Silkeshaj

Beskrivning

En stor, smal haj, silkeshajen har en ganska utsträckt, rundad nos, en relativt snedställd första ryggfena med en trubbig topp som ligger bakom bröstfenornas kanter, en liten andra ryggfena med en extremt lång fri bakre spets (mer än två gånger höjden), och en låg interdorsal kam (kam mellan ryggfenorna). Bröstfenorna är långa och smala och har grumligt färgade spetsar. Silkeshajar är normalt mörkgrå med en bronsfärgad nyans, men är ibland guldbruna. Deras undersida är vit. Med undantag för den första ryggfenan har spetsarna på alla fenor en grumlig färg; detta är mer synligt bland unga. Övre tänderna är brett triangulära och snedställda och blir mer diagonala mot käkens vinkel som är starkt skurna och kraftigt tandade på sidorna. De nedre tänderna är upphöjda med släta kanter. Det finns vanligen 1-2 symphysialtänder på både, under- och överkäken. Hudtänderna är små, tätt packade och överlappande, vilket ger huden en slät eller "silkeslen" textur, vilket gett hajen dess namn. Den maximala längden för denna art är 3,3 meter. Hanar mognar vid en längd av 2,2-2,3 meter (9-10 års ålder) och växer till en mindre storlek än honor, som når sin mognad vid en längd av 2,3-2,5 meter (12 års ålder), men dessa siffror skiljer sig åt mellan olika populationer av denna art. Silkeshajen väger cirka 350 kilo.

Silkeshajen har en kort första ryggfena och långa bröstfenor.

Taxonomi

Det första exemplaret som beskrevs fick namnet Carcharias (Prionodon) falciformis av Johannes Müller och Jakob Henle 1841. Släktnamnet Carcharhinus kommer från de grekiska orden "karcharos" som betyder "vässa" och "rhinos" som betyder "näsa". Andra namn som ges till silkeshajen är Squalus eller Prionodon tiburo, Gymnorhinus eller Gymnorrhinus pharaonis, Aprionodon sitankaiensis, Carcharhinus floridanus, Eulamia malpeloensis och Carcharhinus atrodorsus.

Müller och Henles teckning av en silkeshaj

Livsmiljö

Silkeshajen är vanlig i tropiska och subtropiska vatten och finns i Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen. I västra Atlanten finns den från den amerikanska delstaten Massachusetts till Brasilien (inklusive Mexikanska golfen och Karibiska havet) och i öster finns den från Spanien till Angola. Den finns i västra Indiska oceanen och Röda havet från Tanzania till Moçambique, inklusive Madagaskar och Komorerna, och i mellersta och östra Indiska oceanen från Maldiverna och Sri Lanka till västra Australien. Den finns från Kina till Nya Zeeland i västra Stilla havet (inklusive Hawaiiöarna) och från Baja California till Peru i östra Stilla havet.

Även om silkeshajen huvudsakligen finns i den pelagiska zonen, finns den inte bara i det öppna havet, utan har också noterats på så grunda djup som 18 meter. Det är en aktiv, snabb haj som föredrar varmare vatten (cirka 23 °C). Den hittas vanligen nära kanterna av kontinentalsocklar och över djuphavsrev där det finns en stor mängd födokällor. Den sträcker sig huvudsakligen från ytan ner till minst 500 meter, men har fångats över vatten så djupt som 4 000 meter. Studier visar att grupper av silkeshajar innehåller silkeshajar av olika kön men av samma storlek. Unga silkeshajar kan hittas i barnkammare vid kusten och vuxna finns längre ut till havs, över djupare vatten.

Silkeshajar finns oftast i öppet vatten.

Utfodring

Silkeshajen livnär sig främst på benfiskar som tonfisk, makrill, sardiner, multer, karpfiskar, snappers, havsborrar, havskattfiskar, ålar, lanternfiskar, filéfiskar, tryckfiskar och porslinsfiskar. Den äter även bläckfisk, pappersnålar och simmande krabbor, och det finns fossila bevis på att den äter på döda valar. Tack vare sitt goda hörselsinne och sin jakttaktik är denna haj en utmärkt jägare. De arbetar vanligtvis tillsammans för att "driva" grupper av småfiskar till ytan och fånga fisken. När fisken är tätt packad tillsammans attackerar silkeshajen fisken med stor hastighet och äter ofta upp hela gruppen fiskar.

Tonfisk är ett populärt byte för silkeshajen.

Reproduktion

Silkeshajen är viviparous, vilket innebär att den föder levande. I västra Nordatlanten parar sig honorna på sen vår (maj-juni) och föder under samma period, men under nästa år, vilket innebär att dräktighetsperioden varar i 12 månader. Antalet ungar per kull är 6-14 i västra Atlanten, 9-12 i östra Atlanten, 9-14 i västra Indiska oceanen och 2-11 i centrala Indiska oceanen. Ungarna tillbringar sina första månader i korallrev, men flyttar till det öppna havet under den första vintern. I västra norra Atlanten ligger uppväxtområdena längs de karibiska öarna.

Andra namn

På engelska kallas silkeshajen också för "Net-eater shark" i östra Stilla havet eftersom den ofta fångas i nät som används för att fiska tonfisk. Silkeshajen kallas också för "Blackspot shark", "Grey whaler shark", "Olive shark", "Reef shark", "Ridgeback shark", "Sickle shark", "Sickle silk shark" och "Sickle-shawn shark". På andra språk kallas silkeshajen för "cação" (portugisiska), "cazon" (spanska), "cazon de playa" (spanska), "cazón-tiburón" (spanska), "haukkahai" (finska), "jaqueta" (spanska), "jaqueton" (spanska), "kanhaai" (nederländska), "karcharinos lios" (grekiska), "kurotogarizame" (japanska), "lombo preto" (portugisiska), "malie" (samoanska), "mandi sravu" (malajiska), "mangeur d'hommes" (franska), "marracho sedoso" (portugisiska), "marracho-luzidio" (portugisiska), "mbamba menyo" (swahili), "moosi" (gujarati), "mungsing" (javanesiska), "mushi" (marathi), "papa" (swahili), "papa bunshu" (swahili), "pating" (tagalog), "requin soyeux" (franska), "seidenhai" (tyska), "suga sura" (telugu), "syhaai" (afrikaans), "tiburón" (spanska), "tiburon jaqueton" (spanska), "tiburón lustroso" (spanska), "tiburón sedoso" (spanska), "tinterero" (spanska), "tollo" (spanska), "tollo mantequero" (spanska), "tribon berde" (papiamento), "tubarão-luzidio" (portugisiska), "yu jereh" (malajiska), "yu pasir" (malajiska) och "zijdehaai" (nederländska).

Mänskligt samspel

Silkeshajar anses vara farliga för människor på grund av sin aggressiva natur och storlek. Silkeshajar har observerats med höjt huvud, böjd rygg och sänkt svans, en hållning som anses vara en form av hotbild. Silkeshajen är viktig för långrevs- och garnfisket i många delar av världen. I Mexikanska golfen fångas de ofta i samband med tonfiskfångster, men fångas även av hajfiskare. I Karibien fiskas de ibland, vanligtvis med långrev, men de är inte en vanlig fångst. I Maldiverna och Sri Lanka är de den viktigaste hajarten och utgör 70-80 % av fångsterna i den pelagiska zonen. I japanska vatten är silkeshajen en vanlig målart i hajfisket och fångas även i samband med svärdfisk- och tonfiskfiske. I USA:s vatten i mitten av Atlanten fiskas silkeshajen i begränsad omfattning, men inte i betydande antal. Kött, olja och fenor från silkeshajen säljs kommersiellt. Silky shark fiskas också av fritidsfiskare. Liksom andra hajar är silkeshajen i fara på grund av överfiske, eftersom den har en lång dräktighetsperiod, ett lågt antal avkommor och en långsam tillväxttakt. Förutom dess betydelse för olika fisken har silkeshajen använts i olika vetenskapliga studier för att undersöka hajarnas sensoriska biologi.