Nina Simone

Tidigt liv

Nina Simone föddes som Eunice Kathleen Waymon i Tryon, North Carolina 1933. Hon var ett av åtta barn i en fattig familj. Hon började spela piano när hon var tre år gammal. Den första sången hon lärde sig var "God be With You, Till we Meet Again" och hon spelade i sin lokala kyrka. Hennes första konsert var en klassisk pianokonsert när hon var tolv år. Hennes föräldrar satt på första raden för att titta på henne, men tvingades flytta sig till baksidan av salen för att ge plats åt vita människor. Simone sa att hon inte skulle spela förrän hennes föräldrar hade flyttats tillbaka till första parkett. Hon kom ihåg denna händelse senare när hon engagerade sig i medborgarrättsrörelsen.

Simones mamma, Mary Kate Waymon, var en sträng metodistpastor. Hennes far, John Divine Waymon, var en hantverkare, och ibland en barberare, som ofta var sjuk. Fru Waymon arbetade som hembiträde och hennes arbetsgivare, som hörde talangen hos Simone, gav dem pengar till pianolektioner. Därefter skapades en lokal fond för att hjälpa till att fortsätta hennes utbildning. När hon var 17 år flyttade Simone till Philadelphia i Pennsylvania. Här fann hon mer rasism när hon ansökte om ett stipendium vid ett lokalt college. Hon var tvungen att göra ett test och klarade det, men hon fick inte stipendiet. När hon frågade examinatorn varför hon inte fick stipendiet sa examinatorn till henne "för att du är svart".

Efter detta blev Simone mycket engagerad i medborgarrättsrörelsen. Hon började tjäna pengar på att undervisa i piano och ackompanjera sångare. Dessa pengar hjälpte henne att studera vid Juilliard School of Music i New York. Hon ansökte om att få studera piano vid Curtis Institute, men lyckades inte. Hon trodde att detta också berodde på att hon var svart och på att hon var kvinna.

Tidig karriär (1954-1959)

Simone spelade piano på Midtown Bar & Grill på Pacific Avenue i Atlantic City för att tjäna pengar till sina studier. Ägaren sa att hon bara skulle få jobbet om hon både sjöng och spelade piano. Hon ville inte att hennes mamma skulle veta att hon spelade "djävulens musik", så hon började använda artistnamnet Nina Simone. Hon fick "Nina" från ett smeknamn som en pojkvän gav henne, och "Simone" från en fransk skådespelerska som hette Simone Signoret. Simone spelade och sjöng en blandning av jazz, blues och klassisk musik i baren. Hon började få fans. År 1958 spelade hon in låten "I Loves You Porgy", från Porgy and Bess av George Gershwin. Hon hade lärt sig låten från ett Billie Holiday-album och framförde den som en tjänst för en vän. Det blev hennes enda Billboard topp 40-succé i USA. Snart spelade hon in sitt första album Little Girl Blue på Bethlehem Records. Simone tjänade aldrig pengar på albumet eftersom hon sålde rättigheterna för 3 000 dollar och gick miste om mer än 1 miljon dollar i royalties.

Simone skrev sedan kontrakt med skivbolaget Colpix Records och släppte flera studio- och livealbum. Colpix lät henne ha kontroll över valet av material som hon spelade in. Simone såg till att hon hade kontrollen och brydde sig egentligen inte om huruvida hon hade ett skivkontrakt eller inte. Hon spelade bara popmusik för att tjäna pengar till sina studier i klassisk musik.

Medborgarrättsepoken (1964-1974)

På 1960-talet fick Simone diagnosen bipolär sjukdom. År 1964 började Simone arbeta med det nederländska skivbolaget Philips. Hon började spela in sånger om sitt afroamerikanska ursprung och om rasmotsättningar. Hon spelade in ett livealbum som hette Nina Simone In Concert som innehöll låten "Mississippi Goddam". Den handlade om mordet på Medgar Evers och bombningen av en kyrka i Birmingham, Alabama där fyra svarta barn dödades. Låten bojkottades i vissa sydstater. Med "Old Jim Crow" på samma album reagerar hon på Jim Crow-lagarna.

Efter det var de medborgerliga rättigheterna ett vanligt tema i Simones sånger. Simone uppträdde och talade vid många medborgarrättsmöten, som Selma till Montgomery-marscherna. Hon sjöng en version av Billie Holidays sång "Strange Fruit" (på Pastel Blues), en sång om lynchning av svarta män i södern. Hon sjöng också en dikt av W. Cuney kallad "Images" på albumet Let It All Out från 1966, om bristen på stolthet hos afroamerikanska kvinnor. Simone skrev "Four Women", en sång om fyra olika stereotyper av afroamerikanska kvinnor. Den fanns med på hennes album Wild Is the Wind från 1966.

Simone flyttade från Philips till RCA Victor 1967. Hon sjöng "Backlash Blues", skriven av hennes vän Langston Hughes, på sitt första RCA-album Nina Simone Sings The Blues. På Silk & Soul spelade hon in Billy Taylors "I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free" och "Turning Point". Albumet Nuff Said från 1968 innehåller några liveinspelningar från Westbury Music Fair den 7 april 1968, tre dagar efter mordet på Martin Luther King Jr. Hon tillägnade hela uppträdandet till honom och sjöng "Why? (The King Of Love Is Dead)". Detta var en låt som hennes basist skrev direkt efter att de fått höra nyheten om Kings död.

Tillsammans med Weldon Irvine gjorde Simone Lorraine Hansberrys ofullbordade pjäs To Be Young, Gifted and Black till en medborgarrättssång. Hon framförde den live på sitt album Black Gold från 1970. En studioinspelning släpptes som singel, och låten har blivit coverad av Aretha Franklin och Donny Hathaway.

Senare liv (1974-2003)

Simone lämnade USA i september 1970. Hon flög till Barbados. Hon trodde att hennes make och manager Andrew Stroud skulle säga till henne när hon skulle uppträda igen. Stroud trodde dock att Simones plötsliga försvinnande (och det faktum att hon hade lämnat kvar sin vigselring) betydde att hon ville skiljas. Som hennes manager hade Stroud också ansvar för Simones inkomster. Detta innebar att Simone efter deras separation inte visste något om hur hennes verksamhet sköttes och vad hon egentligen var värd. När hon kom tillbaka till USA fick hon reda på att hon var efterlyst för att inte ha betalat skatt. Hon åkte tillbaka till Barbados igen för att komma undan myndigheterna och åtal. Hon stannade i Barbados en längre tid och hade en lång affär med premiärministern Errol Barrow. En nära vän, sångerskan Miriam Makeba, övertalade henne att åka till Liberia i Afrika. Därefter bodde hon i Schweiz och Nederländerna. Hon flyttade till Frankrike 1992.

Hon spelade in sitt sista album för RCA Records, It Is Finished, under 1974. År 1978 övertalade Creed Taylor, ägare till CTI Records, henne att spela in ett nytt album, Baltimore. Detta album fick goda recensioner, men tjänade inte mycket pengar. Fyra år senare spelade Simone in Fodder On My Wings på ett franskt skivbolag. Under 1980-talet uppträdde Simone regelbundet på Ronnie Scott's jazzklubb i London. Hon spelade in ett album där 1984 med titeln Live at Ronnie Scott's. På scenen verkade Simone ofta högfärdig och distanserad men verkade njuta av att prata med sin publik. 1987 användes hennes sång "My Baby Just Cares For Me" från 1958 i en annons för Chanel No. 5-parfymen i Storbritannien. Efter det släpptes låten igen och den gick in på plats 5 på den brittiska singellistan, vilket gjorde Simone mer populär i Storbritannien. Hennes självbiografi, I Put a Spell on You, publicerades 1992 och hon spelade in sitt sista album, A Single Woman, 1993.

Död

1993 flyttade Simone till Aix-en-Provence i södra Frankrike. Hon var sjuk i bröstcancer i flera år. Hon dog i sömnen i sitt hem i Carry-le-Rouet i Bouches-du-Rhône den 21 april 2003. Vid hennes begravningsgudstjänst deltog sångerskorna Miriam Makeba och Patti LaBelle, poeten Sonia Sanchez, skådespelaren Ossie Davis och hundratals andra människor. Elton John skickade blommor med budskapet "We were the greatest and I love you". Simones aska spreds i flera afrikanska länder. Hon lämnade efter sig en dotter, Lisa Celeste, som nu är skådespelerska och sångerska och som tog artistnamnet Simone.