Radu Lupu — rumänsk pianist och hyllad tolk av Beethoven och Schubert

Tidigt liv och utbildning

Lupu föddes i Galați i Rumänien den 30 november 1945 som son till advokaten Meyer Lupu och språkvetaren Ana Gabor. Lupu "har alltid uttryckt sig genom att sjunga" och fick sitt första piano vid fem års ålder. Han började studera piano 1951, som sexåring, med Lia Busuioceanu. Han debuterade offentligt 1957, vid 12 års ålder, i en konsert med egna kompositioner. Han berättade 1970 för The Christian Science Monitor att "från första början betraktade jag mig själv som en kompositör. Jag var säker, och alla andra var säkra på att jag en dag skulle bli en berömd kompositör". Han slutade komponera ungefär fyra år senare och sade att han trodde att han skulle bli "mycket bättre som pianist".

Efter att ha avslutat gymnasiet i Galați och tagit examen från Popular School for the Arts i Brașov, där han studerade harmoni och kontrapunkt med Victor Bickerich, fortsatte Lupu sina pianostudier vid konservatoriet i Bukarest (1959-1961) med Florica Musicescu (som även undervisade Dinu Lipatti) och Cella Delavrancea, och studerade även komposition med Dragos Alexandrescu. Vid 16 års ålder, 1961, fick han ett stipendium till Moskvas P.I. Tchaikovsky State Conservatory, där han studerade i sju år. I Moskva studerade han först för Galina Eguiazarova (en elev till Alexander Goldenweiser) i två år och sedan för Heinrich Neuhaus (som också undervisade Sviatoslav Richter och Emil Gilels) och senare för dennes son Stanislav Neuhaus. Han tog sin examen 1969. I en intervju från 1981 svarade dock Lupu på frågan om vilken typ av inflytande hans lärare hade haft på honom att han såg sig själv som mer autodidaktisk: "Min första lärare tog med mig till varje orkesterkonsert, och jag är också tacksam för vad jag lärde mig i Moskva, men jag ser mig själv, i grunden (i musik i alla fall), som någon som är mer autodidaktisk. Jag tog en del från Furtwängler, Toscanini, överallt... mer och mer sedan jag lämnade Moskva."

Tidig karriär

År 1965 placerade sig Lupu på femte plats vid den internationella Beethoven-pianotävlingen i Wien. Året därpå vann Lupu första priset i den andra internationella Van Cliburn-tävlingen för piano. Han fick också specialpriser för bästa framförande av ett beställningsverk (Willard Straight's "Structure for Piano") och bästa framförande av en sats ur Aaron Coplands pianosonat. I finalen beskrev Paul Hume från Washington Post hans framförande av den första satsen av Sergej Prokofjevs Pianokonsert nr 2 (op. 16), ett obligatoriskt stycke, som "det mest eldiga och dundrande av alla sex finalister". Förutom Prokofiev framförde han Beethovens pianokonsert nr 5 (op. 73). Alicia de Larrocha, som satt i juryn, sade att Lupu var ett geni. "Jag förväntade mig inte det alls. Jag är helt enkelt mållös", sade Lupu efter sin seger. Kort efter tävlingen, i april 1967, gjorde Lupu sin debut i Carnegie Hall i New York där han spelade stycken av Beethoven, Schubert och Chopin. Lupu gjorde dock inte många av de andra framträdanden som följde med priset, utan valde istället att återvända till Moskva för att fortsätta att lära sig.

Ett år efter segern i Cliburn-tävlingen, 1967, vann Lupu första pris i George Enescu International Piano Competition. Två år senare, i oktober 1969, vann han den internationella pianotävlingen i Leeds, där han spelade Beethovens tredje pianokonsert (op. 37) i finalen. Månaden därpå, i november 1969, spelade Lupu sin första solokonsert i London; Joan Chissell från The Times skrev om hans framförande av Beethovens pianosonat nr 7 vid konserten: "Han förde med sig vad som verkade vara en livstidserfarenhet till dess omväxlande förtvivlan och stolthet. Aldrig kunde musiken komma närmare talet."

I mars och april 1970 gjorde Lupu sin första inspelning för Decca Records av Brahms rapsodi i h-moll (op. 79 nr 1) och tre intermezzi (op. 117) samt Schuberts pianosonat i a-moll (D. 784). Han förblev en exklusiv Decca-artist och fortsatte att spela in för skivbolaget under de följande 23 åren. I augusti 1970 gjorde den 24-årige pianisten sin debut på The Proms och framförde Brahms första pianokonsert (Op. 15) med BBC:s symfoniorkester under ledning av Edo de Waart i Royal Albert Hall. I november 1970 gjorde han sin första konsertinspelning för Decca, Beethovens pianokonsert nr 3 med Londons symfoniorkester under ledning av Lawrence Foster; han spelade också in Beethovens 32 variationer i c-moll (WoO 80).

Lupus första stora konserter i USA efter segern i Leeds-tävlingen var i februari 1972 med Cleveland Orchestra i Brahms första pianokonsert med Daniel Barenboim som dirigent i Carnegie Hall i New York och i oktober 1972 med Chicago Symphony Orchestra i Beethovens tredje pianokonsert med Carlo Maria Giulini som dirigent. Brahms-uppförandet med Cleveland Orchestra och Barenboim recenserades av Harold C. Schonberg, en Pulitzerprisvinnande musikkritiker för The New York Times som tio år tidigare hade kritiserat den berömda konserten med New York Philharmonic den 6 april 1962, där samma konsert spelades av Glenn Gould med New York Philharmonic under ledning av Leonard Bernstein. Schonberg kritiserade också Lupus och Barenboims framförande och skrev att det inte hade förekommit en sådan tolkning av konserten sedan Bernstein-Goulds framförande, och beskrev den som "egensinnig, episodisk och manierad, självupptagen och nyckfull". Han tillade dock att "ändå, genom alla excentriciteter, fanns känslan av två unga musiker som försökte anstränga sig för att komma ut ur rutinen och som då och då faktiskt lyckades", men att "under kommande år kan denna typ av tillvägagångssätt kanske fungera bra för dem". Just nu är det inte så bra.

Växande hyllning

Även om Schonberg hade varit kritisk till Lupus debut med Cleveland Orchestra under ledning av Barenboim i februari 1972, var han mycket mer entusiastisk över Lupus framförande av Beethovens femte pianokonsert i november 1972 med Royal Philharmonic Orchestra under ledning av Lawrence Foster i Carnegie Hall. Han skrev i New York Times att "hans framförande gjorde mycket för att gottgöra det intryck han hade gjort förra säsongen med Brahms d-mollkonsert. Då lät han manierad, finurlig, konstlad. Den här gången var han en annan pianist." Schonberg tillade:

Hans proklamation i den kadensliknande inledningen var stor och djärv, med en genomträngande men glasartad ton. Detta lade grunden för ett eldigt framförande som var konstant intressant. Det kan ha varit lite sladdrigt, det kan ha saknat färgresurser, men det hade drivkraft och det hade idéer. Och den hade en fantastisk dynamik bortsett från några dåliga rytmiska grupperingar i den långsamma satsen.

Året därpå spelade Lupu in Schumanns (op. 54) och Griegs (op. 16) pianokonserter med Londons symfoniorkester under ledning av André Previn, en inspelning som Gramophone beskrev som "storslagen och imponerande". I februari 1974 gav Lupu en recital på Hunter College i New York, som fick mycket beröm av John Rockwell från New York Times. Rockwell förklarade att Lupu var "ingen vanlig pianist" och skrev om Lupus framförande av Schuberts pianosonat i B-dur (D. 960):

Under Schubert var det dock en extraordinär tystnad i publiken. Det var som om Lupu använde någon slags alkemi för att förtrolla alla. Det är faktiskt precis vad han gjorde, för han har det där mystiska som går bortom teknik, lärdom och allmän musikalitet för att nå in i lyssnarnas känslor.

I november 1974 debuterade Lupu med New York Philharmonic och framförde Mozarts pianokonsert nr 21 (K. 467) under ledning av James Conlon. År 1975 debuterade Lupu med Royal Concertgebouw Orchestra och gav premiären av André Tchaikowskys pianokonsert op. 4 med Royal Philharmonic Orchestra under ledning av Uri Segal i Royal Festival Hall. År 1976 spelade Lupu in Brahms 6 Klavierstücke (Op. 118) och 4 Klavierstücke (Op. 119), vilket beskrevs av Stereo Review som "ett glödande förverkligande av vad Brahms har skrivit som gör att man inte vet vad man ska säga, utan bara är glad att man har öron". År 1978 debuterade han med Berlinsfilharmoniker under ledning av Herbert von Karajan vid det årets Salzburger Festspel. Andrew Porter från The New Yorker reciterade en konsert som Lupu gav i Avery Fisher Hall 1980 och hyllade Lupu som "en mästare av det mest tillfredsställande slaget". År 1981 hade han spelat med alla större orkestrar.

Resten av 1900-talet

I juni 1982 gjorde Lupu en kritikerrosad inspelning av Schuberts Impromptus (D. 899 & 935). John Rockwell skrev i New York Times att Lupus "sjungande ton här måste man höra för att tro honom. Utan att förringa de andra aspekterna av Schuberts musikaliska personlighet fångar han kompositörens sångliga väsen med en sällsynt skönhet - och på så sätt bekräftar han än en gång att dagens artister kan göra stor rättvisa åt det förflutnas musik". Gramophone skrev dessutom följande om inspelningen:

Till alla åtta stycken bidrar han med sina egna insikter, vilket visar på en akut medvetenhet om visionären i Schubert, samtidigt som pianospel i ren och skär form knappast kunde vara vackrare i frasering och ton. När jag först mötte denna återgång till redan överinspelade stycken var min omedelbara reaktion, det måste jag erkänna, varför ännu en? Jag inser nu att katalogen inte skulle ha varit komplett utan en så hängiven schubertiansk persons synvinkel.

År 1989 tilldelades Lupu Abbiati-priset av den italienska kritikerföreningen. År 1995 vann han ett Edison-pris för sitt album med Schumanns Kinderszenen (op. 15), Kreisleriana (op. 16) och Humoreske (op. 20), som också nominerades till en Grammy Award. Vid Grammy Awards 1996 vann han en Grammy Award för bästa instrumentala solistuppträdande (utan orkester) för Schuberts pianosonater i B-dur (D. 960) och A-dur (D. 664).

21:a århundradet

År 2006 tilldelades Lupu Premio Internazionale Arturo Benedetti Michelangeli och 2016 utnämndes han till Commander of the Order of the British Empire (CBE) i 2016 års nyårshonorering för sina insatser för musiken.

Lupu använder en vanlig stol med rak rygg vid pianot i stället för en vanlig pianobänk. Han berättade för Clavier 1981 att när han satt på en bänk hade han en tendens att luta sig framåt, höja axlarna, bli oerhört stel och få smärtor överallt. Han sade också att han övade med en stol hemma och att han tyckte att det var naturligt för honom. Även om Lupu är en beundrare av Arthur Rubinsteins och Vladimir Horowitz' pianism, så nämnde han Mieczysław Horszowski som den som har haft störst inflytande på hans spel och sade att Horszowski "talar till mig som ingen annan". Lupus första strategi för ny musik är att läsa den utanför pianot, och han säger att han "läser lättare utanför instrumentet" och att "det är det enda sättet att lära sig". När det gäller tonproduktion säger Lupu att "allt i musik kommer från huvudet" och tillägger: "Om du har något begrepp om ljud hör du det i ditt inneröra. Allt du behöver arbeta för är att matcha det ljudet på instrumentet. Hela balansen, linjen, tonen uppfattas och kontrolleras av huvudet". Han beskriver vidare tonproduktion som en "matchningsprocess som [man] övar sig för", och den fysiska kontakten med klaviaturen som "en mycket individuell sak som bestäms av den färg eller klangfärg du hör och försöker få, det stycke du spelar, frasen".

Lupus spel har fått beundran inte bara av musikkritiker utan även av andra stora artister. MitsukoUchida berättade för Humphrey Burton i en BBC Radio 3-intervju 2002 att "det finns ingen på jorden som faktiskt kan få ett visst färgomfång och även kontroll - underskatta inte den otroliga kontrollen i hans spel". Nikolai Lugansky sade i en intervju att Lupu "besitter den sällsynta förmågan att låta musiken tala för sig själv", och András Schiff konstaterade att Lupu har den "sällsynta gåvan att belysa allt han spelar med sällsynt musikalisk intelligens". Andra pianister som har uttryckt sin beundran för Lupu eller nämnt honom som en inspiration i sitt musicerande är Emanuel Ax, Daniel Barenboim, Seong-Jin Cho (som nämnde Lupus inspelning av Schuberts Impromptus som sin favorit), Kirill Gerstein, Stephen Hough, Robert Levin, Maria João Pires och Daniil Trifonov. Dessutom nämner dirigenten Yannick Nézet-Séguin Lupu som en inspiration när han var pianostudent och säger att lyssnandet på konserter och inspelningar av Lupu "formade min uppfattning om ljud från en mycket ung ålder", och cellisten Steven Isserlis kallade honom "en av de största artisterna jag någonsin har hört eller känt".

Under 23 år gjorde Lupu över 20 inspelningar för Decca Records och fortsätter att vara en exklusiv Decca-artist. Hans första inspelning gjordes våren 1970. Lupus soloinspelningar, som har fått stor uppskattning, omfattar verk av Beethoven, Brahms, Grieg, Mozart, Schubert och Schumann. Bland hans soloinspelningar utan orkester finns fem pianosonater av Beethoven (Opp. 13, 27/2, 49 och 53), samt Beethovens två rondos för piano (Op. 51) och 32 variationer i c-moll; Brahms pianosonat nr 3 i f-moll (Op. 5), två rapsodier (Op. 79), intermezzi (Op. 117), sex stycken för piano (Op. 118) och fyra stycken för piano (op. 119), Schuberts nio pianosonater (D. 157, 557, 664, 784, 845, 894, 958, 959, 960) samt Impromptus (D. 899, 935) och Moments musicaux (D. 780) samt Schumanns Humoreske (op. 20), Kinderszenen (op. 15) och Kreisleriana (op. 16). Bland hans konsertinspelningar kan nämnas Beethovens pianokonserter i sin helhet med Israel PhilharmonicOrchestra under ledning av Zubin Mehta, Brahms första pianokonsert (op. 15) med London Philharmonic Orchestra under ledning av Edo de Waart, Grieg- och Schumannkonserter med London Symphony Orchestra och André Previn samt två Mozartkonserter för piano (K. 414 och 467) med English Chamber Orchestra under ledning av Uri Segal. Bland hans kammarmusikinspelningar för Decca finns alla Mozarts sonater för violin och piano med Szymon Goldberg, Debussys och Francks violinsonater med Kyung Wha Chung, Beethovens kvintetter för piano och blåsare (Op. 16) och Mozarts (K. 452) med Han de Vries, George Pieterson, Vicente Zarzo och Brian Pollard samt olika verk av Schubert för violin och piano med Goldberg. Han har dessutom spelat in verk av Mozart och Schubert för piano för fyra händer och två pianon med Murray Perahia för CBS Masterworks, två album med Schubert-sånger med Barbara Hendricks för EMI och en skiva med verk av Schubert för piano för fyra händer med Daniel Barenboim för Teldec.

Lupus första fru var cellisten Elizabeth Wilson (född 1947), dotter till diplomaten Sir (Archibald) Duncan Wilson, som han gifte sig med 1971. Han är för närvarande bosatt i Lausanne i Schweiz med sin nuvarande fru Delia, violinist i Orchestre de Chambre de Lausanne.

Under större delen av sin karriär har Lupu regelbundet vägrat ge intervjuer till pressen av "rädsla för att bli missförstådd eller felciterad". Hans motvilja mot pressen och publicitet har fått dem att kalla honom "den tillbakadragne Radu Lupu", och The Independent kallar honom en "ullig enstöring" och "som någon som motvilligt släpas in i konsertsalen men ombeds lämna sin tiggardosa utanför". Dessutom tillåter Lupu vanligtvis inte radiosändningar av sina föreställningar. År 1994 noterade Chicago Tribune att Lupus pressmaterial då innehöll en enda intervju som han gav till tidskriften Clavier 1981. Andra publicerade intervjuer inkluderar ett "samtal" som Lupu beviljade Clavier 1992 och en intervju från 1975 som sändes på BBC Radio 3.