Försvar mot herbivori beskriver växternas försvar för att undvika att bli uppätna. Det finns många anpassningar som förbättrar växternas överlevnad och reproduktion genom att minska effekterna av växtätare.
Många växter producerar kemikalier som ändrar beteendet, tillväxten eller överlevnaden hos växtätare. Dessa kemiska försvarsmedel kan fungera som avskräckande medel eller gifter för växtätare, eller minska växternas smältbarhet. Vissa växter, så kallade hyperackumulatorer, är specialiserade på att lagra tungmetaller som är giftiga för djur.
Vissa växter uppmuntrar förekomsten av naturliga fiender till växtätare, som i sin tur skyddar växten. Vissa växter ger ett hem åt myror som försvarar växten starkt.
Andra försvarsstrategier som växter använder är att fly eller undvika växtätare i tid eller rum. De kan växa på platser där det är svårt för växtätare att hitta eller komma åt växter. De kan växa när växtätare inte finns i närheten. Herbivorer kan avledas mot oviktiga delar, eller så kan en växt återhämta sig från skador som orsakats av herbivori.
Varje typ av försvar kan antingen vara konstitutiv (finns alltid i växten) eller inducerad (produceras som en reaktion på skada eller stress orsakad av växtätare). Växter kan reagera på skador och gör det också.
Historiskt sett har insekter varit de viktigaste växtätarna, särskilt insekternas larver. Landväxternas utveckling är nära förknippad med insekternas utveckling. Medan de flesta växtförsvarsmedel är riktade mot insekter har andra försvarsmedel utvecklats som är riktade mot ryggradslösa växtätare, t.ex. fåglar och däggdjur.
Det är viktigt att studera växters försvar mot herbivori, inte bara ur evolutionär synvinkel, utan också för att dessa försvar kan användas inom jordbruket, bland annat som livsmedelskälla för människor och boskap.
