Asiatisk vildhund

Ursprunget till "dhole"

Det är oklart varifrån ordet "dhole" kommer. Ordet användes för första gången på engelska av soldaten Thomas Williamson 1808, som sa att "dhole" är ett inhemskt namn på djuret som används av folk i Ramghur-distriktet i Indien. År 1827 sade Charles Hamilton Smith att "dhole" kommer från ett språk som talas i "olika delar av öst". Richard Lydekker skrev dock cirka 80 år senare att ordet "dhole" inte användes av människor som bor där det finns dholes. Merriam-Webster Dictionary föreslår att ordet kommer från Kannada-ordet tōḷa, som betyder "varg".

Namngivning, taxonomi och utveckling

Peter Pallas gav 1811 dholes det vetenskapliga namnet Canis alpinus ("bergshund" på latin). Han sade att den levde i Amurland (i östra Sibirien), öster om floden Lena. Han tillade att dholes också levde runt floden Jenisei och att de ibland korsade Kina. Det är dock inte säkert att dholes fortfarande lever så långt norrut i dag.

Den brittiske naturforskaren Brian Hodgson gav dhole det vetenskapliga namnet Canis primaevus ("ursprunglig/primitiv hund") och föreslog att den domesticerades för att bli sällskapshund. Han noterade senare hur annorlunda dhole såg ut jämfört med andra arter i släktet Canis (som innehåller vargar, sällskapshundar, prärievargar och schakaler) och placerade den i ett eget släkte, Cuon, från det grekiska ordet för "hund".

Den första studien om dhole-varelsens utveckling utfördes av paleontologen Erich Thenius, som fann att dholes härstammar från ett djur som såg ut som en gyllene schakal och som levde under pleistocen. Den tidigaste kända medlemmen av släktet Cuon är Cuon majori, som levde under Villafranchian-perioden i det tidiga pleistocen. C. majori såg mer ut som andra arter i släktet Canis än moderna dholes.

De europeiska dholerna, som levde under senmedelpleistocen, såg ut som dagens dholerna, men de var mycket större och blev lika stora som gråvargen. Dholes utrotades i större delen av Europa i slutet av istiden, även om de kan ha överlevt fram till det tidiga holocenet på Iberiska halvön och i norra Italien. Under pleistocen levde dholes också på öar i Asien där de nu är utdöda, till exempel Sri Lanka, Borneo och möjligen Palawan i Filippinerna. Dholes levde också i Nordamerika, och fossiler har hittats i Beringia och Mexiko.

Dovens särpräglade utseende har gjort det svårt att säga vilken annan art i hundfamiljen den är närmast släkt med. George Simpson föreslog att dhole, afrikansk vildhund och buskhund tillhörde samma underfamilj (Simocyoninae) eftersom alla tre arterna har liknande tänder. Andra biologer, som Juliet Clutton-Brock, fann dock att dholes kropp hade större likheter med hundar i släktena Canis, vargen från Falklandsöarna och den arktiska räven än med den afrikanska vildhunden och buskhunden. De likheter som dholes har med afrikanska vildhundar och buskhundar är tillfälliga.

Vissa biologer tror att det utdöda släktet Xenocyon var förfader till den afrikanska vildhunden och dhole. Senare studier har dock visat att dhole och den afrikanska vildhunden är nära besläktade med andra medlemmar av släktet Canis. Detta kan vara sant eftersom det enligt zoologen Reginald Pocock finns ett dokument om en dhole och en gyllene schakal som fått ungar tillsammans i en djursamling i Madras.

Tidigare avel med afrikansk vildhund

Under 2018 jämfördes DNA:t från alla medlemmar av släktet Canis (utom den svartryggiga schakalen och den sidoströdda schakalen), dhole och den afrikanska vildhunden. Man upptäckte att dholes och afrikanska vildhundar för länge sedan parade sig med varandra. I dag lever dessa arter mycket långt ifrån varandra. Studien tyder alltså på att dholes en gång i tiden kan ha levt i Mellanöstern, dit afrikanska vildhundar i Nordafrika kom och parade sig med dholes. Inga fossil av dholes har dock upptäckts i vare sig Mellanöstern eller Nordafrika ännu.

Underart

Tidigare har tio underarter av dholes erkänts. Sedan 2005 har dock endast tre underarter av dholes erkänts:

Underart	Bild	Beskrivning	Var den finns
C. a. alpinus (Ussuri dhole)		Stor, med klarröd päls och smal nos.	Ryska Fjärran Östern, Mongoliet, Kina, Nepal, den indiska subkontinenten, Bhutan, Myanmar, Indokina och Java.
C. a. hesperius (Tien Shan dhole)		Mindre än Ussuri dhole, med bredare nos och gul vinterpäls.	Sibirien, Mongoliet, Kazakstan, Kirgizistan, Turkmenistan, Tibet, nordöstra Kina, eventuellt Pakistan.
C. a. sumatrensis (Sumatran-docka)		Har kort, grov päls och mörk rygg.	Sumatra, Java och den malaysiska halvön

Studier av dna visar dock att det finns små genetiska skillnader mellan underarterna. Dholes på Sumatra och Java kan ha förts dit av människor.

Utseende

Dholes har beskrivits som en blandning av grå varg och rödräv. De är också "kattliknande" på grund av sin smala rygg och sina smala ben, och huvudet har en form som liknar en hyenas på grund av den korta nosen. Dholes har sex kindtänder på underkäken, till skillnad från andra canider som har sju. Dholes har speciella tänder som hjälper dem att snabbt äta köttet från sina byten, vilket hindrar andra djur från att stjäla deras mat.

Vuxna dholeshonor kan väga mellan 10 och 17 kg, medan vuxna dholeshannar kan väga mellan 15 och 21 kg. Dholes är 43-50 cm långa vid axeln och 91 cm långa, svansen inte inräknad. Dholes har ovala öron.

Dholes är vanligtvis rödaktiga, och de kan bli mer röda på vintern. Halsen, bröstet, flankerna och magen samt benens övre delar är gulaktiga. Benens nedre delar är vitaktiga, med mörkbruna band på frambenen. Svansen är mycket fluffig och svart. Dholes har kortare och grövre päls på sommaren. Dholes kan röra på sig (kasta sin päls för att få ny päls) från mars till maj.

Dholes kan vissla, men det är okänt hur de visslar. De visslar för att kommunicera med resten av flocken när de färdas genom tät skog. När de attackerar ett byte avger de skrikande KaKaKaKaKAA-ljud. Andra ljud är gnäll, morrningar, skrik, tjat och skrikande skrik. Till skillnad från vargar ylar eller skäller dholes inte.

Var dholes bor

I Centralasien lever dholes främst i bergsområden. Dholes som lever i väster finns huvudsakligen på ängar och stäpper, medan dholes som lever i öster huvudsakligen lever i taigan. Dholes kan också gå till kusten. I Indien, Myanmar, Indokina (Laos, Kambodja och Vietnam), Indonesien och Kina lever dholes huvudsakligen i skogar i bergen, även om de ibland kan leva på gräsmarker.

Det är möjligt att den fortsätter att leva i Tunkinskij nationalpark i södra Sibirien nära Bajkalsjön. Dholes kan fortfarande leva i provinsen Primorsky Krai i östra Ryssland, där den 2004 betraktades som en sällsynt och utrotningshotad art. Det finns obekräftade observationer av dholes i det skyddade skogsområdet Pikthsa-Tigrovy Dom. På andra håll i Ryssland har inga observationer av dholes rapporterats sedan slutet av 1970-talet.

Dholes är troligen utdöda i Mongoliet, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan.

Under de senaste åren har en dhole fångats i Jiangxi-distriktet i södra Kina. Mellan 2011 och 2013 rapporterade lokala myndighetspersoner och boskapsskötare att det fanns flera flockar av dholes som levde i höga berg i Karakoramregionen i den autonoma regionen Xinjiang. Dholes har också nyligen setts i Altunbergen nära Tibet. Dholes förekommer i små mängder i Gansuprovinsen, med observationer av flera flockar 2006 och återigen 2013-2014.

Dholes lever fortfarande i Tibet och kanske även i Nordkorea.

Dholes lever i större delen av Indien söder om Gangesfloden. I nordöstra Indien finns den i Arunachal Pradesh, Assam, Meghalaya och Västbengalen samt i Terai-regionen på den indogangetiska slätten. Det finns mycket få dholes i Himalaya och nordvästra Indien. Under 2011 registrerades flocken med kamerafällor i Chitwan National Park.

I Bhutan förgiftades dholes på 1970-talet för att skydda boskap, men kampanjen upphörde och dholespopulationen ökade på 1990-talet.

Dholes lever fortfarande i nordöstra och sydöstra Bangladesh. De flesta observationer av dholes i Bangladesh gäller dock små grupper eller enstaka dholes, och dholes i Bangladesh kommer kanske inte att fortsätta att föröka sig länge.

Förekomsten av dholes i Myanmar bekräftades genom kamerafångst i 11 områden. År 2015 registrerades dholes och tigrar för första gången med kamerafällor i Karen State, i bergsskogarna.

Det finns några få stora flockar av dholes på den malaysiska halvön, Sumatra, Java, Vietnam och Thailand. År 2014 visade kamerafångstvideor i regnskogarna på bergen i Sumatra att dholer fortfarande lever där.

På 1990-talet hävdade två turkiska forskare att de hade sett dholes i nordöstra Turkiet. Vissa forskare tror att de var sanna, men andra ifrågasätter detta påstående. Dessutom kan en dhole ha skjutits i Kaukasusbergen 2013; dess kvarlevor (inklusive ett kranium) undersöktes av en biolog i maj 2015, som beslutade att kraniet var från en dhole. I augusti 2015 försökte forskare från Sofia i Bulgarien hitta denna population av dholes i Turkiet. Den 12 oktober 2015 drog denna forskargrupp slutsatsen att det inte finns några tydliga bevis för att dholes fortsätter att leva i Turkiet eller Kaukasusbergen.

Dholes vilar i en djurpark i Indien

Inom kultur och litteratur

Dholes beskrevs för första gången i europeisk litteratur 1794 av en rysk resenär vid namn Pesterev, som såg dholes under sina resor i östra Ryssland. Han sa att dholes regelbundet jagar alpina stenbockar i flock och att den liknar den gyllene schakalen.