska krigsfångar i källaren i en bunker och gasade dem. De dog.

Gasning med Zyklon-B blev Auschwitz sätt att utrota människor. Det skulle också användas i Majdanek och andra läger. Förutom gasning fortsatte lägervakterna att döda fångarna genom massskjutningar, svält, tortyr och misshandel.

Ingasningar

Under kriget berättade den nazistiske tjänstemannen Kurt Gerstein för en svensk diplomat om livet i ett dödsläger. Den 19 augusti 1942 anlände Gerstein till förintelselägret Bełżec, som hade en kolmonoxidgaskammare. Vid den tidpunkten höll 45 järnvägsvagnar, fyllda med 6 700 judar, på att lastas av. Många av judarna hade dött under resan. Resten marscherade nakna till gaskamrarna. Där sade Gerstein:

{{quote|[De nazistiska vakterna] gjorde stora ansträngningar för att få igång motorn. Men den går inte. ... Mitt stoppur visade allt, 50 minuter, 70 minuter, och [[diesel [motor]]] startade inte. Människorna väntar inne i gaskamrarna. Förgäves. Man kan höra dem gråta, "som i synagogan", säger professor Pfannenstiel, med ögonen klistrade vid ett fönster i trädörren. Kapten Wirth blir rasande och [[[piskar]] den ukrainska [fången som tvingas hjälpa] tolv, tretton gånger i ansiktet. Efter 2 timmar och 49 minuter - stoppuret registrerade allt - startade dieseln. Fram till dess levde de människor som var instängda i dessa fyra trånga kammare fortfarande, fyra gånger 750 personer, i fyra gånger 45 kubikmeter. Ytterligare 25 minuter förflöt. Många var redan döda, vilket man kunde se genom det lilla fönstret, eftersom en elektrisk lampa inuti lyste upp kammaren för några ögonblick. Efter 28 minuter var det bara några få som fortfarande levde. Slutligen, efter 32 minuter, var alla döda ... Tandläkare [då] hamrade ut guldtänder, broar och kronor. Mitt bland dem stod kapten Wirth. Han var i sitt element, och när han visade mig en stor burk full av tänder sa han: "Se själv hur tungt det där guldet är! Det är bara från i går och i förrgår. Ni kan inte föreställa er vad vi hittar varje dag - dollar, diamanter, guld. Du ska få se själv!" - Kurt Gerstein }}

För att hindra folk från att få panik och slå tillbaka sa nazisterna till fångarna att de skulle duscha och bli avlusade (få bort löss). Fångarnas Sonderkommando tvingades hjälpa till i och runt gaskamrarna. De uppmuntrade judarna att klä av sig utan en antydan om vad som skulle hända. (Om Sonderkommando varnade fångarna skulle även de dödas.) Gaskamrarna var utformade så att de såg ut som duschrum (med falska vattenmunstycken och kaklade väggar). Sonderkommando pratade med offren om livet i lägret för att hindra folk från att bli misstänksamma. De hjälpte också de äldre och de mycket unga att klä av sig. Sonderkommando tröstade även äldre barn som kanske grät "på grund av det märkliga i att bli avklädda på detta sätt".

När gaskammaren var full av människor och dörren var förseglad släppte nazistvakterna Zyklon B genom särskilda hål i taket.

Som en del av sin utbildning skickades några högt uppsatta ledare för nazistpartiet och SS-officerare till Auschwitz-Birkenau för att titta på gasningarna. Höss rapporterade att "alla var djupt imponerade av vad de såg ... [men några] ... som tidigare hade talat mest högljutt, om [behovet] av denna utrotning, tystnade när de faktiskt hade sett 'den slutgiltiga lösningen på det judiska problemet'".

Förstöring av lik

Efter gasningarna tog Sonderkommando bort liken från gaskamrarna och tog sedan ut guldtänder ur kropparna. Först begravdes offren i massgravar. Senare kremerades offrens kroppar. Askan begravdes, spreds eller dumpades i en närliggande flod.

I sina memoarer skrev Auschwitzkommendanten Höss att Sonderkommando var tvunget att:

• Bränn liken i eldgropar
• Håll eldarna vid liv
• Tömma extra kroppsfett från liken, och
• Vänd på "berget av brinnande lik... så att drag [luft] kan blåsa upp lågorna".

Hess skrev att han var imponerad av hur hårt Sonderkommando arbetade, trots att de visste att de också skulle dödas så småningom.

Så småningom dödade nazisterna så många människor i Auschwitz-Birkenau att de lät konstruera tre byggnader med krematorier av specialister från Topf und Söhne. I Auschwitz arbetade fångarna varje timme på dygnet med att förstöra liken. Människor gasades dock så snabbt att alla kroppar inte kunde förstöras i krematorierna. En del lik brändes också i en öppen eldstad.

I Sobibór, Treblinka, Bełżec och Chełmno brändes liken på bål.

 
 
Det nazistiska dödslägret Auschwitz  


Judar från Karpaterna och Ruthenien anländer till Auschwitz-Birkenau i maj 1944. De flesta dödades i gaskamrarna några timmar efter ankomsten.  

Dödssiffror

Historiker uppskattar att nazisterna mördade över tre miljoner människor i dessa läger:

Camp	Uppskattade dödsfall	Drift	Ockuperat område	Nuvarande land där du befinner dig	Primära medel för massdödande
Auschwitz-Birkenau	1,100,000	Maj 1940 - januari 1945	Provinsen Övre Schlesien	Polen	Zyklon B-gaskamrar
Bełżec	600,000	17 mars 1942 - slutet av juni 1943	Nazistockuperat Polen	Polen	Kamrar för kolmonoxidgas
Chełmno	320,000	8 december 1941 - mars 1943, juni 1944 - 18 januari 1945	Distrikt Reichsgau Wartheland	Polen	Kolmonoxidbilar
Majdanek	80,000	1 oktober 1941 - 22 juli 1944	Nazistockuperat Polen	Polen	Zyklon B-gaskamrar
Maly Trostinets	200,000	Sommaren 1941 till 28 juni 1944	Distrikt för Reichskommissariat Ostland	Vitryssland	Masskjutningar, gasbil
Sajmište	23,000- 47,000	28 oktober 1941 - juli 1944	Kroatiens självständiga stat	Serbien	Kolmonoxid van
Sobibór	250,000	16 maj 1942 - 17 oktober 1943	Nazistockuperat Polen	Polen	Kamrar för kolmonoxidgas
Treblinka	800,000	22 juli 1942 - 19 oktober 1943	Nazistockuperat Polen	Polen	Kamrar för kolmonoxidgas
Totalt	3,115,000-3,215,000

 

Lägren är förstörda

När de insåg att de skulle förlora andra världskriget försökte nazisterna förstöra dödslägren för att dölja bevisen på vad de hade gjort. De ville dölja bevisen på att så många människor hade dödats. Detta innebar att de behövde förstöra lägren och även gömma liken av deras många offer. Nazisterna tvingade fångarna att förstöra lägren och deras register och att gräva upp massgravar.

Vissa förintelseläger befriades (togs över och frigjordes) av sovjetiska soldater innan nazisterna hann förstöra bevisen för sina krigsförbrytelser. Majdanek till exempel intogs nästan intakt innan nazisterna kunde förstöra särskilt mycket. Detta hände eftersom den sovjetiska Röda armén kom till lägret mycket snabbt, vilket hindrade SS från att förstöra större delen av lägret.

 

Relaterade sidor

• Förintelsen
• Den slutgiltiga lösningen
• Nazisternas koncentrationsläger
• Andra världskriget
• Krigsförbrytelser