Översikt

Ordovicium är en geologisk period i paleozoikum som löper ungefär från 485 till 443 miljoner år sedan. Den följer på kambriska perioden och föregår siluriska perioden. Under ordovicium var stora delar av jordens yta täckta av grunda, varma hav där organismer genomgick en omfattande diversifiering. Perioden är välkänd bland geologer och paleontologer för den så kallade stora ordovicienska biodiversifieringen och för ett av de största massutdöendena i jordens historia.

Kännetecken och miljö

Ordoviciska miljöer dominerades av epicontinentala hav och sedimentära skikt som lagrade kalkstenar, skiffrar och sandstenar. Havsnivån var ofta hög, men mot slutet av perioden inträffade en kraftig nedgång i havsnivån i samband med klimatförändringar och isbildning på södra superkontinenten Gondwana. Tektoniskt skedde flera orogena händelser, bland annat initiala faser av bergskedjeutveckling som kom att forma framtida kontinenter.

Livsformer och biodiversifiering

Marint liv dominerade under ordovicium. Gruppen som återfinns i fossilriket inkluderar:

  • Trilobiter och olika slags leddjur
  • Brachiopoder och mollusker
  • Koraller och bryozoer som byggde rev
  • Graptoliter och andra planktoniska grupper

Den biologiska mångfalden ökade markant i en händelse som ofta kallas den ordovicienska biodiversifieringen (GOBE). Denna utveckling ledde till mer komplexa ekosystem och större specialisering bland marina organismer. Mot periodens slut finns också spår av tidig kolonisering av land med enkla växter och mikrobmatta-liknande samhällen, även om landfaunan ännu var mycket begränsad.

Historia och namngivning

Namnet ordovicium kommer från den walesiska stammen Ordovices och infördes i vetenskaplig litteratur av Charles Lapworth 1879 som ett svar på oenighet om lagerföljden mellan kambriska och siluriska formationer. Lapworths indelning löste stratigrafiska konflikter genom att tydliggöra fossilskiftena. Under följande decennier spreds användningen internationellt och perioden accepterades formellt i början av 1900-talet av geologiska samfund. Idag studeras ordoviciska bergarter över hela världen och fungerar som en viktig referens i stratigrafi och paleontologi.

Utdöendet i slutet av ordovicium

Slutet av ordovicium präglas av ett omfattande utdöende som ofta beskrivs i två huvudfaser. Första fasen kopplas till kraftig nedkylning och glaciation, huvudsakligen på Gondwana, vilket sänkte havsnivåer och förändrade marina habitat. Den andra fasen följer en snabb uppvärmning och återhöjning av havsnivån, vilket ledde till ytterligare ekologisk stress. Tillsammans utgör dessa händelser det näst största massutdöendet under fanerozoikum och påverkade särskilt marina grupper som brachiopoder, trilobiter och graptoliter.

Betydelse och efterverkningar

Ordovicium är centralt för förståelsen av tidig komplex livsutveckling och havsekologi. Fossila ordoviciska formationer används för att bestämma relative åldrar på berglager och för att rekonstruera paleogeografiska förhållanden. Vidare har ordoviciska bergarter ekonomisk betydelse: de kan utgöra reservoirer för grundvatten och ibland för kolväten samt bära malmförekomster. För mer information om stratigrafi och geologisk indelning se geologiska resurser eller översikter hos facklitteratur och vetenskapliga databaser. Ytterligare referenser och regionala studier finns via arkiv, nationella geologiska kartor och internationella konferenser som behandlar paleozoisk geologi (konferenssammanhang, publikationer, översiktsartiklar).